Foto: Filmlance International AB

Foto: Filmlance International AB


Att göra en ytlig huvudperson blind känns lite väl övertydligt, även om det är ett tacksamt grepp. Att sedan introducera en räddande ängel i form av huvudpersonens raka motsats borde förpassa EGO till det riktiga smörträsket. Men trots en förutsägbar handling med vissa mindre trovärdiga händelser håller sig Lisa James Larssons debut nära jorden och blir svår att inte tycka om.

25-årige Sebastian (Martin Wallström) bor i en rymlig lägenhet på Östermalm i Stockholms innerstad. Han jobbar – knappt – i en klädbutik men föredrar att spela musik och festa med bratpolarna på Stureplan. Därifrån tar han gärna med sig damer hem, för att morgonen därpå bli av med dem genom att dra inrepade lögner om släktingars död. En charmig kille, kort sagt. Men en kväll råkar ödet leda till Sebastian blir blind och en tillvaro som nästan uteslutande handlat om yta vänds på ända. Tack vare sin personliga assistent Mia (Mylaine Hedreul) börjar en synnerligen bitter och stängd Sebastian så småningom öppna sig.

Sebastian är en irriterande liten varelse i filmens början, som det är svårt att tänka sig ha sympati för. Men Wallström gör karaktären härligt nyanserad under filmens gång, så att övergången från ytligt as till rätt hygglig person kan köpas. Hedreul som Mia har mindre karaktärsutveckling att jobba med, men gör rollen fint. Även Sissela Kyle som Sebastians väldigt tålmodiga mor är rolig och rörande att se.

Handlingen är som sagt tämligen förutsägbar, där det lätt kan gissas var konflikter kommer uppstå eller ”vändningar” kommer att ske. Det är lite retsamt men fäller inte helt EGO, som på det hela är en rättfram feelgood-film. Sämre kunde det ju vara.

Bäst: Sebastian tvingas omvärdera sitt knep för att bli av med one night stands.
Sämst: Vändningen strax efter filmens mitt, som hade kunnat vänta lite.
Se även: Heathers, som också behandlar temat ytlighet men på ett helt annat sätt.

Pin It on Pinterest

Share This