british-library-1024x695

Illustration: John Tenniel

I år är det 150 år sedan Lewis Carrolls klassiska barnbok Alice i Underlandet publicerades. Popmani uppmärksammar detta genom att ta en titt på Alices relation till de djur hon möter i Underlandet och hur hennes behandling av dem tolkats i litteraturforskningen.

Barnlitteraturen kryllar av djur – från Pelle kanin och Narnia till Nalle Puh och Kalle Anka. Oftast handlar det om antropomorfa, eller förmänskligade, varelser som talar och bär kläder. Dessutom är de nästan alltid välvilliga och kära lekkamrater till de eventuella barn som också befolkar berättelserna.

Ett undantag är Lewis Carrolls Alice i Underlandet, publicerad 1865. Djuren som Alice möter under sina äventyr har i och för sig talförmåga, men vänner blir de aldrig med henne. Det beror dock snarare på Alice själv än på att djuren skulle vara ovänliga. Med tanke på att det är barnlitteratur är det uppseendeväckande hur mycket grymhet den till synes naiva Alice uppvisar mot sina medvarelser. I den välkända scenen där hon spelar krocket med Hjärter Dam och hennes hov, tycks hon helt oemottaglig för de vädjanden som kan skönjas hos igelkotten och flamingon som hon använder som klot respektive klubba. Istället är hon mycket indignerad över att igelkotten hon vill slå iväg med flamingons huvud envisas med att försöka fly fältet och att hennes flamingo-klubba inte håller sig rak. En liknande empatilöshet visar Alice när hon i ett samtal med en mus hon möter oupphörligen refererar till sin katt Dinahs talanger som musfångare.

Alices klumpighet i mötet med varelser som inte liknar henne själv är i en mening harmlös; hon och de djur hon plågar är trots allt bara fiktiva karaktärer. Vad som dock är intressant är hur vi som läsare reagerar på Alices handlingar eftersom det kan lära oss något om vår egen syn på relationen mellan människor och icke-mänskliga djur. Om vi inte reagerar på Alices användning av igelkotten och flamingon är det kanske ett tecken på att vi förbehållslöst accepterar djur som ting som är människans att bruka som hen behagar. Det är dock lättare att se andra tiders blindhet än att bli medveten om sin egen. Därför är det intressant att jämföra hur olika litteraturforskare förhållit sig till Alices behandling av djur eftersom detta delvis speglar hur synen på icke-mänskliga varelser förändrats under de senaste decennierna. Genom andra tiders tolkningar kan vi förstå oss själva och vår egen position.

John_Tenniel_-_Illustration_from_The_Nursery_Alice_(1890)_-_c06543_02

Illustration: John Tenniel

En av de första mer vetenskapliga artiklarna om Alice-böckerna skrevs 1935 av William Empson och fokuserade på olika former av utveckling: å ena sidan Alices mognande under sina äventyr och å den andra människans evolutionära progression. I ett kapitel i boken försöker Alice och hennes nya djurbekantskaper springa sig torra i ett ”Caucus-race”. De rusar runt på måfå i ett avgränsat område tills dronten som tagit på sig rollen som lekledare proklamerar att loppet är över, att alla vunnit och att alla således måste få ett pris, vilket Alice blir utsedd att dela ut. I sin ficka hittar hon godisbitar som hon fördelar till sina medtävlande, som i sin tur tar hennes fingerborg och ger tillbaka till henne som pris. Empson förstår denna scen som en symbolisk blandning av naturligt urval och kristen anarkism: eftersom hon är en människa tillerkänns Alice en högre status än de andra djuren och blir därför utsedd att tjäna dem i enlighet med kristen moral. Detta resonemang framstår som tämligen cirkulärt: eftersom Alice i egenskap av människa allmänt anses stå högre än andra djur borde deras behandling av henne spegla detta; alltså är djurens behandling av Alice ett resultat av deras insikt om hennes högre ställning.

Nina Auerbach presenterar i en artikel från 1973 ett alternativ till Empsons tolkning av djurens beteende. Där han ser välvilligt undergivna varelser finner Auerbach oskyldiga offer, medan Alices behandling av dem nästan alltid är hotfull. Inte minst i Alices upprepade anspelningar på katten Dinahs talang för att fånga möss ser Auerbach ett tecken på Alices blodlystnad. Dinah och de andra djuren representerar därmed två olika aspekter av Alice: hennes barnsliga oskuld och hennes ”semi-kannibalistiska aptit”. Precis som smådjuren är hon som liten ett lätt villebråd för rovdjur, medan hennes taktlösa referenser till Dinah möjligtvis kan ses som vad Auerbach kallar ”projektioner av hennes hunger”. När Alices långa hals gör en duva orolig för att hon är en orm på jakt efter ägg måste Alice medge att hon faktiskt äter ägg, och dessa ägg representerar enligt Auerbach Alices karnivora aptit. I Auerbachs psykoanalytiskt inspirerade tolkning blir djuren alltså projektionsytor både för Alices brutala drifter och för hennes oskyldighet i egenskap av barn. Frågan är dock varför de inte bara kan vara djur, snarare än att reduceras till symboler för Alices psyke.

John_Tenniel_-_Illustration_from_The_Nursery_Alice_(1890)_-_c06544_03

Illustration: John Tenniel

Ett exempel på en tolkning som ligger oss närmare i tiden finns i Rose Lovell-Smiths artikel Eggs and Serpents från 2007. Hon anser att duvan, när hon hävdar att om flickor äter ägg måste de vara en sorts orm, använder samma tankemönster som när människor kategoriserar alla icke-mänskliga djur som djur just därför att de inte är människor. Genom djurens ständiga ifrågasättande av Alices identitet får Alice uppleva vad det innebär att vara ett observationsobjekt snarare än en observatör, objekt istället för subjekt. I Alices normala tillvaro i det viktorianska England är det människan som använder språket för att benämna och därmed bemästra djuren. I Underlandet är det istället människan Alice som blir namngiven och tolkad, av till exempel duvan som anser henne vara en orm och kaninen som misstar henne för sin hushållerska Mary Ann, förklarar Lovell-Smith. Alice blir därmed fråntagen sin position som människa och icke-djur, även om hon ju i själva verket är ett djur just precis därför att hon är en människa.

Att Lovell-Smith förmår kasta om perspektiven och se de icke-mänskliga djuren som subjekt och människan som objekt för deras betraktelser betyder dock inte att hon en gång för alla avväpnat de inneboende maktstrukturer som präglar människans relation till andra djur. Hennes medvetenhet om språket som maktmedel visar på en förståelse för att vi måste vara medvetna om hur det används. Samtidigt finns det något antropocentriskt i att lägga en så stor tyngdpunkt på just ord, detta mänskligaste av alla mänskliga verktyg. Precis som Empsons perspektiv präglas av hans tids förståelse av människan som evolutionens slutmål och Auerbachs tolkning är en produkt av en syn på djur som symboler för våra psykologiska drifter, är Lovell-Smith fast i sin − och vår − tids besatthet av språket och dess förmåga att forma våra upplevelser av världen. För Alices katt Dinah fyller ord kanske samma funktion som fåglars läten för många människor: ibland ett behagligt, kvittrande vårtecken, ibland ett olycksbådande kraxande, men knappast viktigt nog att definiera världen. Tyvärr får vi nog aldrig veta. Människan är så döv för ordlös kommunikation att hen knappast skulle förstå även om Dinah skulle behaga upplysa oss.

Pin It on Pinterest

Share This