False Heads: ”Mainstreammusik saknar substans”

av | Feb 8, 2018 | Intervjuer, Läsvärt

False Heads är bandet som har letat sig fram från östra Londons bakgator och fått självaste Iggy Pop att höja på ögonbrynen. Nu är trion redo för världsherravälde.

Luke Griffiths, Jake Elliot och Barney Nash var vänner långt innan de var ett band. Men skola, flytt och livet kom emellan, tills en dag, då det bara klickade.

– Vi träffades igen efter universitet, när alla hade flyttat tillbaka. Barney fick oss att dricka brandy och lemonad i en pub. Vi hamnade nästan i slagsmål med en helt galen kille vid en bensinmack och efter det var vi False Heads, berättar Luke.

– Det Luke sa, fast vi får inte glömma att vi försökte plocka isär en väderkvarn och att vi brände oss själva med cigaretter, säger Barney.

– Japp. Fast det där med väderkvarnen är lite luddigt. Och jag är säker på att det där med cigaretter är en av dina alkoholdrömmar. Vi var helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle, säger Jake.

På rätt plats vid rätt tillfälle kan man lugnt säga. Trion hade länge känt ett missnöje med musikindustrin. Det var något som fattades. Ett hål de ville fylla.

– Jag tror att det som saknas är att folk inte inser att det finns riktig musik som väntar på dem. Musik som väntar på deras kärlek, säger Barney.

– Jag tror att mainstream, och speciellt alternativ mainstream, saknar substans. Jag blir så trött på att popband kallas för rock and roll. Pale Waves och The 1975 är inte rock and roll. De är popband. Många band som har något att säga, som har en attityd och en aggressivitet inte får chansen. Och varför skulle de? Allt idag är ju kränkande, överanalyserat och slits mitt i tu mellan högern och vänstern, säger Luke.

Resultatet av missnöjet blev vad de själva vill kalla rock på crack, eller pop på metamfetamin. Inspiration har tagits från alla håll och kanter.

– Mina största influenser, musikmässigt, är Pixies, Radiohead, Nirvana, The Beatles, Muse och Rage Against the Machine. När det gäller texter är det nog Bob Dylan, Thom Yorke och Elliott Smith. Jag gillar popmelodier, jag gillar när det går från högt till lågt och rejäla riff, säger Luke.

– Jag tror att det som är mest intressant med att vara en trio är att allas instrument är mycket mer exponerade och det finns större utrymme för olika interaktioner mellan dem. Bassister som Kim Deal i Pixies och Gary Jarman i The Cribs skriver väldigt tighta, melodiska delar som funkar bra med rejäla trummor och gitarrer, säger Jake.

”Det är en ära att ha den typen av stöd”

Det tog inte lång tid innan de tog sig från skuggan av London till rampljuset. Iggy Pop fick upp öronen för bandet, vilket blev startskottet.

– Det är fantastiskt! Iggy är en gud, säger Jake.

– Det är en ära att ha den typen av stöd och vi måste ju använda det. Iggy är en av mina hjältar och en legend inom rock and roll, så man vill ju inte direkt göra honom besviken, skrattar Luke.

– Ja, det suger ju inte direkt att Iggy inte tycker att man suger. Det äger snarare, säger Barney.

Den tidiga hyllningen i karriären ledde till bandets senaste släpp – Retina. En naturlig väg att gå efter debuten 2016.

– Jag tror inte vi har gjort några extrema ändringar som band. Vi tänker inte så mycket på hur vi vill gå framåt som band, utan vi tar bara varje sång som den kommer, säger Luke.

– Jag tror skrivprocessen har blivit mer instinktiv och vi släpper saker lättare om de inte funkar direkt. Om man lyssnar på Thick Skin så finns det delar som låter som att vi tvingade fram dem. Vårt nya material börjar och slutar liksom inte och det kommer från att vi har spelat tillsammans så mycket, säger Jake.

– Man skulle kunna smöra bröd med mindre ansträngning. Var det inte Elton John som sa att ”alla bra låtar är skrivna under 30 sekunder”, säger Barney.

2018 har bara börjat. Vad är era planer i år?

– Turnera som förband, som huvudakt, spela in musik, skriva och äga varje spelning vi gör. Och världsherravälde, säger Barney.

Författare:
Valerie Kasperssen

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This