Fem album med Del III

av | Apr 29, 2017 | Artiklar, Fem album med, Framsida Startslider

Varje vecka väljer redaktionen ut ett band eller en artist som får dela med sig av fem betydelsefulla album för just deras musik.

Ramones – Ramones (1976)

Minimalism, de trasiga jeansen, skinnjackorna… Listan på vad som gjorde The Ramones geniala kan göras lång, eller lika kort som en punklåt på ett par-tre minuter och lika många textrader. Ramones visste att det enda som behövdes var tre ackord och texter om att sniffa lim och spöa upp brats. Popmusik draget genom ett trasigt membran.

Säkert! – Säkert! (2007)

Annika Norlins texter på svenska är så självklara. Hon är en skicklig berättare, lindar inte in, skriver rätt ut om de sköra, arga och ängsliga vardagen. Igenkänning, medryckande melodier, jag vill sjunga med, vad mer kan en begära av ett popalbum egentligen?

Tant Strul – Amason (1983)

Tant Strul vågade vara storslagna och sårbara på samma gång. Precis som i fallet med Cortex och Garbochock fanns det någonting skört över Tant Strul som tilltalade mig mer än vad alla samtida mansdominerade punkband med knutna nävar i luften gjorde. Amason betyder visserligen mycket för mig musikaliskt, men Tant Strul betyder minst lika mycket för mig ur ett rent feministiskt perspektiv. Tant Strul var ett mer relevant – och bättre – alternativ till alla män med gitarrer som i historieskrivningen ofta framställs som det enda. Kajsa Grytt är för mig vad Springsteen och Bob Dylan tycks vara för andra cis-män. Eller – om en så vill – Amason är min Born to Run.

Nirvana – Incesticide (1992)

Ett flippat, brötigt och underskattat samlingsalbum. När låtarna i Incesticide spelas så är det svårt att tänka, en bara är där och en bara flyter runt med kaoset. Låten ”Hairspray Queen” passar perfekt till beskrivningen av albumet då den är Nirvanas mest flippade, brötiga och underskattade låt.

Sonic Youth – Goo (1990)

Goo är å ena sidan ett slags popkulturellt fenomen – ett album som har blivit näst intill synonymt med annars så ironiskt 90-tal och vars omslag bjuder in till såväl hyllningar som pastischer. Å andra sidan är Goo en samling fantastiska låtar som har filtrerats – och försvårats – i ett oväder av rundgångsgitarrer och Lydia Lunch-referenser. Poplyrik är sällan så briljant i all sin enkelhet som när Kim Gordon sjunger ”I feel like I’m disappearing, getting smaller every day, but I look in the mirror I’m bigger in every way”.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This