h-review

H.

Regi och manus Rania Attieh och Daniel Garcia Medverkande Robin Barlett, Roseann Cane, Rebecca Dayan

H handlar om Helen. Helen är en äldre kvinna vars relation till sin absurt naturalistiska NewBornBaby-docka är betydligt mer passionerad än den ändå ömma och respektfulla till maken Roy. Helen är också en ung och intressant konstnär, gravid med sitt och Alex (hennes partner in art and life) barn. Helen är två New York-bor, hon är en grekisk tragedi och orsaken till kriget i Troja, hon är länken mellan nu och då. Hon är mitt i vardagen när något plötsligt händer. H är en svåruttalad bokstav, ett obestämt ljud, en harkling svår att fånga i ord. H är en film av en regiduo värd att lägga på minnet för framtiden.

Rania Attieh och Daniel Garcia utgör ett av de tre regissörsteam som deltar i andra upplagan av Biennale College – Venedigs satsning på unga intressanta filmare.  Och deras film är onekligen det mest intressanta projektet. Liksom det något som faller från New Yorks himmel och ändrar allt, landar Attiehs och Garcias film i ett filmlandskap som behöver den, och i mig som tittare, med en chockverkan som håller i sig. Efter flera prisbelönta låg- (närmast noll-) budgetfilmer, inklusive långfilmen Ok. Enough. Goodbye. – en berättelse från och om Tripoli i Libanon, där Attieh växt upp – provar de med H ett antal nya grepp. Tidigare har deras manus endast varit outlines, men Biennale College-samarbetet (som bland annat inneburit en liten budget och olika typer av workshops och samarbeten kring projektet) innebar att de var tvungna att arbeta med manus. Jag träffar dem i en gruppdiskussion där de berättar att det var en ny men intressant upplevelse. Attieh och Garcias framstår som på samma gång ett fulländat kollektiv och en splittrig och motsägelsefull sammansättning av två i sig själva starka röster. Deras prat och process och person drar till sig uppmärksamhet och fascinerar nästan lika mycket som deras verk.

Det börjar med ett Homeros citat, svart text på vit bakgrund, enkelt och rent:

”Everything is more beautiful because we’re doomed. You will never be lovelier than you are now. We will never be here again.”

Samma renhet och klarhet följer bildspråket genom filmen. Som en kombo av grekisk skönhet och en modern ljus och fräsch takvåning, med en touch av absurd tidlöshet. På samma sätt sätter citatet tonen. Vi kommer aldrig vara här igen, aldrig vara mer älskvärda än så här, vi är dömda, och det gör allt så mycket vackrare.

Genom en perfekt mix av sci-fi-apokalyps och det mest arty arthouse en kan föreställa sig berättar Attieh och Garcia varsamt men skoningslöst något om mänskligheten. De berättar om ett hot utifrån – ett utifrån som är ett inifrån. Om det stabila och säkra som leder in i en absurd kollaps. Genom en sorts Verfremdungs-effekt, på grund av det snygga och det overkliga och det magiska, som gör att jag kan se mig själv utifrån som en av mugglarna i första kapitlet av första Harry-boken, när bebis-Harry bekämpat Voldemort och stjärnfall och ugglor magiskt intar mugglarvärlden: När något från den andra sidan intar vardagen. Och du står där, hudlös och förvirrad. Ja, jag känner mig som när jag var tio år och läste Rowlings bok, och även om jämförelsen, estetiskt eller filosofiskt, kanske haltar och blir lite konstig är känslan av före och efter samma. Före H vaknar jag inte mitt i natten och tror att min mobils svarta skärm är undergången och inte batterislut. Före H känns det inte så sårigt och sårbart. Jag tänker inte lika mycket på behovet av att vara behövd. Jag har inte konstant rysningar mellan huden och innanmätet orsakade av tankar på det en inte kan kontrollera, det som faller från himlen.

Liksom de grekiska tragedierna beskriver H händelser som styrs av något sorts öde – ett öde som inte kan styras, eller som tycks styrt av om inte gudar så någonting ovanifrån, underifrån eller bortom. Det är något som jag bara kan beskriva som: Svindlande.

När Attieh och Garcia beskriver arbetet med filmen som ett pussel av influenser, från youtube till Roy Anderson, till Euripides känns det helt logiskt – som om det knyter samman historien, som om allt, utan intention, hör samman. När de berättar att de upptäckte området Troy i New York av en slump är det som om något svindlar då med. Det är ödet som liksom dömer mänskligheten att vara fast i det antika och förflutna, i dået och nuet och framtiden.

H är en film om alla människor, alla liv, alla förluster och kärlekar, en historia om individer och kollektiv. Den berättar om vad som händer, den natt när vi släpper in den Trojanska hästen (den svarta hingsten galopperande genom skogen och staden). När natten faller öppnas dess buk, och apokalypsen väller ut.

Pin It on Pinterest

Share This