Det brittiska sexmannabandet Fat White Family har blivit kända för nakenhet på scen, intensivt festande och provokativa texter. Vad som ibland glöms bort är att de även gör väldigt bra musik. När familjen spelade på Debaser Strand var Popmani där, och lyckades efter mycket om och men få en intervju.Fat-White-Family

Kära läsare, det finns ett fenomen här i världen som kallas gonzojournalistik. Ofta använt av författaren och journalisten Hunter S. Thompson går metoden ut på att själv testa något för att sedan kunna skriva om det. Att använda denna metod på krautdiscobandet Fat White Family vore direkt hälsofarligt, men jag försöker så smått ändå.

Fat White Family ser ut och låter som amerikanska The Growlers ovårdade brittiska kusiner. De där kusinerna som alltid dricker för mycket på släktträffarna och börjar slåss. Där de står på scen på Debaser Strand är de sex medlemmarna ett ypperligt exemplar i en studie om mänskligt förfall. Längst till vänster står basisten Taishi Nagasaka i hawaiiskjorta och ser jämförelsevis frisk ut bredvid gitarristen Adam J Harmer, som med sin cigg i handen får rökning och gitarrspelande att faktiskt se coolt ut tillsammans igen. Sångaren Lias Saoudi tar ett bloss från Adams cigg och öppnar sin tredje öl som han häller ut hälften av på sig själv och publiken. Han har bara ett par sunkiga mjukisbyxor på sig och kunde lika gärna just gått ur sängen. Gruppens andra gitarrist Saul Adamczewski, mannen som jag har blivit lovad en intervju med, ser ut som definitionen av döden själv. Han saknar en framtand, har djupa ringar under ögonen och är trådsmal under sitt sönderklippta linne, men inte låter hans mörka stämsång med Lias sämre för det. Fat White Family har blivit kända som Storbritanniens struligaste band och mitt försök till gonzojournalistik ser ut att behöva gå ut på att supa mig till deras nivå. I mitt stilla sinne blir jag rädd för att inte ens bli tillåten att komma in backstage om jag inte druckit minst ett par shots och en flaska vin, det som Saul enligt uppgift dricker innan varje spelning.

När konserten är över har publiken fått se Lias stoppa ner handen i mjukisbyxorna och hört bland den bästa krautdiscon som existerar och jag har lyckats få i mig tre öl. Jag närmar mig scendörren och får tag på turnémanagern Pete som presenterar mig för en äldre brittisk herre i mustasch och ungdomlig T-shirt, som bor i Finland och ska intervjua bandet för ett fanzine. Pete springer iväg för att köpa mer cigg till Fat White Family, för de vägrar prata med någon innan de får röka. Under tiden samtalar jag med Taishi Nagasaka i rökrutan. Helt obekymrat tänder han en joint och berättar att han bor i Berlin men träffade resten av bandet under tiden han bodde i London. Taishi är en otroligt avslappnad person och jag förundras över hur han lärt känna människor som Lias och Saul.

Då jag vågar mig in i bandets loge har den brittiske herren från Finland redan trängt sig in och är i full gång med att berömma Fat White Family för deras nya album Songs For Our Mothers. Alla i det lilla rummet springer runt på jakt efter en tändare till ciggen som Pete just köpt, det är omöjligt att få dem att sätta sig ner för en pratstund. Saul har i och för sig satt sig under en handduk och tackar nej till ett samtal med mig, han måste prata med sin lillasyster på Skype. Lias syns inte till men jag ser framför mig att han fortfarande är genomblöt av öl i sina mjukisbyxor. Hans bror Nathan Saoudi, den feta vita familjens keyboardist, säger sig vara utmattad och vill därför inte heller konversera. Samtliga medlemmar röker inomhus trots att de blivit tillsagda flera gånger redan.

