Foto: SVT

Foto: SVT

Just nu sitter jag klistrad vid svt.se, och deras chatt med Hans Roselfeldt och Henrik Georgsson. Om ni inte känner till dom namnen så kan jag berätta för er att det är huvudmanusförfattaren, respektive en av regissörerna till Bron säsong 2. En serie som jag avgudat sen första framen, som jag följt slaviskt, som gjort att allt annat fått stå tillbaka varje söndag kl 21. Middag med svärföräldrarna? Nja, bara om vi kan dra strax innan åtta. Bio säger du..? Mjo, det kan bli svårt, en matiné i så fall. En konsert? Nej nej, är du tokig, det hinner jag inte. Att jag, som är en stor förespråkare av allehanda play-tjänster, har börjat följa en TV-serie vid ett visst klockslag är ganska anmärkningsvärt. Men det har varit någonting med Bron som gör att man bara måste se det vid just den tiden, just när det verkligen sänds. Det har liksom varit en del av den fantastiska spänningen. Och nu sitter jag här och raseri-hamrar på tangenterna i en trög svt-chatt. Vad var det som hände egentligen?

I säsong två av Bron är det miljön och kanske framför alltid politiska klimatfrågor som är på tapeten. Saga Norén från Länskrim i Malmö, och Martin Rohde från Köpenhamnspolisen jobbar ihop igen ett år och en månad efter det avslutande dramat på Öresundsbron i säsong ett. Martin har förlorat sin son, och har levt ifrån sin fru Mette i över ett år. Saga är tillsammans med Jakob som är i full färd med att flytta in. Samtidigt börjar ett gäng kids i djurmasker förgifta vanligt folk med lungpest på diverse båtar och medelst olika fruktkorgar. Man anar att det är något stort på gång när gärningshennen spelar in korta filmer tillhörande varje dåd. En familj som ätit utrotningshotade tigerräkor dör mitt i fredagsmyset, och kort därefter dyker det upp ett klipp på youtube med djuren på bilden ovan. I klippet förklarar dom konsekvenserna som kommer av världshavens utfiskning, och avslutar med dom återkommande orden ”The world is bigger than us”. En chef för ett företag som sysslar med djurförsök hamnar i en trång bur i ett övergivet sommarhus. En man som äter miljöfarligt kött faller död ner i sin egen mat. Ja, dom flesta av er har säkert sett allt detta. Men ändå, för att komma i stämning.

När vi kommit såpass långt att vi börjar ana var makten egentligen finns, då är det så spännande att jag knappt kan sitta still i soffan. Saga och Martin har lyckats spåra Oliver Nordgren, bror till den cancersjuka matriarken och företagsprofilen Victoria Nordgren, lagom till att han blir ihjälslagen av sin egen fru. Just när han höll på att strypa sin syster. Som han dessutom filmat i smyg på incestuösa grunder. Ni fattar att när detta inte är den riktiga finalen, när detta är en uppbyggnad mot det verkliga slutet, då vill man ha en riktigt bra payoff. Och det är väl ungefär nu det börjar gå upp för er varför jag sitter i den här gudsförgätna chatten.

Säsong två slutar med att vi får se en skuggfigur (!) som är den verkliga gärningsmannen, samt att Martin åker fast för mord (!!). Jag vet inte vad jag ska säga. Ett öppet slut på en så fantastisk serie som Bron känns bara som en riktigt platt pannkaka. Klaffs, sa det och så låg den där nedanför spisen. Besvikelsen vet inga gränser. Har jag fått svar på en enda fråga? Ja, att den jag trodde var den verkliga hjärnan bakom allt egentligen bara är en marionettdocka av ungefär samma tyngd som vem som helst. Är någon av dom karaktärerna jag gillar på, hur ska vi säga, ett bra ställe i livet? Nej, den ena åker fast för mord, den andra är den som sätter dit honom, och den tredje är död.

När Game of Thrones (japp, vi är alla trötta på liknelser med denna serie, men håll ut) avslutar en säsong får man som tittare 1) en ordentlig payoff 2) något att se fram emot. I Bron fick jag tyvärr ingetdera. Direkt när vinjettmusiken tonades upp och eftertexterna började rulla, skrek jag ut något i stil med ”nu tappar ni ju alla tittare era idioter!! Inte minst mig!” Nu när den omedelbara ilskan lagt sig lite, och jag läst Rosenfeldts och Georgssons kommentarer i chatten, så kan jag väl erkänna att jag nog kommer se säsong tre ändå. Men motvilligt. Och det känns tråkigt.

Pin It on Pinterest

Share This