Festival Del Mar 2018 – Två dagar av sol och potential

av | Jul 2, 2018 | Artiklar, Krönikor

Sista helgen i juni hölls sjunde upplagan av Festival Del Mar. Denna gång höll festivalen för första gången till på fastlandet, närmare bestämt Göteborgs hamn invid Dockyard Hotel. Popmanis Lili Gustafsson var på plats och konstaterade att festivalen inte riktigt bott in sig i den nya miljön, men att det finns potential.

Jag promenerar längs med havet på väg mot området där Festival del Mar äger rum, tio minuter gång enligt min kartapplikation i mobilen. Sen festivalen startade för sju år sedan har den alltid ägt rum på Asperö men i år hittar vi den längs med hamnen vid Dockyard Hotel.

Området är litet och pittoreskt. Två foodtrucks står uppradade i bakre delen av utomhusområdet, bänkar är uppställda mellan dessa och utomhusscenen. Inomhus har vi en större scen, jag får en känsla av Folkets hus, fritidsgård och tonårsminnen av platsen. Det känns intimt.

Festivalen har inte varit öppen mer än någon timme och besökarna verkar fortfarande vara fast i vardagen, antar jag, för ännu är det inte direkt någon folkstorm.

Trots att området är litet är line-upen stark och förutsättningarna kunde inte varit bättre. Göteborg bjuder på 24 grader värme, klarblå himmel och solen glittrar i vatten bredvid.

Första akten jag ser är också den som öppnar festivalen, Philip Fritz med band. Det ligger en bitter ton över mellansnacket vilket jag kan förstå, klockan har knappt hunnit passerat ”slutat jobbet”-spårvagnskaoset och publiken är gles trots att de går på dryga 40 minuter senare än schemat. Det är tufft att öppna en festival så jag känner med de.

Ändå tycker jag att det bittra kompletterar bandets framträdande, det hela känns väldigt ärligt och riktigt till musiken.

Till utomhusscenens andra akt, Bror Gunnar Jansson som imponerar med sitt enmansband, passar jag på att köpa en otroligt försenad lunch.

Jag pratar med två tjejer i hamburgarkön och frågar vilka akter de främst är här för att se.

– Junior Brielle och Hanna Järver, blir svaren.

Jag fortsätter att hänga med mina nyfunna burgarvänner tills vi ätit upp och det blir dags för att se Hanna Järver inviga inomhusscenen. Det är hennes tredje spelning i Göteborg efter albumreleasen So Long och de trogna fansen verkar ha hittat hit också. Lokalen fylls på bakom mig, längst fram bredvid mig finner jag ett sällskap av fans som kan alla låtar och sjunger med i varenda textrad.

Hanna Järver har ett avslappnat lugn kring sig medan hon tar oss igenom låtarna med säker stämma. Scen Hamninloppet är invigt med bravur.

Området är märkbart påfyllt av glada festivalbesökare som njuter av solen. Innan det är dags att gå in igen passar jag själv på att ta en öl i gräset framför Amerykhans spännande melodier där rytmer från hela världen samsas.

Hästpojken är näst att ta plats på inomhusscenen med deras akustiska set. Det är synd att ljudet inte kommer till sin rätt förrän flera minuter in på spelningen, en känsla jag verkar dela med publiken runt mig, det stör dock inte framträdandet märkbart. Några låtar senare är vi framme vid den goa gamla dängan Caligula och nu är hela publiken med, att låten firar tio år i år är svårt att tro, men bekräftas samtidigt då alla i lokalen sjunger med i ”nånstans mellan porr och knark”.

Fram till att Junior Brielle ska inleda sin första festivalspelning någonsin har vi kommit ikapp lite i schemat för inomhusscenen. Trots att området är så litet och scenerna bara är två blir det svårt att hålla koll på båda då många av akterna fått överlappa varandra, ett försök att komma i fas med tiden.
Ut på scenen kommer bröderna Gabriel och David Rödin som utgör popduon Junior Brielle, i händerna har de varsin plastmugg med rödvin.

– Ölen var slut i logen, säger de.

Det ser ut som blod på håll, vilket är otroligt passande med tanke på att det är titeln till deras debutalbum.
Trots att det inte är ett fullt band bakom duon så lyckas de fånga publiken med karisma, sarkasm och lekfull arrogans. Framför mig är ett större sällskap med riktiga entusiaster som dansar vilt till första låten Dovas och fortsätter att göra så resten av spelningen.
Jag som själv haft dålig koll på duons musik sen innan blir såld direkt. Det må vara Junior Brielles första festivalspelning men det märks inte, de känns hemma i den här miljön.

