Florence Valentin: ”Som att pippa och fundera på om man är snygg i spegeln”

av | nov 25, 2020 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

Elva år efter att indieseptetten Florence Valentin släppte den ikoniska poppunk-stänkaren Spring Ricco kommer uppföljaren Det var en gång. En platta med nostalgi som huvudingrediens. I månadens intervju reflekterar kultbandet över hur långt ner gitarrbandet får sitta på ett gäng rockande 40-plussare.

Tre tappra indiesoldater från röjrock-armén Florence Valentin håller låda om det nya släppet och hur spelningar tillåtna av Anders Tegnell ska framföras. Trots att frontfiguren Love Antell har en solokarriär i bagaget och numera ingår i konstellationen av Så Mycket Bättre-darlings, är det stundtals svårt att tro att det är över ett decennium sedan indieorkestern med klistrande ilska skildrade hur Latino don Juan, bara 16 år, inte tog några råd från någon jävla syo-konsult. Jeansen är fortfarande stuprörstajta och kalufserna charmigt nyvakna.

Det var för lite mer än ett år sedan som tanken på att spela som band igen föddes.

– Jag minns att vi satt och tog en öl. Helt plötsligt skruvar Love på sig och frågar om att vi ska spela ihop, säger gitarristen Jonny ”Calzone” Klingvall och imiterar en obekväm Love Antell med ögonen i golvet.

Den sistnämnda hade fått en fråga om att uppmärksamma Spring Riccos tioårsjubileum, som skulle släppas på vinyl. Han var osäker om de andra orkade gräva i det, men möttes i stället av ”ja för fan”-reaktioner. Med jubileet för dörren åkte bandet på en kortare Sverigeturné under våren.

Det är märkbart att Florence-medlemmarna har fortsatt att umgås familjemässigt, även om de inte alltid har spelat ihop. Anekdoter om rövarkvällar avbryts med instick om tjafs i replokalen.

– Förr handlade det hela tiden om att sikta uppåt och att kunna bli självförsörjande. Nu har alla egna jobb och planerar efter vår egen tillvaro. Vi gör det mer för oss själva än för något framgångssyfte, berättar trummisen August ”Agge” Berg.

– Vi var mer drömmande då, fyller Love Antell i, dold under en slarvig snedlugg.

”Det är oundvikligt att titta bakåt och därför blev nostalgi albumets huvudingrediens.”

Hotel Rivals bar omvandlas till ett filosofiskt vardagsrum. Bandmedlemmarna diskuterar ivrigt vad Florence Valentin 2020 står för. Mer engagemang och frihet i det konstnärliga är två viktiga grundpelare i bandsymbiosen.

– Om vi ska göra det här är det viktigt att det görs av egen maskin, vårt egna kretslopp, säger Love Antell.

– Det handlar också om mognad och mer tillit. Jag har slutat peta i vad andra gör. Tidigare har jag varit en vindflöjel med kontrollbehov.

I vevan av vårens spelningar föddes tankarna om en ny skiva. Det var en gång var Love Antells frammejslade idé.

– Det är nostalgiskt att få spela med det här gänget och att hålla på med ett projekt som legat i träde länge. Det är oundvikligt att titta bakåt och därför blev nostalgi albumets själva huvudingrediens.

Ingrediensen är märkbart engagerande och vurmandet för nostalgi väcker återigen det politisk-filosofiska vardagsrummet till liv. Om hur mycket tid som ägnas åt att använda fotofilter i sociala medier, för att få fram polaroidbildseffekter. Om hur mainstreamkultur som Ocean’s Eleven och Avengers är remakes på gamla klassiker.

– Jag blev fascinerad när jag upptäckte det. Quentin Tarantino’s Once Upon A Time in Hollywood blev idén för hela titelspåret och skivan. Tarantino beskriver en väldigt känd mordhistoria och skriver om slutet. Jag gillar den idén, att förändra vår tid eller syn på förr i tiden.

– Det finns någon slags meta i att vara ett band från förr, låta som förr och påminna folk om att det här fanns en gång i tiden, samtidigt som man sjunger om i dag. Skivan är väldigt nostalgisk i sättet den är gjord.

Rivningen av Klarakvarteren i Stockholm pryder omslagsfotot, något som Love Antell aldrig har upplevt men ändå har en retrospektiv idé om och kan relatera till. Samtidigt har nostalgi en farlig sida – när politiska idéer och ideologier spelar på det. Det kan betraktas som vår tids religion, enligt Antell.

