Foto: Hulton Archive

Foto: Hulton Archive

”När morfar hade frågat mig vad jag skulle göra när jag blivit vuxen hade jag prompt svarat att jag ville bli sjöman. Näst bäst var filmstjärna”.

Skådespelerskan och regissören Mai Elisabeth Zetterling skulle ha fyllt 90 år den 24:e maj i år. Hon föddes i Västerås 1925, men spenderade sin tidiga barndom i Australien tillsammans med sin mor och styvfar. Efter några svåra år med sjukdom och arbetslöshet, så återvände familjen till Sverige när Zetterling var sju år. Här flyttade familjen ständigt omkring mellan olika städer, men Zetterling växte huvudsakligen upp i Stockholm under ganska fattiga omständigheter. I hennes egna biografi Osminkat (1984) beskriver Zetterling sin barndom som mörk och dyster, präglad av ensamhet och sökande. Hon beskriver en nästintill kärlekslös familj och omgivning, där hon själv ansågs vara ett knepigt, inåtvänt och dagdrömmande barn som inte sällan mobbades av sina kamrater. Det här mörkret började dock sakta tyna bort i samma stund som hon mötte teatern för första gången. I tonåren började hon delta i en barnteaterklubb som gav henne några lyckliga stunder i tillvaron. Det här förde henne vidare till Calle Flygare och hans teaterskola, där hon välkomnades till trots för hennes magra plånbok som aldrig skulle räcka till utbildningen. Zetterling beskrev det här som ett av de viktigaste mötena under hennes liv. Upptäckten av teatern visade sig vara en uppenbarelse för Zetterling, vilket gav henne det lekfulla ljus som hennes bardom aldrig haft. Hon skriver själv angående barndomen:

Det var först senare, mycket senare, när jag inte var något barn längre, som jag blev barnslig och lekfull”.

Zetterling började på så sätt sin karriär som skådespelerska. Hon tog examen vid Dramaten 1945 och gjorde ett flertal filmroller under och efter utbildningen, varav hennes första genombrott skedde främst genom filmen Hets (1944). Hennes framgångar gav henne även möjlighet att slå igenom internationellt, vilket hon gjorde främst i England. Hon hade även en kort period i Hollywood, men återvände snabbt till teatern i England och Sverige under tidigt 50-tal. Det dröjde dock inte länge förrän Zetterling började trappa ner sin skådespelarkarriär för att istället fokusera på filmregi. Hennes första verk som regissör kom att bli ett antal kortfilmer och dokumentären The Prosperity Race (1962) som hon skapade för den brittiska kanalen BBC. Därefter regisserade hon ett flertal spelfilmer under 60-talet, där hennes långfilmsdebut Älskande par (1964) fick ett gott mottagande samtidigt som den väckte en hel del uppmärksamhet på grund av sin vågade framställning av kvinnlig sexualitet enligt den tidens uppfattning. Under visningen av filmen i Cannes blev det rabalder på grund av det här, men i sin helhet fick dock Zetterling god kritik för sin långfilmsdebut och en god start på sin karriär som regissör. Hennes filmer kom att präglas av hennes vilja att diskutera universiella frågor och kvinnors verklighet, där teman som feminism, sexualitet och kritik av välfärdssamhället blev centrala. Även konstnärliga särdrag som mental subjektivitet fick stor plats i hennes filmer och kom ofta till uttryck genom inre visioner. Hennes egensinniga stil liknas ofta vid stildrag hos regissörer som Luis Buñel, Frederico Fellini och Ingmar Bergman, men trots det och hennes onekligen unika talang, fick hon aldrig den auteurstatus som hennes manliga kollegor bar under den här tiden.

I dag är Zetterling en erkänd filmskapare och auteur tack vare den feministiska filmforskningen som omvärderat hennes arbeten. Hennes sextiotalsfilmer Nattlek (1966), Flickorna och Doktor Glas (1968) är i dag minst sagt beundransvärda verk och Zetterling höll helt klart samma klass som Ingmar Bergman eller Sefan Jarl. På 60-talet var det här dock inte lika självklart. Flickorna sågades totalt av den manliga kritikerkåren med omdömen som exempelvis ”konstnärligt och intellektuellt halvfabrikat” och med kommentarer som ”vilka förstockade menstruationer!”. Även Nattlek fick mothugg och kritiserades för att innehålla kontroversiella teman så som incest och sexualitet, medan Zetterling själv beskriver hur filmen huvudsakligen handlar om mänsklig frigörelse på olika sätt.

Att vara en kvinnlig regissör visade sig inte vara lika självklart som att vara skådespelerska. Enligt Zetterling var det ingen som ifrågasatte den ”söta skådespelerskan”, men när hon antog rollen som regissör, då betraktades hon som en beslutsam och begåvad kvinna med ett starkt ego som ville inta en chefsposition i ett manligt yrke. Recensenter skrev hur Zettering hade förändrats och blivit tuffare och därmed också mindre kvinnlig. Det här beskriver Zetterling som skrämmande i sin biografi, där hon själv berättar att hon inte förstod vad som menades. Hon kände ju sig som precis samma person inombords. ”Mai Zetterling regisserar som en man”, skrev en recensent i samband med de första recensionerna av filmen Älskande par. Hon hade klivit in i en mansvärld som hela tiden förankrade hennes arbete till hennes könsroll, vilket självklart aldrig de manliga regissörerna behövde konfronteras med.

Det skulle ta hela 18 år innan Zetterling gjorde en ny film i Sverige efter den hårda kritiken av filmen Flickorna 1968. Under 70- och 80-talet valde hon istället att arbeta i Frankrike och England, där hon återgick till att huvudsakligen skapa kortfilmer och dokumentärer. Sverige fick dock återigen äran att ta emot en ny svensk långfilm av Zetterling vid hennes återkomst med filmen Amorosa år 1986. En påkostad och ståtlig film med Stina Ekblad i huvudrollen, som baserades på böckerna om författaren Agnes Von Krusenstjernas liv. Filmen visade ännu en gång på Zetterlings skickliga konstnärsskap och förde henne åter i ljuset av den svenska regissöreliten. Amorosa blev även hennes sista långfilm. Med fortfarande flera pågående projekt, så avled dessvärre Mai Zetterling efter en tids sjukdom i cancer år 1994 i London.

I dag är Zetterling utan tvekan en erkänd auteur tack vare filmforskningen som skipat rättvisa för hennes namn. Det känns dock väldigt ledsamt att hon inte fick sin auteurstatus under sin verksamma tid. Det bästa vi kan göra är förmodligen att lära utav hennes historia, att hålla ögonen öppna för orättvis behandling bland filmvärldens arbetare och att fortsätta hylla duktiga filmskapare medan de lever och verkar, oavsett kön.

Pin It on Pinterest

Share This