Skymningen kommer och för bort solen men kvar är besökarna. Jag frågar någon mer om vad de tycker om festivalen. Genomgående är att arrangemanget kunde varit bättre. Men det är också första året på ny plats vilket ger lite förlåtelse.

– Det är i alla fall mycket musik för pengarna vilket inte är att underskatta, säger en av besökarna till mig och det är ändå huvudsaken, tänker jag.

Dag två på festivalen vid havet och även lördagen bjuder oss på strålande sol över hamnen.

Den familjära stämningen fortsätter idag, publiken har samlats sittande på gräset framför utomhusscenen.
Jag själv slår mig ner i det gulnande gräset och inväntar Mathilda Brink med band. Snabbt finner jag ett välbehag av den sköra tvärflöjten som hittar in i dova gitarrstämmorna tillsammans med Mathilda Brinks härliga röst som får mig att tänka på Monica Zetterlund, om hon hade fått växta upp under indiepopångestens svåra tider i Göteborg.

När klockan visar att Wy skulle ha börjat spela för en timme sedan bestämmer jag mig för att gå in till den andra scenen. När Ebba Ågren och Michel Gustafsson som utgör Wy till slut kliver upp på scenen är vi inte många i lokalen, förvånande tycker jag som sett fram emot just deras spelning. Efter första låten av melankolisk pop fylls det på. Skörheten och närvaron i Ebba Ågrens blick tillsammans med de känslosamma texterna berör mig och publikens totala tystnad under låten Gone Wild talar för att de känner som jag.

Dock verkar publiken mer modest idag då det är ett tomt fält mellan de och scenen. Fram mot sista låten har fältet försvunnit och Wy avslutar spelningen med sin hit Nobody else.

Jag går ut i solen igen och konstaterar att det faktiskt är mindre folk på plats idag, inte helt förvånande då några av festivalens främsta dragplåster spelade på fredagen.

Det börjar närma sig kvällning och jag möter upp min Popmani-kollega Amanda. Framför oss på gräset spelar Orkan och stänger utomhusscenen då resterande akter som följer spelar inne.

Vi hör att tvåmannabandet Trummor & Orgel börjat spela och går in. Jag fascineras av musiken som de skapat med endast, ja, ett trumset och en orgel. Framför oss där vi står, ungefär i mitten av publiken dansar ett gäng vänner entusiastiskt till i rytmerna. Det är svårt att stå helt still till deras låtar och snart har det spridit sig runt i publiken som i olika utsträckningar gungar med till musiken.

Trummor & Orgel lyckas hålla den härliga stämningen i publiken hela deras spelning och avslutar starkt.

Inne i lokalen upptäcker jag att de tänt en brasa, stämningsfullt och bidrar ännu mer till den fritidsgårdskänslan jag fick under gårdagen.

På verandan utanför hålls ett dj-set som får till en typ av svartklubbsvibe med markiserna som är nervevade för att skapa mörkrum till de gröna lamporna. Elektronisk techno spelas, musik som jag vanligtvis gillar men som just nu känns lite felplacerad.

Festivalen avslutas med Ruby Empress som jag har hört ska vara riktigt bra live. Det är tråkigt att deras spelning känns så kort i jämförelse med de andra. Om det beror på avsaknad av publik, som droppat av under lördagskvällen, eller att de får börja spela en dryg timme senare än schemat sagt vet jag inte. Själva framträdande bjuder på kvalité men det saknas lite av den energin jag hört talats om.

Det är första gången jag besöker Festival Del Mar och har tyvärr ingen egen referensram till med de tidigare åren ute på Asperö. Festivalen har verkligen stor potential för att kunna bli en riktigt intim musikfestival vid Göteborgs hamn, men är inte riktigt där ännu vilket kan förklaras av platsbytet. Initiativet är fantastiskt ändå, en genuin festival där man som besökare har utrymme att upptäcka ny musik i lugn och ro. Jag hoppas på att de kan rota sig mer vid sin nya plats och bli mer hemmastadda, så har vi en riktigt guldklimp

Fotograf och skribent:
Lili Gustafsson

Pin It on Pinterest

Share This