Erik Lundin: “Jag lever hellre i riktig sorg och riktig glädje”

av | mar 12, 2019 | Intervjuer, Månadens intervju

Erik Lundin tog Sverige med storm med EP:n Suedi. Hyllad av en publik såväl som en enad kritikerkår, är han nu tillbaka med sitt debutalbum Zebrapojken. Popmani har mött upp honom i månadens intervju och diskuterat bland annat språk, samarbeten och sorg.

Erik Lundin satte sitt namn på den svenska stjärnhimlen när han debuterade med sin EP Suedi år 2015. I bagaget har han bland annat samarbeten med Silvana Imam, Cherry och Håkan Hellström. Ändå är det inte förrän nu i mars Erik Lundin släpper sitt debutalbum Zebrapojken.

När jag möter upp Erik Lundin på kafé Pascal på Södermalm är han uppe i varv, tankarna är riktade till det stundande albumet som är i sin slutfas. Erik Lundin slår sig ner, tar en klunk från sitt kaffe och möter mig med värme. I andra intervjuer nämns Tupac och Bone Thugs-N-Harmony som inspirationskällor, vilket får mig att undra om vilket förhållande han hade till musiken, och hiphopen, i sin barndom.

– Det var ett väldigt musikaliskt hem. Min pappa är musiker, inte professionell sådan, men han spelade mycket instrument. Vi hade alltid mycket musik hemma. Både mamma och pappa spelade mycket västafrikansk musik, men även Bob Marley, Leonard Cohen, Michael Jackson och allt möjligt. Jag har alltid haft mycket musik hemma. Det var sådant jag lyssnade på från början, men sedan så upptäckte jag hiphop.

–  Vi hade ett piano hemma av någon anledning, men jag spelade mycket piano och gillade att ta fram melodier på sådant jag tyckte om. När jag upptäckte hiphopen… Det var väl i lågstadiet, där fanns Latin Kings men jag lyssnade även på grejer från USA. Jag började skriva när jag kom in på framförallt Tupac.

”Fröet till skivan sådde jag för flera år sedan egentligen.”

Jag frågar Erik Lundin om han kan känna igen sig i de första låtar som han skrev. Han skakar på huvudet och skrattar till, det är inte så mycket som finns kvar av dem. Då skrev han bland annat “gangstergrejer”, trots att det inte var så han levde. Däremot finns vissa element kvar, som humorn, självinsikten och detaljer som dubbla meningar, tre -och fyrstaviga rim inspirerade av Eminem och Jay-Z. Texterna från tiden då han skrev med papper och penna finns kvar än idag.

Snart släpper du ditt debutalbum, Zebrapojken. Berätta mer om albumet!
– Det är den som fick mig att vara i en annan värld innan jag klev in här, eftersom vi är i slutskedet av att sy ihop allting. Skivan är mitt debutalbum. Fröet till skivan sådde jag för flera år sedan egentligen, men jag tror att den konkretiserades under de sista två åren.

Erik Lundin berättar att han för två år sedan redan började skissa på vad han ville göra, då han släppt sin senaste EP Välkommen Hem. Saker kom i vägen, men i somras började arbetet med albumet. Idén och tankarna har tagit hela livet att gå igenom för att kunna hitta till dem.

– Nu har allt varit lite konceptuellt i form av sättet jag har släppt det på, och hur jag har velat släppa det. Men det här har väl den rödaste tråden, och Zebrapojken är mycket personligare än det jag har gjort innan. Det här är mycket mer om vem är jag som person, som tidigare har varit berättare och ortenkorrespondent, om man säger så.

Själva albumtiteln Zebrapojken är en mångsidig symbol. Delvis kan titeln ses som något konkret. Erik och kollar på sig själv och sin randiga Adidas-jacka; Zebrapojken kan ses som en koppling till just Adidas-dressen, som enligt Erik Lundins uppfattning är en folkdräkt i orter runt omkring i Sverige. Men Zebrapojken är också en metafor för hantering av sorg.