Lias Saoudi äntrar logen, förvånansvärt nog nyduschad och iförd en stilig rock. Ivrigt tar han för sig av en halväten buffé och frågar mig ödmjukt om det är okej att han äter medan vi pratar. Är det här verkligen samma person som tjugo minuter tidigare dök ner i publiken och skrek lungorna av sig? Kan det vara så att titeln ”Storbritanniens struligaste band” inte stämmer in på alla sex medlemmar? Jag frågar Lias om titeln är en tillgång för bandet, dålig publicitet som blir bra.

– Vår livsstil är vår livsstil, det är bara naturligt. Vi har varit likadana länge, sedan innan någon visste vilka vi var. Det är ingen charad för allmänheten. Jag tycker det inte är något ovanligt, vi är inte annorlunda från andra egentligen. Vem som helst i tjugoårsåldern dricker och tar droger och är ute sent, vi gör det bara i ett band. Det är normalt, i alla fall som jag ser det.

Kanske titeln ”Storbritanniens struligaste band” beror på att ni varit så öppna med den livsstilen?
–  Ja, vi kanske borde tänkt igenom det lite mer. Men om du är en offentlig person och uppträder varje kväll är det svårt att inte dela med sig något av sin livsstil, hur mycket du än försöker. Det kommer synas.

Era spelningar känns mer inkluderande nu än när ni började.
– Det har blivit mer inkluderande, allas jobb har blivit mer definierade och alla vet vad de gör. Allt har blivit tightare än det var för två år sedan. Låtskrivandet har också blivit bättre. Det är Saul som är arkitekten för Fat White Family, melodimannen.

Lias pekar på Saul som vinkar från under sin handduk. Det är överraskande hur lugn och vältalig Lias Saoudi är i jämförelse med resten av sitt band. Många skulle kunna tro att attityden han visar på scen är påklistrad fejk-punk, men jag ser att det är två sidor av samma mynt. Den stillsamma Lias i fin rock är samma person som den vulgära Lias i mjukisbyxor, bara en annan version.

Plötsligt avbryter den brittiske herren från Finland mitt samtal med Lias och ställer en fråga om inspelningen av Songs For Our Mothers, en fråga som gör Lias väldigt sur. Han undrar om Sean Lennon, som började producera skivan men sedan hoppade av, blev ombedd eller bad sig själv att jobba med Fat White Family. Lias är tyst en sekund medan han stirrar på herren, sedan talar han.

– Tror du att vi är idioter?

– Vad menar du? frågar herren från Finland. Jag vill bara veta hur Sean Lennon började arbeta med er!

– Jag vill inte prata om Sean Lennon, Sean Lennon är vår kompis. Den frågan är milt förolämpande för mig. Kan du inte se hur det är en förolämpande fråga? Vi är en självständig entitet och vi sjunger om rasism och våldtäkt. Vi har aldrig försökt utveckla vår karriär ekonomiskt eller försökt att göra musik som blir populär. Tror du då att vi bara skulle bestämma att någon [som Sean Lennon] ska arbeta med oss? Dessutom har Liam D May från Trashmouth haft mycket mer att göra med skivan än Sean. Det där är bara dålig research. Och det är inte du som intervjuar mig, det är han.

Den brittiske herren börjar kallsvettas och ber om ursäkt för sin dumma fråga när Lias pekar på mig. Inte ville han antyda att Fat White Family använde John Lennons son för att bli kända.

– Vet du, jag är ingen jävla intervjuare, säger han i ett försök att försvara sig och ta ner sig själv till kidsens coola nivå. Jag är trummis.

– Om du cyklar är du cyklist, när du klivit av är du fotgängare, säger Lias. Fattar du vad jag menar? Jag är ingen sångare heller.

Herren blir satt på plats och intervjun kan fortsätta. Dock är allt jag kan tänka på under resten av konversationen Lias snabba svar om vad en människa är egentligen. När han står på scen är han ett knippe renodlad punkenergi men när han kliver av och sätter på sig finrocken är han något annat, något nytt. Han har klivit av cykeln och blivit en simpel fotgängare.

Pin It on Pinterest

Share This