Ingrid Bergman tillsammans med Humphrey Bogart och Paul Henreid i Casablanca. Foto: Warner Bros.

Ingrid Bergman tillsammans med Humphrey Bogart och Paul Henreid i Casablanca. Foto: Warner Bros.

”Like a train down the track.” Så lyder beskrivningen av den berömda Ingrid Bergman vilket skulle förklara hennes långa karriär fylld av äventyr. En kvinna som inte tog råd från någon utan lyssnade framförallt på sig själv, vilket givetvis var både på gott och ont. Den ”oskyldiga mjölkpigan” från Sverige som inte lät någon komma i vägen för hennes framtidsdrömmar.

När andra skådespelare såg deras arbete som krävande och i vissa stunder obarmhärtiga upplevde Ingrid Bergman snarare tiden framför kameran som semester. Bli ompysslad och agera som någon annan än sig själv såg hon som en lyx och har hennes barndom att tacka för den orädda känslan hon hade i närvaron av kameran. Redan som litet barn fick hon sitta modell för hennes pappa, konstnären och fotografen Justus Bergman som ägde en fotostudio i Stockholm, där kameran blev ett naturligt inslag i hennes liv. Men detta tekniska fenomen fanns inte endast där för hennes fars arbete. Detta föremål blev tillslut hennes enda sätt att se hennes mor. Mamman Frieda Adler gick bort när hon var endast tre år, vilket gjorde att Bergman vid äldre ålder gärna tittade på det enda hon hade av sin mamma, en filmsnutt, alltid genom en lins.

Efter att Ingrid även förlorat sin pappa vid tretton års-ålder hade hon endast fotografier att titta på när hon behövde sina föräldrar. Flytt efter flytt mellan släktingar gjorde sedan att hon gifte sig som artonåring med vad som skulle bli hennes första make, Petter Lindström. En trygghet och stabilitet som skilde sig från hennes egna erfarenheter med avsaknad av ett permanent hem fyllde hennes vardag och de fick dottern Pia. Dessförinnan började Bergman studera på Dramatens Elevskola. Dock stannade stjärnan inte för att avsluta sina studier utan så fort hon fick erbjudande om att agera i filmer nappade hon. Vid 24-årsålder åkte hon till New York för att spela i filmen Intermezzo, vilket skulle bli en nyinspelning av samma film som gjorts i Sverige tidigare, men nu skulle regisseras av David O. Selznick. Dock gjorde detta att hon lämnade både man och barn hemma i Sverige medan hon åkte iväg för att förverkliga sina drömmar i Amerika.

Den svenska stjärnan vägrade att bli omgjord när hon väl var på plats i USA, där påpekanden om hennes längd och kropp hade tagit fart. Trots detta gav filmbranschen med sig och Bergman blev sedd som en oskyldig och skör svensk mjölkpiga, vilket hon senare motbevisade i sina roller hon anammade. Bland annat i Dr Jekyll och Mr Hyde, där publiken sedan blivit chockade då de fått reda på att Bergman var en av skådespelarna, på grund av den annorlunda rollen. Filmer som Casablanca gjorde hennes namn än mer känt där hon spelar mot Humphrey Bogart, men den film som skulle ge henne sin första Oscarstatyett för bästa kvinnliga huvudroll var Gaslight år 1944.

Hela livet verkade stjärnan slitas mellan familjelivet och den påtagande viljan av att arbeta och göra karriär. Efter många framgångar i filmens värld fick hon spela rollen som mamma återigen, då den lilla familjen flyttade till USA. Maken Petter skulle studera i USA och detta gav Ingrid tid att spendera med sin dotter i Beverly Hills där de skulle komma att bo. Bergmans begär efter att arbeta kunde inte stillas länge dock, utan hon gjorde fler filmer som Spellbound och Notorious, båda av Alfred Hitchcock.