Under senaste tiden har det varit mycket bortgång, mycket död, men även liv och nya familjemedlemmar, berättar Erik Lundin. Hans systers man hade gått bort och lämnat efter sig Erik Lundins systerson, som då var tre år gammal. Hans mamma frågade då prästen om hur barn hanterar sorgen, hur den påverkar dem.

– Då berättade hon att barns sorg är randig, de går igenom olika världar när det kommer till sådant. Vilket är fantastiskt, det mänskliga psyket, att man överlever allt. Man lever inte hela tiden i sorgen, eller hela tiden i glädjen. De går inte runt så mycket i en gråzonsområdet och är deppiga hela tiden. Så kan det givetvis också vara, men oftast så pendlar de mellan de här olika känslorna. När de går in i sorg, går de in i det hundra procent, man märker de på dem. Samtidigt kan de gå ut och leka som ingenting, då lever de i den glädjen på riktigt.

Ett halvår senare gick Erik Lundins brors flickvän bort. På den begravningen träffade han hennes bror som var ansvarig för en grupp som kallar sig för “Zebragruppen”. Där fanns det “zebrabarn”, som är barn som har upplevt traumatiska upplevelser. Erik Lundin kände igen sig. “jag är också ett zebrabarn.”

– Sedan kan ju leka med mycket. Min mamma är vit, min pappa är svart. Under all misär och allt kefft som har hänt mig de här senaste åren har jag nått framgång, och min musik når ut till många människor nu, har fått priser och blivit hyllad och sådär. Så det är lite både och. Det är lite av ett mantra och ett motto, att jag lever hellre i riktig sorg och riktig glädje. Så jag unnar mig själv att glädjas åt bra grejer som har hänt, och försöka leva i sorgen också. Istället för att gå omkring i någon gråzon där man bara existerar och inte kan känna glädje. Det är det läskigaste, läskigare än att vara riktigt ledsen eller riktigt glad. Därav föddes konceptet “Zebrapojken”.

Hela han är väldigt randig, säger Erik Lundin. Inte minst gällande hans uppväxt där han har stått med varsitt ben i två världar. Han har lärt sig gamla svenska ord genom hans svenska morföräldrar, varit på deras landställe med röda stugor och vita husknutar. Samtidigt har han varit mitt i orten med sina vänner.

Zebrapojken verkar i hög grad vara mer personlig än Erik Lundins tidigare musik, och jag frågar honom hur det känns att vara just personlig.

–  Det känns fett. Det är nästan ett lyxproblem, för jag vill kanske vara ännu personligare och ärligare än vad jag kan vara. Men det är för att det inte bara min historia jag berättar om. Även om jag är en del av det, är det inte min rätt att prata om vissa saker som jag hade velat prata om, och dela med mig av. Man måste respektera andras integritet också. Saker man är med i är också saker som andra är berörda av; de grejerna kan jag inte alltid ta upp. Men det känns inte läskigt på något sätt, utan bara så som det måste vara. Det är klart att det känns jobbigt med vissa grejer som jag inte pratat med många alls om som får höra det den här vägen, men så är det.

Hur förhåller du dig till de hyllningar du fått, har det ändrat din position i ditt skrivande?
–  Jag försöker ju att inte förhålla mig till det alls. Jag vill ju på något sätt, och det är kanske en efterhandskonstruktion, men jag vill ju se det som att jag fortfarande är en underdog. Jag har varit borta i typ två år. Jag har ju släppt musik också och gjort grejer där emellan, men det känns fortfarande som att det här en pånyttfödelse igen. Vilket är svårt att få efter att man en gång har slagit igenom. Men jag känner inte heller att jag har slagit igenom till fullo, utan jag känner att jag har mycket mer att ge, mycket mer människor att nå ut till.

Erik Lundin menar att han inte försöker tänka på kritiken när han skriver. Just den här skivan har han inte förhållit sig till någonting annat än just hans känsla av vad Zebrapojken är för något. Vi kommer in på albumet igen och det märks att det är musiken som är viktigt för honom, snarare än att nå framgång. Erik Lundin lyfter ett ämne som han hoppas blir lyft genom hans musik.

