Femton år med Ys

av | jan 3, 2021 | Artiklar, Krönikor

I år är det femton år sedan Joanna Newsom släppte sitt tidlösa album Ys och det är ett litet jubileum som är väl värt att uppmärksamma av flera olika anledningar.

Det var egentligen ingenting som direkt antydde vad som var på väg att ske. Joanna Newsom släppte under 2004 sitt rätt så fina och quirky debutalbum The Milked-Eyed Mender. Det påminde en del om Devendra Banhart och CocoRosie: mestadels akustisk folkmusik och medvetet aningen förvrängda röster.

Jag minns hur jag året därpå som artonåring såg Joanna Newsom på Roskilde sitta ensam på scenen med enbart sin harpa och sin röst och försiktigt mejsla fram vackra stycken. Det var en fin spelning men ingenting som direkt golvade mig.

Ytterligare ett år senare började recensionerna för hennes uppföljande album Ys att publiceras på internet. Det var en smått chockerande läsning. Jag hade förväntat mig mestadels positiv kritik men att den nya skivan inte skulle avvika alltför mycket från hennes debutalbum. Istället fick jag läsa överväldigande recensioner om hur fulländat och genialt det nya albumet är.

Så jag gjorde som brukligt var: jag cyklade ned till den enda lokala skivbutiken som hade ett fint sortiment och lyckligtvis fanns det där ett exemplar av cd-skivan i lager. Jag bländades av det fina omslaget. När jag kom hem igen bläddrade jag ivrigt fram och tillbaka i det medföljande texthäftet; matigare än de flesta diktsamlingar.

Jag placerade cd-skivan i stereon och vred upp volymen ganska så många hack. Sedan satt jag där och lyssnade spänt, och sedan … hände tyvärr ingenting. Jag fick ingen feeling. Låtarna var oftast långt över tio minuter långa, orden bara vräkte fram i ett intensivt flöde, allting vara bara … överväldigande.

Jag var också ovanligt dålig på engelska så texthäftet var dessvärre inte till särskilt stor nytta annat än att betrakta den vackra typografin. Jag ville verkligen tycka om Ys så jag gav den definitivt fler chanser men tyvärr var jag inte kapabel att direkt förstå och än mindre uppskatta den. Att alla jag kände som hade lyssnat på Ys älskade den gjorde inte saken bättre.

Varför kan inte jag tycka om den?! Jag nöjde mig sedan med att sakligt konstatera att alla inte kan gilla allting och glömde sedan bort albumet.

”Min slutsats blev att viss musik har ett svårdefinierat värde som inte handlar om vad lyssnaren direkt tycker om det.”

Fyra år senare var det dags för Joanna Newsom att släppa sitt tredje album. Ett köttigt trippelalbum vid namn Have One on Me. Vid det här laget hade jag fullkomligt glömt bort att jag inte tyckte särskilt bra om Ys. Så jag traskade obekymrat iväg till skivbutiken och köpte det nya trippelalbumet.

Det var ett alldeles utmärkt bra köp. Jag älskade vibben, arrangemangen och min engelska hade förbättras så jag kunde äntligen följa med i hennes texter. Min favoritlåt var Jackrabbits och jag brukade repeata den fler gånger än jag kan räkna till.

På grund av Have One on Me kände jag mig manad att än en gång försöka tycka om Ys. Och den här gången gick det faktiskt ganska så mycket bättre. Jag lyssnade på albumet så många gånger att jag började känna igen strukturen och arrangemangen och alla dess subtila skiftningar nästan utantill. Det som tidigare hade varit svårtuggat och fyllt av motstånd blev nu någonting som jag började lära mig att förstå.

Men det var fortfarande dessvärre inte speciellt njutbart. Det kändes som en läxa utan ett läxförhör eller som att plugga inför ett prov som man sedan får rätta på egen hand. Jag frågade mig själv retoriskt: Varför ägnar jag mig åt detta?

Och jag började att reflektera. Fram till dess hade jag kategoriserat musik som antingen detta gillar jag eller detta gillar jag inte. Men mitt eviga kämpande med Ys gjorde att jag började ifrågasätta hur relevant detta värderande av musik egentligen är.

Det finns album som jag tyckt fruktansvärt mycket om till en början men som jag ändå tröttnat på efter typ tre lyssningar. Och så finns det album som Ys som jag efter hundratals lyssningar fortfarande inte riktigt vet exakt vad jag ska tycka om dem.

Så min slutsats blev att viss musik har ett svårdefinierat värde som inte handlar om vad lyssnaren direkt tycker om det. Utan snarare är det ett värde som manifesteras genom att människor i praktiken väljer att lyssna på det upprepade gånger över en lång tid. Det är en form av dedikation som inte kan definieras som ett värderande.

I år är det som sagt femton år sedan Joanna Newsom släppte sitt tidlösa album Ys. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag tycker om det. Men det spelar ingen som helst roll. Jag är otroligt tacksam över att det existerar. Det har berikat mitt liv och omdefinierat hur jag förhåller mig till musik.

Författare:
Alexander Andrén, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This