Fem album med Ingrid Witt

av | apr 6, 2019 | Artiklar, Fem album med

Varje vecka väljer redaktionen ut ett band eller en artist som får dela med sig av fem betydelsefulla album för just deras musik.

The Dude – Quincy Jones (1981)

Fjorton år gammal höll jag ett föredrag på en engelskalektion om Q och vad en producent är. Detta var år 2002, jag gick i högstadiet och ingen i min ålder pratade om musikproducenter. Men eftersom jag hade börjat göra egna “produktioner” på vår hemmadator kände jag mig viktig när jag berättade för alla finniga sångfåglar på Adolf Fredriks Musikklasser om geniet bakom Michael Jackson’s framgångar. The Dude är ett fyrverkeri i arrangering, det är körer, det är blås, det är maffiga hand claps och percussion med sug i. The Dude är albumet med extra allt och än idag när jag lyssnar på det är det omöjligt att inte bli lycklig tack vare alla fantastiska, lekfulla och musikaliska beståndsdelar som tillsammans skapar en oemotståndlig 80-talig discovärld.Det bästa spåret med bäst cowbell är The Dude som inspirerat mitt nästa släpp Say Nothing.

Saints & Sinners – All Saints (2000)

Jag hade kunnat endast inkludera album av brittiska tjejgrupper i denna lista eftersom de utgjorde hela mitt tonårs-universum men jag har valt ut min favorit; Saints & Sinners. Detta album var ett hav av mjuk, soulig sång som placerats i producenten William Orbits svepande och pulserande ljudbild som karaktäriserade det tidiga 2000-talet. Orbit är också en av producenterna bakom Madonnas Ray of Light, vilket också kandiderade till min lista men jag valde Saints & Sinners på grund av vokal-arrangemangen som har influerat mitt eget sätt att sjunga och skriva låtar. År 2000 hade jag hade inte tagit en enda sånglektion, mina stämband var inte deffade – min stämma var inte powerful, så nonchalant bossanova och All Saints var musik som passade mig. Bästa spåret är den ikoniska Pure Shores, som också utgjorde soundtracket till filmen The Beach, och Leo, han var så ung där.

The Laptop Diaries – Sophia Somajo (2008)

Åh Sophia, år 2008 blev jag kär i dig, ditt korpsvarta hår, din eyeliner och din röst som, oaktat min subjektiva förälskelse, är en av de bästa rösterna i världen. Du var (och är fortfarande) typ det coolaste jag visste, jag hade precis gått ut gymnasiet och min identitet var splittrad, jag ville fortsätta skapa musik samtidigt som jag duktigt varje dag tog tunnelbanan till juridikens hårda skola. The Laptop Diaries är en dagbok ljudsatt på ett genialiskt sätt, det är inte perfekt men det är högst personligt, musikaliskt producerat och melodierna går rakt in i hjärtat. Jag har lyssnat på låten Girls Like Me en miljoner gånger minst när jag varit på väg någonstans i Stockholm. På väg nånstans i livet och det var åt fel håll och den låten var mitt vemodiga soundtrack. Sophia Somajo är the ultimate DIY och du gör och är precis det jag vill göra och vara. Jag är för alltid ditt fan.

Konichiwa Bitches – Robyn (2005)

När jag hörde Be Mine! för första gången blev jag blown away. Det var direkt, det var stråkar och en röst. Robyn är och har alltid varit popens drottning. För popmusik ska gå direkt in i hjärtat, in i blodet, ner i fötterna. Jag har alltid älskat Robyn, ända sedan jag mimade till Show Me Love i mitt flickrum, med samma blonda page som jag har nu. Konichiwa Bitches var ett nyskapande album som hon släppte självständigt, den queen som hon är. Det lade grunden för något nytt, både musikaliskt och branschmässigt. Jag älskade att sången var så torr och låg så nära och det var befriande att spåret Konichiwa Bitches bara var en ganska lång, konstig rap. Det fick mig att känna att jag det går att göra popmusik på det sätt som man själv vill.

Ruby Blue – Róisín Murphy (2005)

Jag har aldrig tänkt att musik var bättre förr utan det som har intresserat mig har alltid varit musik som låter ny och fresh. Copycats är det mest deprimerande jag vet. År 2005 släppte den tidigare Moloko-sångerskan Róisín Murphy soloalbumet Ruby Blue. Redan 2005?? Ännu idag låter de organiska, dansiga produktionerna moderna. Mitt favoritspår är “Sow Into You” och jag kan fortfarande inte förstå hur de har lyckats med den låten, produktionen, ljuden. Det låter som att allt har klippts upp och klistrats ihop igen, men någonting säger mig don’t try this at home och det har jag inte heller vågat. Sedan är Róisín’s visuella estetik enastående, vacker och knäpp med glimten i ögat. När jag upptäckte henne var det oundvikligt att mitt eget artisteri skulle bli väldigt inspirerat av Irlands egna Greta Garbo i discoversion.

Pin It on Pinterest

Share This