Franz Ferdinand: ”Bra musik måste ha konflikter”

av | feb 11, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

Trots att de fortfarande förknippas med en musikrörelse som nådde sin höjdpunkt i början av 2000-talet har Franz Ferdinand fortsatt göra sin grej. Att förnyelse står högt på agendan hos bandet blir tydligt när Popmani träffar Alex Kapranos och Bob Hardy för att prata om deras nya album, Always Ascending.

Det är på många sätt ett nytt band som sitter mittemot mig vid frukostbordet på hotell Clara denna morgon. Eller ett halvt nytt band om man ska vara petig, det är nämligen bara sångaren Alex Kapranos och basisten Bob Hardy som har kommit till Stockholm för att bli intervjuade inför lanseringen av Franz Ferdinands femte album, Always Ascending.

När jag klagar på regnet som öst ner hela morgonen bara skrattar de – bandmedlemmarna kommer faktiskt från Glasgow. Det här vädret är ingenting i jämförelse med vad de är vana vid.

Alex har nyss, något försenad, glidit in iklädd leopardkappa och dragandes på en resväska. Den hårt blonderade frisyren har vuxit ut en smula. Trots denna nya rockstjärne-look är det två lugna och lågmälda bandmedlemmar som smuttar på sitt te medan de eftertänksamt svarar på frågorna jag ställer.

Ni har tidigare sagt att det här albumet är en början på en ny epok för bandet – varför var det viktigt att återuppfinna er själva?

– Jag antar att det är för att det faktiskt är början på en ny epok, säger Alex. När vi gjorde det senaste Franz-albumet kändes det lite som ett farväl till 00-talet. Eftersom det var slutet av ett årtionde blev det liksom samtidigt slutet på allt vi gjort. Vilket det skulle visa sig vara, bokstavligt talat. Nu är Nick [McCarthy] inte längre med i bandet, så det årtiondet kommer aldrig att komma tillbaka. Så! Här är början på ett nytt årtionde! Vi borde omfamna det.

Bob håller med.

– Ja, vi fick ett tillfälle att göra något nytt. Vi tvingades in i en ny situation

Så, vad exakt var det som blev annorlunda när Nick slutade?

Båda funderar en stund.

– Reglerna förändrades helt och hållet, säger Alex till slut. Vi har alltid haft varsin roll, i tio – nästan 15 – år. Att sedan byta medlemmar, det gav oss en chans att blanda om bland rollerna. Det finns inga regler nu.

Bob inflikar att gitarren har börjat spela en mindre roll i bandets musik.

– Eftersom Nick alltid var gitarristen i bandet, så har det blivit något slags tomrum där som vi kan fylla med annat nu. Alex synth-samling, till exempel.

Jag frågar hur låtarna egentligen blir till. Skriver de dem tillsammans? Har dynamiken förändrats när bandmedlemmar bytts ut?

Ja, hela processen ser lite mer ut som den gjorde alldeles i början av bandets historia, berättar de. Då var låtskrivandet ett samarbete mellan Alex och Bob. Paul Thomson (trummor) har ändå alltid varit med på ett hörn, både då och nu.

– Han smög alltid omkring någonstans i närheten, säger Alex med ett skratt. Eller inte precis smög, men han var alltid där. Det är lite som ett filter. Låtarna filtreras genom alla bandmedlemmar.

Det är ganska subtilt, inflikar Bob, de där förändringarna som en extra person i bandet kan göra, men de bidrar definitivt till helheten.

– Tänk dig att du för ett samtal med någon och det finns en tredje person där – även om denna person inte tar en stor roll i diskussionen så påverkar det dig ändå på grund av sättet på vilket han reagerar på det som sägs. Det är likadant när du skriver. Med någon annan i rummet skriver du på andra sätt, eftersom deras smak och preferenser har en effekt på dig. Det blir som en katalysator, håller Alex med.

Det nya albumet har ni beskrivit som både “futuristiskt och naturalistiskt”. Hur hittade ni den balansen?

– Jag antar att det är en kombination av att inte vara rädd för teknologi, att söka efter nya vägar och försöka omfamna framtiden, säger Alex.

Det verkar vara ett ämne som ligger honom nära hjärtat.