– Det finns inget som drabbar mig starkare känslomässigt än tanke på tid som går. Ögonblick av klarhet skildrar föreställningen av livet som passerar i revy innan man dör. Det var en gång är en idé om att beskriva samtiden, samtidigt som det var för längesen. Tävla!!! handlar om att se sig själv omsprungen av livet. Ta din tid beskriver en ek som har stått där sedan krigsskeppen var gjorda av trä och låg vid kajen. Det är enorma tidsrymder som målas upp i scenerna, vilket fascinerar mig. Jag är väldigt inne i de tankarna för tillfället. Tror det är åldern.

– Livet passerar i revy när man ska dö, men livet kanske passerar i revy även när man lever. Det är ännu värre, säger August Berg och drar på munnen.

”Begränsningar kan vara en tillgång.”

Fenomenet ålder kommer på tal. 18 år har gått sedan Florence Valentins födelse och året efter kom genombrottet med EP:n Allt dom bygger upp ska vi meja ner. 2009 släpptes som, bekant, sista albumet Spring Ricco.

– Direkt efter kändes det som att vi var på en väg framåt och uppåt. Skivan var rolig att göra och det kom folk på spelningarna. Jag tänkte att nu är vi nästan där, men då rasade det ihop, berättar Jonny Klingvall.

– Det blev svårt att få ihop sju personer. Folk började få jobb och barn och hade svårt att komma på rep eller spelningar.

– Det bar sig inte heller ekonomiskt med Florence Valentin, vi var tvungna att klämma in allt med skohorn. Jag hade många järn i elden då och gjorde några soloskivor och EP:s där flera från bandet fungerat som livemusiker, lägger Love Antell till.

Hur känns det att lira ihop igen då?
– Fantastiskt, jag har aldrig haft lika skoj som senaste svängen vi gjorde, säger August Berg entusiastiskt och syftar på vårens spelningar.

– Det har varit sjukt engagemang från alla håll. Ansvarsbiten är en viktig grej, i många år har jag till exempel tänkt på att det här bandet nog inte hade funnits om inte Agge och Mats (saxofonisten) hade kört bussen, reflekterar Love Antell och tittar lurigt på polarna.

August Berg skrockar.

– För första gången hör man dessutom vad vi spelar. Det har varit ganska skitit ljud innan. Love har blivit mycket bättre på att sjunga och skriva texter än vad jag har blivit på att spela gitarr, säger Johnny Klingvall.

Love Antell skakar på huvudet.

– Jag håller nog inte med.

Lovorden mellan medlemmarna haglar och ingen vill riktigt axla rollen som skicklig utan att berömma de andra.

– Det låter klyschigt, men jag tycker att begränsningar kan vara en tillgång. Min sångröst är inte den bästa, men jag tycker det är roligt att sjunga och har försökt att hittat en röst som är lite teatralisk.

När och om Florence-medlemmarna får uppträda för livepublik i höst är ovisst, kanske kan middags-gig vara ett alternativ längre fram.

– Ibland går tiden så pass långt att man är först. Nu är öken-gig för få personer den nya grejen. Men inte för oss, vi spelar ofta för mindre publiker, säger Jonny Klingvall finurligt och lägger armarna i kors.

– Det är svårt att veta hur vi skulle kunna spela för middagsgäster och när folk sitter med mat i munnen. Det kan bli bra, men det är mer av ett trubadurgig, tippar Love Antell.

Jonny Klingvall berättar att han inför vårens spelningar undrade hur man gör spelningar i 40-årsåldern. Han river av ett luftgitarrsolo med händerna i brösthöjd.

– En signifikant del för bandet är energi och ös. Hur långt ner får gitarrbandet vara nu? Med åldern måste gitarren komma längre upp.

– Får man överhuvudtaget ha en gitarr? undrar Love skämtsamt.

Det visade sig inte vara något problem att vara 40-plus och spela 20 år gamla låtar med hög volym på gitarrförstärkaren.

– Det är också extremt fånigt att köpa en gitarr som passar ansiktsbehåringen. Det handlar om att skita i det och samtidigt förstå vad man kommunicerar. Det måste man kunna göra när folk käkar scampi också, men vi får se hur, säger Johnny Klingvall.

– Vi åldras med värdighet. Musiken har den kraften, den får folk att släppa loss och bli yngre. Då slänger man scampin, lovar Love Antell.

– Det är som att pippa och fundera på om man är snygg i spegeln eller inte. Skit i det och gör det som kroppen säger åt dig, avslutar Klingvall analysen.

Författare:
Matilda Rånge, Skribent

Fotografi:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This