Esther: “Det är fint att det får vara jobbigt ibland”

av | okt 8, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

Med ett melankoliskt sound och träffande melodier har Esther hyllats för sin musik. Nu släpper hon äntligen sin första EP, Better Off Sleeping With A Parachute. Popmani har träffat henne och pratat om bland annat EP:n, inspiration och vibrafoner.

Det är en dov höstmorgon när jag och Esther möts upp över en kopp kaffe på Cykelkafét Le Mond på Södermalm. Det är drygt en vecka kvar innan hennes debut-EP släpps och Esther är peppad.

– Det känns skitkul. Det är ju första längre släppet som jag gör, det känns som man har väntat på det ganska länge. Vi sade att vi skulle släppa i våras, men nu är det äntligen dags så jag är peppad.

Albumsläppet blev uppskjutet på grund av pandemin som också sätter käppar i hjulet för livespelningar, men Esther verkar lugn.

– Jag tar ändå allting ett steg i taget, att man ska känna sig bekväm med allting och då är det nästan lite skönt att det bara får vara så “nu testar jag att släppa mer musik”. Om det inte händer jättemycket, att man inte får spela [live] eller så, då är det fine, för då har man ändå tagit ett steg. Så jag är bara peppad.

Processen bakom EP:n har varit lekfull med högt i tak, berättar Esther. Tillsammans med Pontus Winnberg [Miike Snow, Amason, m.m.] har de jobbat med vad som kom att bli EP:n Better Off Sleeping With A Parachute. Genom de två år som de har jobbat ihop har också förändringar skett i soundet, varav en av de större förändringarna är låten Sleeping With A Parachute som i själva verket var en tidig låt som de i sista stund bestämde för att ha med på EP:n.

Idén till textraden och låttiteln kom från ett ritblock, berättar Esther. Ritblocket har blivit ett sätt att få fram textidéer:

– Eftersom det är så jobbigt att skriva dagbok, eller texter generellt, så är det som att jag försöker att tvinga mig själv att rita lite då och då. Sedan kan man gå tillbaka och se om man får någon idé. Nu har jag fyra böcker, tror jag, som är fyllda, så det finns något att hämta ifrån.

”Man vågar kasta ut en idé och så får man se vad som kommer tillbaka.”

Apropå låtskrivande kommer vi in på samarbetet med Pontus Winnberg. De har känt varandra sedan 2017 när Winnberg hörde av sig och frågade om Esther ville göra musik ihop. Samarbetet fortlöpte och visade sig vara en fördel i själva musicerandet. Esther berättar:

– Först tyckte jag att det var så jobbigt att skriva med andra, för att man behövde visa upp sig för andra. Men sedan så knäckte jag koden. Om jag skriver med någon annan då bär jag bara 50 procent av ansvaret för att det här ska bli bra, och det gör att man kan ge så mycket mer. Man vågar kasta ut en idé och så får man se vad som kommer tillbaka. Jag tycker det är så mycket skönare och det blir ingenting man kunde förutse, för man kunde inte komma på det själv.

Esther är öppen för samarbeten och när jag frågar om hon har något drömsamarbeten kommer ett färdigt svar: James Blake.

– Den första personen som jag lyssnade igenom hela katalogen är James Blake. Nu har jag faktiskt slackat lite de senaste åren, men jag tycker att han är ett geni med produktion och sådant.

Det känns ändå som att ni har en hel del likheter i musiken…
– Jag tänker det! Det borde funka. Annars är han snobbig, skämtar Esther.
– Då får han inte komma på mitt kalas.

Ett återkommande inslag på Esthers spelningar är annars vibrafonen, ett slagverksinstrument som Esther kom i kontakt med efter att först ha spelat både piano och trummor. I trumsalen hon spelade i fanns det slagverksinstrument och däribland – en vibrafon. Hon såg instrumentet och kände: “jag kan ju spela det här, det är ett piano man slår på”, och därefter sökte hon in till musiklinjen på gymnasiet med vibrafon som huvudinstrument. Esthers förhållande till den idag är tvetydigt: “som en familjerelation”.