– Att inte återskapa ett sound som du eller någon annan haft förut. För oss betydde det att använda teknologin för att skriva på sätt vi inte hade gjort tidigare. Som fick våra händer att följa mönster vi aldrig hade använt förut. Trots att vi skrev låtarna på dator, skapade bas- och melodislingor, så var själva inspelningen live. Inget är samplat. Det är den organiska biten.

Albumet producerades av Philippe Zdar, en fransk musiker och producent med bakgrund både inom dansmusiken och indiepopen (med bland annat band som Phoenix). Bob berättar att det var just på grund av hans mångsidighet, att han ständigt letar efter det nya, som bandet ville samarbeta med Zdar. Det räckte med att bandet skickade iväg ett sms, han var genast med på noterna.

– Vi delade alla en vilja att spela in musiken live i studion, fortsätter Alex ivrigt. Riktigt intressant blev det när vi började använde tekniker bekanta från elektronisk dansmusik, men i stället för att sampla så spelade vi in det hela live. Så när du hör en synthslinga, till exempel, så är den biten inte inprogrammerad, utan det är Julian [Corrie] som spelar live. Inspirationen för det här kom delvis från Todd Terje.

Terje är en annan gammal samarbetspartner.

– Han och Julian är de enda två människor jag någonsin träffat som kan spela synth som om den vore programmerad, säger Alex.

– De är fantastiska pianister båda två, nästan i nivå med klassiska konsertpianister. Och att tillämpa den tekniken på synth blir häftigt. Det är något jag alltid känner när jag lyssnar på Terjes album, musiken har ett mänskligt flow, en värme.

Ni har sagt att ni ville att musiken skulle låta som oskuldsfullheten från era första upplevelser av droger – hur då?

– Egentligen menade vi inte våra första experiment med droger – utan hur man föreställde sig att det skulle vara, på förhand, säger Alex efter att ha funderat en stund.

Ännu mer oskyldigt alltså?

– Ja, exakt! Lite på samma sätt som, du vet – innan man blivit kär i någon på allvar för första gången. Då föreställer man sig hur det skulle kännas. På ett sätt är den känslan mer kraftfull än kärlek någonsin kan vara.

”Musik är som emotionella markörer genom livet”

Jag frågar om det inte var svårt att hitta tillbaka till den där känslan av naivitet.

Det tycker inte Alex.

– Musik är kraftfullt på det sättet, att det kan vara så ihopbundet med minnen. Inför det nya albumet lyssnade jag mycket på den grekiske kompositören Yiannis Markopoulos, eftersom det är den första musik jag någonsin lyssnat på i mitt liv. Jag minns min pappa, hur han snurrar mig runt, runt på sina axlar. Ja, musik framkallar starka minnen. Det är som emotionella markörer genom livet, du mäter stunder av extremt känslokaos och tillfredsställelse genom musiken du lyssnade på just då. Det är väldigt starkt, eller hur?

Det var alltså den musikaliska biten. Men texterna då, vad inspirerade dem?

Det mänskliga tillståndet, svarar de. Sex, döden, att leva, helt enkelt. Arbetstiteln på albumet var faktiskt Sex and Death ett tag.

– Några av låtarna är baserade på personliga upplevelser, säger Alex, medan andra – Lois Lane, till exempel – är försök att skapa fiktiva karaktärer, söka efter något slags känslomässig ärlighet i karaktärerna du hittar på, snarare än att hitta den ärligheten bara i dina egna upplevelser.

Hela albumet låter anmärkningsvärt glatt, påpekar jag, om nu tanken var att det skulle handla om döden.

Bob lyser upp och förklarar:

– Exakt! Min favoritmusik är ett slags blandad melankolisk eufori. Ofta får du fram melankolin just genom texten – band som The Smiths gör det där väldigt bra, New Order också … 

Dessutom är mänskliga känslor sällan rätlinjiga, inflikar Alex. Du vet, när du är kär i någon så är du troligen helt förtvivlad på samma gång, för oftast blir du kär direkt efter ett uppbrott med någon annan. Så oavsett vad du gör kommer hjärtesorgen att stanna kvar hos dig i åratal, antagligen resten av ditt liv… Du kommer aldrig undan den där känslokonflikten. Om du vill ha musik som är rik, då måste du ha en konflikt! Det måste finnas fler än en sak som pågår samtidigt.

