Fem album med Marcus Admund Funck

av | maj 11, 2019 | Artiklar, Fem album med

Varje vecka väljer redaktionen ut ett band eller en artist som får dela med sig av fem betydelsefulla album för just deras musik.

Heartbreaker – Ryan Adams (2000)

Som så mycket annat jag upptäckte på den tiden var det genom min pappas skivsamling (eller genom Rocks-Olle på skivbutiken inne i Visby). Det var 2005. Jag var okysst och pubertetsfinnarna var nästan helt borta när jag första gången snubblade över Oh My Sweet Carolina på en samlingsskiva.

Jag hörde Emmylou Harris och Ryan Adams . Jag skaffade samma frilla som Ryan. Jag åkte till Stockholm och köpte likadana utsvängda jeans på Gul&Blå. Jag lärde mig hur snyggt det var att ”hammer on C” genom tabs på Ultimate-Guitar. Heartbreaker ledde mig in i amerikanans text- och ångestbaserade värld. Där blev jag kvar och började ”skriva” låtar som egentligen bara var Ryan Adams-låtar.

Och ja, jag vet idag att Ryan Adams är ett as.

Bästa spår: Bartering Lines

Five Leaves Left – Nick Drake (1969)

Jag och pappa shoppade skivor på rean hos Rocks-Olle någon lördag 2005. I en av högarna låg Five Leaves Left. ”Den här är bra” sa pappa men tillade ”men du är för ung för att bli suicidal redan nu”.

Och det är inte svårt att bli om inte suicidal, så i alla fall jävligt nere till både Nick Drakes livshistoria och hans musik. 100 spänn till den som lyssnar på Way To Blue och inte ens snuddar vi tanken om att livet kanske inte är så kul.

Bästa låt: Time Has Told Me

The Stage Names – Okkervil River (2007)

Jag satt och såg Andra Avenyn och drack Proviva Blåbär med min dåvarande och första flickvän, 2006, när pappa satt vi datorn och sa åt mig att lyssna på en grej. Han hade hittat ett band, Okkervil River. ”Det låter lite som när du sjunger” sa han och spelade upp några låtar från The Stage Names. Jag var som trollbunden av att man kunde skriva så avancerade texter med så avancerade ord som lät så bra.

När jag bodde i England ett år senare såg jag dem sex gånger på ett halvår och var med på turnébussen när Will ramlade och slog upp sitt ben i Brighton.

Bästa spår: John Allyn Smith Sails

Alvvays – Alvvays (2014)

2014 var jag inne i en period där jag inte lyssnade särskilt mycket på ny musik. En mättnad hade infunnit sig. Varför upptäcka något nytt? Men sen kom Alvvays och Molly Rankin. Och helt plötsligt hade jag nya idoler igen, som på ett kanadensiskt sätt tog mig tillbaka till min kärlek för C86-pop.

Bästa spår: Next of kin

The Long Goodbye – The Essex Green (2003)

Alla snackar om 90-talet men 2000-05 var rätt trevligt det med. Six Feet Under, Peep Show och Elephant 6-musik från USA. När The Long Goodbye släpptes lyssnade jag på Wyclef Jean och Good Charlotte. Men jag visste bättre något år senare – jag visste framförallt att jag fan älskar melodier. Och i sommar kommer The Essex Green till Sverige.

Bästa spår: Our Lady In Havana

Pin It on Pinterest

Share This