dennis-hopper,-karen-black-and-peter-fonda-at-event-of-easy-rider-(1969)-large-picture

Easy Rider

Under slutet av 60-talet befann sig Hollywood i en ekonomisk kris. Bolagen satsade stora pengar på filmer som floppade, och år 1970 låg arbetslösheten i det tidigare blomstrande Hollywood på hela 40 procent. Regissörerna som lyckades få industrin på banan igen var unga, experimentella och skamlösa- The Movie Brats.

Medan påkostade filmer, som Dr Doolittle och Star!, misslyckades under mitten av 60-talet visade en rad budgetfilmer på en ny och lönsam trend. Bonnie and Clyde, The Graduate och Easy Rider riktades mot unga vuxna, som flockades för att se dem på biograf. Filmerna innehöll sex, våld och droger och föll utanför ramarna för vad som enligt censursystemet The Production Code var lämpligt. Men det stoppade inte regissörerna, utan The Code ersattes snart med det mer komplexa Rating-systemet, som föreslår lämplig ålder för att se en viss film.

De nya regissörerna under eran som kommit att kallas Nya Hollywood kom alltså med nya (åtminstone för den amerikanska filmen) inslag i sina filmer, och var ofta inspirerade av de europeiska konstfilmerna.
Det kom snart fler filmskapare, inte sällan från filmskolor, som inte bara beundrade konstfilmen, utan också det klassiska Hollywood. Under tidigt 70-tal fanns därför flera trender- det fanns de som efterliknade europeisk konstfilm, de som följde i de klassiska Hollywoodverkens spår och vissa regissörer som gjorde både och. Två exempel från sistnämnda kategorin är Francis Ford Coppola med megasuccén The Godfather och Peter Bogdanovich, en 70-talets “true darling”, med filmer som The Last Picture Show och Paper Moon. Deras filmer för tankarna till filmer från förr i kombination men med moderna tekniker och grepp, samtidigt som de hämtat mycket från europeisk film.

År 1970 kom en ny lag som innebar att filmbolagen kunde få tillbaka upp till flera miljoner dollar från tidigare skatter, och under de sex år som lagen var i bruk fick industrin en chans att återhämta sig ekonomiskt.
Samtidigt gjorde Blockbustern som säljstrategi en comeback, inte minst med Steven Spielbergs Jaws, och TV-kanaler blev villiga att betala mer för att köpa in filmer. För att lyckas med en blockbuster krävdes stora investeringar, och producenterna i Hollywood blev mindre villiga att låta filmskaparna experimentera fritt. De som arbetade på studios klagade på att de unga regissörerna struntade i de finansiella aspekterna utan bara ville göra konst, medan “bratsen” menade på att själva filmskapandet borde vara viktigare än att göra affärer.
Men det rådde inga tvivel om mastodontfilmernas lönsamhet, särskilt efter George Lucas Star Wars. De flesta Movie Brats slutade experimentera och övergick till att göra mainstreamfilm. Istället för att ifrågasätta traditionella genres satsade man nu på att uppdatera dem, med Spielberg och Lucas i spetsen.

Pin It on Pinterest

Share This