Foto: SF Film
Titel: Hobbit: En oväntad resa Premiär: 12 december 2012 Regi: Peter Jackson Medverkande: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Cate Blanchett, Ian Holm, Christopher Lee, Hugo Weaving, Elijah Wood, Andy Serkis

Efter otaliga rättstvister och ett regissörsbyte har The Hobbit slutligen tagit sig till biograferna. Den första delen, En oväntad resa, är ett spektakulärt äventyr som både innebär ett kärt återseende och något helt nytt.

En oväntad resa börjar samma dag som den första Ringen-filmen, några timmar tidigare. Inför 111-årsfesten och Gandalfs (Ian McKellen) stundande besök blickar Bilbo (Ian Holm) tillbaka på sitt första möte med trollkarlen. Filmen hoppar tillbaka 60 år i tiden, till en ung Bilbo (Martin Freeman) som snart ångrar att han ens sade ”Godmorgon” till den märklige herrn i grått. Inom kort finner han sig på ett episkt äventyr, tillsammans med Gandalf och tolv dvärgar som vill återta sitt förlorade hemland från en något osympatisk drake.

Till strukturen är handlingen alltså densamma som i Sagan om Ringen, där en hobbit färdas från Hobbiton via Rivendell och Dimmiga bergen till en skog. Det låter som att risken för déjà vu är hög, men En oväntad resa skiljer sig på många sätt från föregångarna. Framför allt är den mer lättsam, vilket är väntat med tanke på boken den bygger på. Exempelvis är många karaktärer rätt tillskruvade, som dvärgen Bombur och trollkarlen Radagast, men det gör inte filmen till en regelrätt barnfilm. Istället skänker det lite uppfriskande självdistans, vilket kan saknas i annan välgjord fantasy som de förra filmerna eller Game of Thrones.

Det är ett gediget antal karaktärer som förekommer i filmen. Bilbos resekamrater är tretton till antalet, vilket måste vara något av en dramaturgisk mardröm. Men det blir aldrig för rörigt, tack vare att karaktärerna är väl utmejslade och inte heller ges mer plats än nödvändigt. Däremot är det anmärkningsvärt att det bara förekommer en enda kvinnlig talroll i hela filmen, en karaktär som inte ens var med i boken ovanpå det. Det säger väl mer om JRR Tolkien än Jackson & co, men det är ändå lätt att höja på ögonbrynen åt det.

Av alla karaktärer är det givetvis viktigast få Bilbo rätt. Det har filmmakarna utan tvekan gjort med Freeman, som kändes självklar redan innan han fick rollen. Det är kanske inte så mycket till komplimang, men likväl ett obestridligt faktum. Freemans förmåga att blanda hygglighet med förvirring kommer helt till sin rätt här, och han låter dessutom ana lite av Ian Holms Bilbo så att det fortfarande känns som samma karaktär. McKellen är fortsatt lika perfekt som Gandalf, Richard Armitage ett välkommet tillskott som dvärgledaren Thorin och samspelet mellan de tre är ofta rent magiskt.

Något som väckt uppmärksamhet kring The Hobbit är att hela trilogin filmats i 3D och med 48 bilder per sekund istället för sedvanliga 24. För de som väljer att se filmen i det formatet är det i vilket fall en annorlunda upplevelse. Skärpan och djupet i bilden saknar motstycke och det är verkligen tjusigt i såväl små interiörer som stora landskap. Att de redan välgjorda digitala effekterna trots den högre skärpan ändå fungerar gör dem än mer imponerande. Möjligen blir det en åkning för många genom gångarna under bergen, som att Jackson har lite för kul med sin nya leksak, men överlag är det lyckat.

En oväntad resa är ett mäktigt och underhållande äventyr på det hela taget. Många tvekade kring beslutet att göra tre filmer av böckerna, men om det här är något att gå efter är det bara välkommet.

Bäst: Bilbos möte med en välkänd karaktär som bär på något litet av stor vikt.

Sämst: Att fantasy ännu till bedövande stor del domineras av män.

Se även: Sagan om Ringen om det var ett tag sedan sist.

Pin It on Pinterest

Share This