–  Framför allt psykisk ohälsa, som är någonting som det pratas om mer nu än innan, man ser det lite här och där. Speciellt kanske människor som är offentliga som ser ut att ha värsta livet, men som många inte fattar inte heller mår så bra av olika anledningar.

Han vill visa att det är okej att prata om, det är okej att må psykiskt dåligt och viktigt att förstå det själv eftersom det kanske gör att en kan göra någonting åt det.

– Det är inte bara den fysiska hälsan. Man kan gå till gymmet fem dagar i veckan, men ändå må skit inombords. Skivan är väldigt randig i sig också, jag vill helst hijacka hela känsloregistret när man lyssnar på den från början till slut. Vilket är helst så jag vill att folk ska lyssna på den. Man tar sig igenom på en resa, som kan vara både dyster och upplyftande – allt det där. Som för mig också representerar mig själv och hur jag är som person.

Tidigare har Erik Lundins musik ofta uppfattats ha ett politiskt anslag. Jag frågar honom om hur han ser på det, och om det politiska finns med på Zebrapojken.

– Det finns kvar, men inte så mycket på den här skivan eftersom det här är mer egna. Allt kan man ju koka ner till politik på ett eller annat sätt. Inte allting, men mycket i den världen jag kommer ifrån är resultat av förd politik. Det fanns inget syfte att musiken skulle vara politisk, men musiken blir i sig politisk för historierna jag berättar är resultat därav. Men på den här skivan, i och med att det är personliga historier, så går det inte att dra parallellerna på samma sätt. Vissa låtar absolut, för att det fortfarande är sådana historier bakom, medan andra saker är…mer av mig.

Du samarbetar med Cherry på senaste singeln Andetag. Hur kommer det sig att ni arbetade tillsammans? Och är det några fler samarbeten på albumet?
– Cherry är syrran. Jag har haft henne omkring mig länge, vi har bara inte hoppat på nånting. Men så är det med många, det tog ju flera år innan jag hoppade på nånting med Silvana (Imam).

Erik Lundin funderar och hintar om att det finns vokaler på skivan som inte är varken Cherrys eller hans. Men varför det blev just Cherry på den låten är tydligt.

– Varför det blev hon just där, är för att det är en låt som hedrar våra mammor. Hon har sin egen bakgrund och historia som passar in till just det konceptet på den låten. Förutom att hennes röst är hundra procent; det går inte att förlora med henne på den. Men det var mer än så. Sättet hon pratar på, sättet vi pratar på med varandra, sättet hon skriver på. Det hade inte varit rättvist att ha någon annan än henne på den. Men hade det varit bara om hennes röst hade jag velat haft henne på allt, hon är så tung.

På tal om singeln Andetag, så är singeln släppt på Erik Lundins nystartade, egna skivbolag Mansa Banda Music AB där även debutalbumet släpps. Erik Lundin är entusiastisk när han berättar om det. Det är en utmaning med många roller att axla, men även roligt.

Hur kommer det sig att du valde att starta det?
– Det har jag alltid velat göra, men det föll sig inte naturligt. Jag, Cherry och Silvana (Imam) lämnade vårt management tillsammans i höstas. Efter det blev vi tajtare, vi satt i samma sits. Vi startade alla tre våra egna bolag, och släppa vår egen musik […]. Från management så fanns det ingen anledning till att inte köra eget skivbolag, finansiera släppet och göra allting precis som man vill. Testa på den rollen också.

Innebär det en sorts nyvunnen frihet?
– Friheten har alltid funnits, för jag har alltid varit independent. Frihet har alltid funnits att göra precis som man vill, när man vill, men det har alltid varit fler kockar på soppan vilket gör att allt tar längre tid, allt ska bollas mellan fler personer. Man hamnar lite i en annan sits. Det är väl det som att fatta besluten själv som är största friheten. Besluten fattade vi alltid själva, men det är ganska nice att inte få så mycket input.