Äktenskapet mellan Ingrid och Petter hade börjat försämras och Ingrid var trött på klimatet i Hollywood. Filmerna tilltalade henner inte längre och all censur gjorde det svårt för henne att arbeta med rollerna. Filmen Joan d’Arc där hon spelade just huvudrollen, blev en besvikelse för stjärnan då hon fann den alldeles ”too glossy”. Det var inte förrän hon såg filmen Rom öppen stad som räknas till den italienska neorealismen, av regissören Roberto Rossellini som hennes passion startade på nytt dock för en annan typ av film. En film som kändes mer sann bortom allt det plastiga som kunde komma ur Hollywood. Hon skrev till Rossellini och bad att få spela i hans filmer. Vad hon inte anade då var att hon skulle spela en stor roll, inte bara i hans filmer utan även i hans privatliv.

Under 50-talet skapade Bergman ett nytt liv i Italien med Rossellini. Hon spelade i en av hans filmer Stromboli där hon skildrar en litauisk kvinna som kommer till vulkanön Stromboli för att skapa ett nytt liv. Vad som hände under denna tid skapade skandal i tidningarna, då Ingrid blev gravid då både hon och Rossellini hade äktenskap på annat håll. En seperation från Petter var ett faktum och han fick vårdnaden om Pia. Ingrid och Roberto skapade en familj där de fick tre barn, sonen Robertino och tvillingarna Ingrid Isotta och Isabella. När det gällde makarnas arbeten tillsammans fick de inte några stora pengar på sina projekt utan Ingrid fick istället börja se sig åt annat håll för arbete som skådespelerska, bland annat i filmen Paris does strange thing år 1956, av franske regissören Jean Renoir.

Hennes andra Oscar fick hon för filmen Anastasia år 1956 för bästa kvinnliga huvudroll och vann återigen det amerikanska folkets hjärta då hon gjorde comeback i Hollywood med denna film regisserad av Anatole Litvak. Detta år var även det år hon skilde sig från Rossellini och fann sin tredje make, regissören Lars Schmidt som hon träffat i Frankrike. Trots tre äktenskap ångrade Ingrid Bergman ingenting, utan var lyckligt kär under varje äktenskap. Även nära och fin kontakt med alla barnen har stjärnan uttryckt sig om. Man kan tänka sig hur tankarna gick från omgivning angående hennes tre äktenskap och hon liksom många andra har fått lida för att vara en kvinna som sätter sig i första rum och inte nöjer sig. Det tråkiga är att dagens syn på mammarollen är ganska så lik som den var då, men kanske kan man se henne som en förebild. En förebild för de kvinnor som inte nöjer sig med mammarollen utan skapar sina egna villkor och liv istället för den mall som ofta sätts upp för kvinnor och mödrar.

Bergmans succé slutade inte där utan 1974 fick hon en Oscar för bästa biroll i filmen Murder on Orient Express som var en filmatisering på Agatha Christies deckare, där även skådespelare som Albert Finney, Lauren Bacall och Sean Connery medverkade. Trots succén skulle Bergman drabbas av personlig misär. Vid 60-års ålder fick Bergman diagnosen bröstcancer men höll låg profil kring detta. Många av hennes nära och kära menade att det var inget hon talade högt om och hon tyckte aldrig synd m sig själv.

Under hennes sista år i filmbranschen spelade hon en roll i Ingmar Bergmans film år 1978 vid namn Höstsonaten. Filmen innehåller tre starka svenska skådespelerskor; Ingrid Bergman, Liv Ullman och Lena Nyman. Filmen handlar hur en kvinna försöker förbättra sin relation mellan henne och hennes mor, som är en känd pianist, där Ingrid spelar modern. Hennes sista framträdande blir i tv-produktionen Golda, där hon skildrar den israeliska ledaren Golda Meir, vilken hon fick en Emmy post mortem. Hennes dotter Pia tog emot den i hennes ställe. Ingrid Bergman avled den 29 augusti 1982. Hon blev 67 år och är ännu i dag en stor ikon och ihågkommen skådespelerska. För många, framförallt kvinnor visar hon på hur man som kvinna inte behöver låta sig tyglas i en mammaroll. Man har all rätt att utforma sin roll och sin väg på egen hand.

Pin It on Pinterest

Share This