– Det är en grej som jag blir frågad om ibland, varför jag kör den live men inte har så mycket vibrafon på inspelningarna. Det är väl egentligen för att jag tycker att det är sjukt roligt att spela det, men jag själv skulle tröttna på ljudet om det var med vid varje låt.

– Jag har en sådan mini-vibrafon som är elektronisk. Det är kanske talande för min relation till den, att jag kallar den för “mini-aset”. Det är hatkärlek. Ibland vill den inte bete sig och då blir jag irriterad på den. Men den är skitfin, också.

Esther hade från början inte tänkt att jobba med musik . Men efter att ha spelat in en låt där hon sjöng fick hon fin respons, och när Pontus Winnberg kontaktade henne kändes det både roligt och görbart.

– Då släppte jag alla andra tankar […]. Sedan dess har det varit väldigt säkert att jag ska göra det och det känns ju sjukt att det har fungerat ganska bra. Det känns som det har varit så bra man kan hoppas på. Jag känner mig lyckligt lottad, det känns jättekul.

Med en pappa som musiker fanns först också ett motstånd i form av svårigheter i att ta plats som sig själv och inte bara benämnas som sin pappas dotter, berättar Esther. Men när hon väl kom över tröskeln var det snarare tacksamt att få stöd och, funderar Esther, kanske hade hon inte heller hållit på med musik om inte hennes pappa hade varit musiker eftersom hon då kanske inte hade spelat något instrument. Annars hade Esther troligtvis jobbat med något matte-relaterat, säger hon och visar sin Pi-tatuering på handen för att därefter ta tillbaka det:

– Jag hade ju typ jobbat på en reklambyrå eller något. Jag var ju inne på naturämnena, men jag hade nog gjort något tramsigt tror jag…

”Mitt enda konkreta mål är att jag vill hålla på med det här i resten av mitt liv.”

Istället fick Esther snabbt kastas in i musikbranschen och turnera ihop med artister som Miike Snow, Deportees och Amason. Som Esther uttrycker det: “Det gick från noll till hundra ganska snabbt”. Men med Pontus som kompanjon fick hon en trygg övergång där hon ändå fick ta små steg så att det inte blev överväldigande, utan det var viktigt att samtidigt gå långsamt fram.

– Det är ju min skräck, att man skulle gå så snabbt fram att man sedan vaknar och tänker “vänta hur hamnade jag här”? Det känns som att det inte går att hända när man gör allting så långsamt… Då är man väldigt långsam i huvudet, säger Esther skämtsamt.

Vad händer härnäst, på tal om att ta saker långsamt?
– Mitt enda konkreta mål är att jag vill hålla på med det här i resten av mitt liv. Det är ganska skönt på något sätt, för då är mitt mål att jag ska tacka ja till grejer som jag vill göra och jag ska ta chanser som jag får och sedan får man se vart det leder. Jag tror att man kommer dit man ska om man bara går efter det man vill. Jag vill ta det så långt som möjligt, men jag har inget mål direkt för hur långt det är, för jag vill inte stoppa det eller jinxa det. Vi får se lite vad som händer, det är spännande.

Vi kommer in på möjligheten att “ta det långsamt” i en musikbransch som annars ofta förespråkar ett snabbt tempo. Fördelen med att släppa musik i ett makligt tempo, menar Esther, är inte minst att man bygger upp en återkommande grupp lyssnare och får mer av en relation till dem. Med en tidig debut, Esther är idag 21 år gammal, är tiden på ens sida där det också verkar görbart att leva efter mantrat att ta det långsamt även om Esther redan som 21-åring har hunnit singel- och EP-debutera.

Ett annat viktigt tema, eller ett slags riktlinje för Ester, är att “se det vackra i det fula” vilket också är ett centralt tema på EP:n.

– Någonting kan få göra jätteont och det kan få vara vackert och man kan få uppskatta att det gör ont, i så fall. Det är ett tema som jag gillar ganska mycket. Om man blir väldigt ledsen är det ju för att det har betytt någonting. Det är egentligen bara ett tema som jag gillar, mer än att det är superbiografiskt. Det är mer så jag tänker, det är fint att det får vara jobbigt ibland.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Ellen Nykvist

Pin It on Pinterest

Share This