working
Att få se filmer innan alla andra är drömmen för en filmälskare av rang. Jag har själv haft turen (och ekonomin!) att kuska land och rike kring de senaste nio månaderna, och har därmed även hunnit med att se en hel del film som vi här i Sverige ännu inte fått den stora lyckan att uppleva. Trösta er dock med att dessa små guldkorn förhoppningsvis dyker upp även här hos oss; om inte förr, så absolut senare.

Parentesen i rubriken ovan syftar till att följande tre filmer faktiskt är några av det senaste halvårets absolut bästa filmalster, helt oberoende av sin delade genre. Samtliga handlar om musiker och deras musik, på ett sätt som för tankarna till Coen-brödernas senaste alster Inside Llewyn Davies och den svenska Searching for Sugarman. Fokus ligger på den ibland sköra tråden mellan privatliv och musikskapande, och den svåra balansgången men också det kreativa samarbetet dem emellan. Hyser läsaren ens en gnutta musikintresse, eller går i tankarna på att börja skriva egna låtar, är dessa tre filmer ett absolut måste.

Frank

frankartikel2

Frank handlar om den unge hobbymusikern Jon, spelad av Domhnall Gleeson, som en helt vanlig dag under mycket ovanliga omständigheter får hoppa in som keyboardist åt ett mycket underligt band. Jon får sedermera en permanent plats i bandet somt leds av den mystiske karaktären Frank: en man som bär ett enormt plasthuvud som han vägrar ta av. Efter att ha skapat motvilliga (och sköra) vänskapsband med de andra medlemmarna i bandet, under en lång albuminspelning förlagd till en ödslig ort, lyckas Jon till sist övertala Frank att det finns en större publik där ute som är redo att höra deras musik; men vad han inte har räknat med i all sin ambition är Franks sköra psyke. En välment gest sätter händelser i rullning som hotar att splittra bandet och explodera Franks hela inrutade tillvaro.

Det här är något så ovanligt som en expressionistisk indie med berömda skådespelare – två av bandmedlemmarna spelas av Maggie Gyllenhaal respektive Michael Fassbender, och Domhnall Gleeson visar sig oerhört duktig då han får stretcha sina skådespelarmuskler lite mer än han tidigare fått i filmer såsom Harry Potter och About Time. Frank kretsar, mer än sin namne, kring musikskapandets mystik och de personliga uppoffringar som genialitetsstämpeln måhända med nödvändighet ger upphov till. Det är en film som med mycket hjärta och många skratt ändå tar sig an djupa och allvarliga ämnen.

Begin Again (sv. titel Sånger från Manhattan)

beginagainartikel

I Begin Again möter en New York-musikproducent på glid en bitter och nydumpad låtskriverska, och ljuv musik uppstår (bokstavligen!). Gretta (Keira Knightley) har flyttat från London till New York med sin plötsligt kände pojkvän Dave (spelad av Maroon 5s sångare Adam Levine), och i början är allt en dans på rosor. Då Dave dras in djupare och djupare i musikbranschen med allt vad den innebär börjar Gretta inse att den kanske inte är något för henne; och den dag han kommer hem från en inspelningsresa med en nyskriven kärleksballad, och Gretta inser att den inte är tillägnad henne, tar hon sitt pick och pack och flyr från lyxvåningen på Manhattan till sin gamle busker-vän Steves mikroskopiska krypin. En kväll erbjuder Steve henne att spela ett av hennes egenkomponerade alster på en lokal pub, och i publiken finns någon som kommer att förändra inte bara hennes liv, utan även få sitt eget på rätt köl.

Begin Again är betydligt mer lättviktig än Frank; men även här handlar det om de våldsamma krockar som kan uppstå mellan livet som musiker (berömd eller inte), och dess relation till privatlivet och den övriga världen. Mark Ruffalo är utmärkt som musikproducenten som desperat behöver en sista chans och Keira Knightley bär filmen väl med både karisma och trevlig sångröst. Musiken är också alldeles utomordentlig.

Lucky Them

luckythemartikel2

I Lucky Them ligger fokus, lite liksom Begin Again, på hur musikvärlden kan påverka det privata, långt efter att glansdagarna har passerats. Toni Collette spelar den åldrande Rolling Stone-journalisten Ellie som får ett uppdrag av sin chefredaktör: att göra ett reportage om den sedan tio år tillbaka spårlöst försvunne rockmusikern Matthew Stone, som Ellie händelsevis haft ett förhållande med vid tiden för dennes försvinnande. Motvilligt tar sig Ellie an uppdraget (det är det eller att få sparken), och med en manlig och lätt påflugen Rolling Stone-fotograf, ypperligt spelad av Thomas Haden Church, i släptåg börjar hon nysta i både musikerns och sitt eget förflutna. Ju mer hon dras in i minnena och i mystiken som omger Stone, desto mer inser vi vidden av Ellies känslor och hennes oförmåga att släppa dåtiden och gå vidare. När hon väl kommit sanningen på spåren är den för henne både brutal och förlösande.

Toni Collette är som vanligt alldeles utomordentlig, och den lite skitiga, mörka rock’n’roll-atmosfären vägs upp av den godmodige fotografen som inte riktigt är helt hemma i Ellies värld. Trots detta är de båda beroende av varandra, och det är ett långsamt gryende vänskapsförhållande dem emellan som utgör filmens stora behållning (samt en cameo som fick i alla fall den biopublik jag ingick i att ömsom kippa efter andan, och ömsom busvissla). Ellie får lära sig, lite som Adam i Only Lovers Left Alive, att livet är till för att levas i nutiden och inte till för att nostalgiskt sörja den (kanske bättre) tid som flytt.

Pin It on Pinterest

Share This