”Jag missbrukar språket på alla möjliga sätt för att jag tycker det är roligast så.”

Magkänslan får ett större spelrum nu, uttrycker Erik Lundin. Intuitionen styr ju också språket i min mening, och språket är just en viktig komponent i Erik Lundins musik och uttryck. Tidigare skrev han på engelska under namnet Eboi, men med sina svenska texter verkar Erik Lundin ha brutit språkliga och emotionella barriärer. Jag frågar honom om hur han förhåller sig till just språket och dess möjligheter.

– Jag försöker vara så respektlös som möjligt. Så som jag pratar – jag pratar respektlöst. Jag missbrukar språket på alla möjliga sätt för att jag tycker det är roligast så, och det är så språk växer. Många säger att språket blir, jag vet inte hur den debatten går idag, men innan var det så att man sade att genom invandrarsvenska eller förortssvenska blir språket fattigare, vilket är ren osanning. För om någonting, så blir det rikare. Jaga vet att det heter “tjej”, som för det första inte är ett svenskt ord heller utan kommer från romerna. Det finns också “flicka”, “tjej”, “guss” och “gäri”. Om jag vet alla fyra, blir mitt språk fattigare än en som bara kan två?

Kanske ligger Erik Lundins träffande språk i just hans respektlöshet till språket, som tänjer på gränserna. Med sin förmåga att språkväxla från “klockren svenska” och “svenska som jag skulle kunna tala i kodspråk med om jag vill att andra utomstående inte skulle förstå”. Därutöver finns det en lustfylld aspekt, att använda ord och sammanhang som blir roligt för lyssnaren, berättar han.

– Som till exempel Eminems sätt att rimma på med ord som man inte trodde rimmade på varandra. Det är hans grepp om språket. Jag har väl anammat lite det också, att försöka tänka så mycket utanför ramarna som möjligt, det är nog det viktigaste.

Erik Lundins musik har nått ut till en bred publik, även på cafét där vi sitter får Erik Lundin uppmärksamhet från sina fans. När jag frågar Lundin om vem han hoppas ska lyssna på hans musik skrattar han till. Det finns ett enkelt svar på frågan – alla.

– Men jag ska försöka komplicera den lite. Det är väl mycket dem som står längst ifrån mig och mitt liv, och med mitt liv menar jag hela den världen. Jag måste nästan få det sagt, även om vi vet vad det är… Jag vill ju att alla ska lyssna på musiken! Det är alltid fett att kunna nå ut till dem som kan relatera till det, men det är konst att kunna nå ut till dem som inte kan relatera till det, men som ändå kan ta det till sig. Som en bra film, eller en bra bok. Att man får någon form av psykologisk förståelse för personerna, eller historierna, eller den verkligheten.

– Det är typ en av de fetaste grejerna jag vet, när det är människor som aldrig skulle lyssna på hiphop, vare sig svenska eller engelska, men som lyssnar igenom allting som jag har för att de gillar sätt jag pratar på.

Nu ska du ut på turné, hur känns det?
– Det känns på topp! Det var länge sedan nu. Inte just spelade, men var ute på en komplett turne med koncept och allt. Det är i allra högsta grad dags. Sedan det alltid roligare när det finns nytt material att komma med, än att spela grejer som är från tre-fyra år sedan. Det kommer alltid finnas låtar som finns med. Det finns vissa grejer som blir som en hyllning till alla som har lyssnat på min musik och som har levt med min musik.

Kaffet är uppdrucket och intervjun börjar gå mot sitt slut. Jag frågar Erik Lundin om han vill tillägga någonting och han svarar att allt han vill är att folk ska höra musiken och få leva med den. Det är det nog många som längtar efter, och i mars i år får musik-Sverige sina böner hörda när Erik Lundin släpper sitt debutalbum Zebrapojken.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Timothy Gottlieb, Fotograf

Pin It on Pinterest

Share This