Trots kärleksscenen är The Fly allt annat än romantisk. Foto: SLM Production Group

Trots kärleksscenen är The Fly allt annat än romantisk. Foto: SLM Production Group

Det finns endast två filmer som jag har stängt av mitt i – inte på grund av att de har varit dåliga utan snarare hur äcklad och obekväm jag har blivit av dem. Den ena är Tusk och den andra fyller 30 år idag, nämligen David Cronenbergs The Fly.

Båda behandlar ett ämne som jag inte trodde att jag var känslig över, men som jag nu har lärt mig att det verkligen inte är någonting för mig. Ge mig spöken, demoner eller yxmördare ute i skogen. Det är ingen fara. Men när du börjar blanda ihop människor med djur då har du nått min gräns. Jag var ovetande om gränsen i över tjugo år. Men nu tack vare de här två filmerna har jag funnit den. Det är en gräns jag inte kommer vilja gå över. Någonsin.

The Fly handlar om den excentriske uppfinnaren Seth Brundle (Jeff Goldblum) som löser gåtan med teleportering. Tillsammans med journalisten Veronica Quaife går de genom hans framsteg med att transportera levande djur. Men någonstans bland teleporteringar och kärleksproblem går allt fel. Det blir plötsligt en äkta Cronenberg film där vanligtvis innehållet är sadistiskt, blodigt och med en gnutta sexuellt våld. I ett försök att transportera sig själv händer ett misstag som inte alls får hända och Brundle blir en slags mutant, hälften människa och hälften fluga.

Förvandlingen börjar ta form i The Fly. Foto: SLM Production Group

Förvandlingen börjar ta form i The Fly. Foto: SLM Production Group

När originalfilmen från 1958 förvandlar huvudkaraktären till en fluga genom att mer eller mindre sätta på honom en flugliknande mask på huvudet väljer Cronenberg att ta steget längre. Förvandlingen är blodig, äcklig och svår att titta på. Jeff Goldblum är snart inte igenkännbar. Det är där någonstans som jag känner att det blir för mycket. Men ögonblicket när jag faktiskt stängde av var under en sjukhusscen där även Cronenberg spelar en av karaktärerna. Istället för att se klart blev det helt enkelt att stänga av och gå därifrån.

Även om filmen idag fyller 30 år är den fortfarande riktigt bra gjord. Den är effektiv på så många vis och är väl såhär en skräckfilm ska vara – svår att titta på. Visserligen stängde jag av, men skulle ändå vilja hävda att filmen är underskattad. Någon gång kanske jag klarar av att se hela. När den dagen kommer blir det intressant och jag får äntligen reda på hur den faktiskt slutar. Knappast lyckligt om jag får chansa hejvilt.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This