Ett kärlekskrig men också en dialog mellan kvinnliga och manliga författare. Popmanis Moa Marken har läst Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig och reflekterar här över dess betydelse i jämförelse till andra stora verk inom bekännelselitteraturen under 1970-talet. 

Det råder inga tvivel om att årets än så länge mest uppmärksammade svenska roman heter Århundradets kärlekskrig. Skriven av Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessor och profilerad feminist. Boken är en punktroman som skildrar ett äktenskap i söndervittring. Hon och Han i ständig dialog. Någonstans bortom horisonten älskade de varandra, men allt som återstår är hat och våld. Svada, sveda, svavel är vad som läcker från deras munnar. Kort och gott, ett kärlekskrig.

Det har spekulerats av såväl läsare som recensenter om Århundradets kärlekskrig är självbiografisk. Handlar den om Witt-Brattströms uppmärksammade skilsmässa från Horace Engdahl? Författaren själv förnekar detta, samtidigt som man ibland kan ana vissa antydningar som pekar i motsatt riktning.  Detta är förstås en tolkningsfråga.

Århundradets kärlekskrig

Vi lär aldrig få reda på om kärlekskriget är självbiografisk eller inte. En kan dessutom fråga sig själv om det verkligen är intressant. Det är ju faktiskt tänkt att vara en roman, inte en doktorsavhandling. Något som kanske är mer intressant är hur Witt-Brattströms roman landar mjukt på en bädd av liknande romaner. Jag tänker på de romaner och diktverk utgivna främst på 70-talet av svenskspråkiga, kvinnliga författare. De som kom att sorteras in under parollen bekännelselitteratur. Dessa är uttalat självbiografiska, ömsom hyllade ömsom bespottade. Bärande teman som behandlas är kärleksrelationer, frihetslängtan och villkoren för kvinnligt konstnärskap. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978) som skildrar äktenskapet med en alkoholiserad make. Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976) om en medelålders kvinnas frigörelseförsök och begär.

århundradets kärlekssaga

Bekännelselitteraturen som genre var länge bespottad, eftersom den sågs som oestetisk och politiserad. Idag verkar den dock må bättre än på länge. Genrens förgrundsgestalter ses idag som högintressanta, och deras verk kommer i nya upplagor. Så sent som i påskas kunde vi se Det mest förbjudna på SVT, där som en hybrid mellan romanen och Thorvalls liv. Men genren tycks även producera nya namn.  Lena Anderssons romaner om Ester och Martina Haags Det är något som inte stämmer har av vissa (exempelvis Åsa Beckman i Dagens Nyheter 4/12-2015) tolkats som en förlängning av genren. Det är omtvistat huruvida dessa romaner är självbiografiska, men tematiken om krossade relationer och kvinnligt skrivande, är nog föra publikens tankar till 70-talets litteratur.

Det är ingen slump att Witt-Brattströms och Tikkanens alster har beröringspunkter gällande titel, form och kanske även innehåll. Witt-Brattström deklarerar redan i förordet att det är en hyllning till Tikkanen, liksom till August Strindberg.

det mest förbjudna

Som jag ser det är Århundradets kärlekskrig en del av bekännelsegenren, men lika väl en metaroman om Litteraturen. Framför allt är det en kommentar till den dragkamp och dialog som kvinnliga och manliga författare i den västerländska kulturkanonen haft genom århundradena. Här, i referenserna till dikter, romaner och operor får de alla mötas. På ena sidan: Sapfo, Liv Strömquist, Moa Martinson. På andra sidan: Shakespeare, Bob Dylan, P O Enqvist. Det är ett kammarspel och en litterär salong på samma gång. När romanens Han säger: ”Jag hatar sjuttiotalet. Ingen såg mig.” är han inte bara en vanlig privatperson, utan en representant för en hel litterär strömning. Hon däremot, personifierar den litterära 70-talsfeminismen. Kanske är det därför deras relation ter sig omöjlig.

Denna ambition till dialog är ytterligare ett arv från 70-talet. Märta Tikkanen myntade begreppet ”stå i bredd” (2014 gav Witt-Brattström ut en fackbok med just detta namn, om 70-talets litteratur) om att kvinnan och mannen måste samarbeta för att nå jämställdhet.

Århundradets kärlekssaga lyckas med konststycket att hålla många bollar i luften. Ett havererat äktenskap och ett rendezvous mellan 70-talet och idag. Att dessutom få in halva litteraturhistorian mellan dessa rader, är ganska skickligt. För att inte tala om vilken snackis det är.

Pin It on Pinterest

Share This