Film tänder diktator

Kommer ni ihåg när ni hade en mjölktand som var på väg att lossna? Man kunde vicka på tanden med tungan: ”Jo, den är fortfarande lös”. Ibland gjorde det ont, ibland jätteont. Att vicka på tanden var hemskt, men också spännande: ”Är den fortfarande lös?”

De senaste veckorna har det varit mycket snack om Evan Goldberg och Seth Rogens The Interview, som planerats få premiär i USA den 10 oktober och i Sverige den 17 samma månad. Anledningen till att filmen har hamnat i hetluften beror på handlingen: James Franco spelar en journalist som leder en populär TV-show. När han och hans producent, som spelas av Seth Rogen, får reda på att Kim Jong-un är ett stort fan av deras show försöker de få en intervju med honom och lyckas. De hoppas på att intervjun ska göra dem till erkända journalister, men då de förbereder sig på sin resa till Nordkorea förändras allt då de blir rekryterade av CIA. De erhåller ett enda uppdrag: att mörda Kim Jong-un.

Det kan inte vara så trevligt att få höra att det har gjorts en film som handlar om att mörda dig, för att uttrycka det milt. Jag personligen skulle tycka att det var ytterst obehagligt. Det tycker uppenbarligen Kim Jong-un också, för anledningen till att det har blivit så mycket snack om filmen är dennes reaktion. Han uttalade sig och gjorde det klart och tydligt att om filmen går upp på biograferna runt om i världen kommer han att se det som en krigshandling, en ”Act of War”. En kraftig reaktion? Ja. En rimlig reaktion? Nja.

Det som förvånar mig mest är Sony Pictures agerande. Förra veckan rapporterade The Hollywood Reporter att producenterna överväger att censurera filmen. Bland annat talas det om att ta bort en scen där Kim Jong-uns ansikte smälts. Enligt källor till The Hollywood Reporter ska orsaken till att man överväger censur vara att det rör sig om en nu levande person. Här tycker jag att jag hör en varningsklocka ringa. Censur som sker på grund av yttre faktorer känns alltid obehagligt. Om inte konsten får uttrycka åsikter, var ska då debatten i ett demokratiskt samhälle få sitt ursprung? Metaforer verkar tas mer och mer bokstavligt och få större och större konsekvenser. Se bara hur det ser ut här på hemmaplan, där en fundamentalistisk tolkning av Kartellen och Timbuktus låt ”Svarta duvor och vissna liljor” fick Sveriges radio att införa ett speciellt förhållningssätt till låten. Många kallade det för ett hot mot yttrandefriheten och jag är beredd att hålla med om att så är fallet även med The Interview.

Men det finns ju onekligen två parter i den här konflikten, och frågan är om det inte bara handlar om en kulturkrock. I mina ögon var Kim Jong-uns kommentar att göra en höna av en fjäder, tills jag fick reda på lite mer om Nordkoreas förhållande till filmmediet. För mig är film njutning, en konstyttring och en kunskapskälla, men det är mycket sällan som jag tänker på hur stor makt filmmediet för med sig. Kim Jong-un, å andra sidan, tänker nog på filmens makt hela tiden.

Kim Jong-il, Kim Jong-uns pappa, var en verklig cineast. Enligt Wikipedia skrev han två böcker i ämnet, On the Art of Cinema (1973) och The Cinema and Directing (1987). Han var fast besluten att skapa en nordkoreansk filmindustri men tyckte att kvalitén på det som producerades i landet var för låg; så i slutet av 1970-talet kidnappade han den sydkoreanske regissören Shin Sang-ok och dennes fru, skådespelerskan Choi Eun-hee. Paret lyckades fly 1986 men innan dess hann Shin Sang-ok regissera ett par filmer och förändra den Nordkoreanska filmindustrin från ren propaganda till att ge den mer konstnärliga attribut.

När det gäller innehållet i de nordkoreanska filmerna berättar filmkritikern och bloggaren Simon Fowler för BBC News att det ligger till på följande vis: ”Everything goes back to promoting Kim Il-sung, Kim Jong-il or the party in some way”. Trots att filmerna har fått en mer konstnärligt touch går det inte att bortse från att det faktiskt är propaganda. Regimen styr filmproduktionen med järnhand, men trots den hårda kontrollen finns det en kanal som är svår att kontrollera: smugglingen.

Stora mängder DVDer smugglas in i Nordkorea över gränsen mot Kina. Att titta på filmer från kapitalistiska länder, speciellt Sydkorea, ses som ett allvarligt brott. I slutet av förra året kom flera rapporter om att 80 personer ska ha avrättats på grund av att de har sett på TV som inte var godkänd av regimen. Det var den första kända avrättningen på den här skalan under Kim Jong-uns tid vid makten. Men enligt många källor är det långt ifrån den enda avrättningen av det här slaget genom tiderna.

Jag säger bara: faderskomplex. Kim Jong-un försöker leva upp till sin pappas krav och ändå ser de flesta honom som något av en pajas. Det är klart att han försöker anpassa sig till sin pappas ledarstil för att försöka vinna respekt. Och var det något som Kim Jong-il anammade var det att visuella kanaler är en stark maktfaktor.

För mig ligger problemet i mjölktänderna. Att vicka på tanden var hemskt, men också spännande. Jag kommer att se The Interview när den går upp på bio, trots att Kim Jong-un ser det som en krigshandling. Och ärligt talat, även om filmen går upp på bio utan Kim Jong-uns smältande ansikte så har sådana saker en tendens att dyka upp på andra ställen. Utgången av The Interview–konflikten kan bli hemsk, men den är också spännande.

Kanske läser jag in för mycket i Kim Jong-uns kommentar. Kanske är jag irriterad på Sony Pictures agerande i onödan – kanske är det helt enkelt så att Kim Jong-un bara har fått sig en förhandstitt och tyckte att det var en dålig film, och istället för att posta en arg kommentar på Facebook uttrycker sig på sitt eget vis och hotar med krig?

Man vet aldrig.

Pin It on Pinterest

Share This