Och det låter ju rimligt. Men hur är det med privatlivet – är de lyckligare nu än förr?

Jag tror att jag blir lyckligare för varje år! konstaterar Bob glatt. Jag känner mig nöjdare med bandet, jag njuter av att spela mitt instrument mer än jag någonsin gjort, njuter av att turnera mer än någonsin.

Alex håller med.

– Jag tyckte verkligen om att göra det här albumet.

Det märks att båda två menar vad de säger, om att de har haft roligt med det nya materialet. De glider liksom hela tiden in på ämnet, med en entusiasm som inte går att ta miste på.

Ni har varit ett band i nästan 15 år nu. Vilken är den absolut bästa låt ni någonsin skrivit?

– Ja, 15 år, är det inte galet! utbrister Alex. Men om du frågar ett band vilken deras favoritlåt är så blir det oftast någon av de nya…

Alex och Bob börjar räkna upp sina favoritlåtar, album för album. Matinée, Fade Together (“Vi spelar den aldrig live, men den är så fin!”), Outsiders. Ulysses och Twilight Omens. Stand On the Horizon. Från det kommande albumet är de överens om att Lazy Boy och Glimpse of Love är roligast att spela.

Finns det då någon låt de absolut inte tål att höra längre?

Här nystar Alex och Bob in sig i en diskussion om bandets gamla b-sidor. Vissa av dem kommer de knappt ihåg.

– En kompis till mig spelade upp en låt för ett tag sen och undrade om jag kände igen den, säger Bob. Det gjorde jag inte. Men det var vår låt!

– Vilken? undrar Alex.

Det minns Bob inte nu heller. Han nynnar på en melodi som Alex inte kan sätta fingret på, och jag går vidare till nästa fråga: Har de någonsin känt sig frestade att överge Franz Ferdinand och starta nya projekt?

Det har de inte. Det är kul med samarbeten ibland förstås, säger Alex, men bandet, just den här kombinationen av människor, har fortfarande mycket att ge.

– Ja, det känns som att vi är i början av något nytt, inte i slutet, håller Bob med.

Är det inte svårt att kombinera det hektiska turnélivet med familj?

Båda nickar. Det var en av orsakerna till att Nick slutade. Han har två barn nu och ville helt enkelt inte missa hela deras uppväxt.

Vad har ni läst och lyssnat på den senaste tiden?

– Jag har läst Huckleberry Finn, igen, säger Alex med ett skratt.

En av låtarna på albumet refererar till den boken, förklarar han.

– Den är briljant, förutom slutet. Slutet är så tråkigt, när Tom Sawyer kommer tillbaka in i bilden – Tom Sawyer är en riktig röv! – men själva boken är stark och Mark Twain är en fantastisk författare. Den fungerar på två nivåer, det är en roman du kan läsa när du är barn, men som också behandlar väldigt vuxna problem. Men den är chockerande också, att läsa från ett 2000-talsperspektiv. Bara hur ofta n-ordet används… Den är ju skriven av någon som är emot slaveriet, men det är ändå en liten chock varje gång man ser det där ordet i tryck.

– När jag reser på det här sättet har jag svårt att läsa längre prosa, säger Bob. Så jag brukar, typ, ha poesi med mig.

Han berättar att han läser Mary Oliver just nu, en amerikansk poet. Hon skriver om naturen, dess förändring, hur dubbel den kan vara.

– Hon skriver dikter om hundar också, de är fantastiska.

Under turnéer lyssnar han gärna på musik som inte liknar den som Franz Ferdinand spelar. Just nu är det singer-songwritern Damien Jurado.

Alex kommer med två helt olika musiktips. Anderson Paak, om man vill dansa, alla gånger. Annars vill han slå ett slag för den österrikiske kompositören Gustav Mahler.

– De flesta har antagligen lyssnat på honom hela sitt liv, men jag upptäckte hans musik nyligen. Mahlers tionde! Den är bra, säger han.

I dag är ni bara här för att prata om albumet, men kommer vi att få se er spela i Sverige snart?

– Ja! svarar Alex. Vi har pratat med vår agent, jag vet att det finns planer. Men vi får inte berätta något om dem ännu…

Något som däremot inte är en hemlighet är att bandets femte studioalbum, Always Ascending, släpptes nu i fredags.

Författare:
Daniela Lillhannus, skribent

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This