Bild: Rockstar Games

Det finns gott om medryckande karaktärer med mänskliga egenskaper i spelvärlden. Den viktigaste ingrediensen för att få en spelkaraktär att kännas jordnära är antingen en tragisk bakgrund, eller någonting diskutabelt i dennes sensmoral. Joachim tycker inte att det är så simpelt, och berättar varför.

”Tre skivor?!” utbrast jag stormfascinerat när storebror kom hem med ett nytt spel till husets Playstation. Det nya spelet min bror hade i sina händer var Final Fantasy VII, och lite visste både jag och min bror att vi skulle snurra igång vad som idag är betraktat som ett av världens bästa spel. Vi älskade varje minut av Final Fantasy VII. Vi vart framförallt väldigt förtjusta i de färgstarka karaktärerna. Speciellt huvudkaraktären Cloud.

Min storebror prenumererade på Playstation Magazine, och tack vare den tidningen upptäckte mitt yngre jag ett spel med en mycket ovanlig titel: Metal Gear Solid. Vi skaffade spelet och huvudkaraktären där var minst lika ofattbart cool. Snake och Cloud var nämligen väldigt lika på ett fundamentalt plan. Båda var tuffa, självsäkra, hade ledaregenskaper, och de gav aldrig upp hur hopplöst situationen än kunde se ut. Flera år senare hade Playstation 2 så gott som monopol på spelmarknaden, och när God of War blev ett av ofantligt många ”måsten” till konsolen så skaffade jag ett exemplar.

Spelet var definitivt underhållande. Det flöt på som vattnet i en liten flod, och rent spelmekaniskt fanns det absolut inte mycket att klaga på. Huvudkaraktären Kratos var benhård, precis som Cloud och Snake, men det var någonting som inte gjorde mig särskilt förtjust i honom. Någonting ytterst avgörande, men jag kunde inte sätta fingret på det riktigt än. Det var inte förrän i God of War 2 som det slog mig. I slutet av föregångaren hade Kratos tagit sin hämnd på Ares, då den grekiska krigsguden var ansvarig för mordet på hans hustru och barn. Kratos hade därefter inga fler anledningar att leva och försökte då ta sitt eget liv. Men gudarna hade andra planer och lät honom istället bli den nya guden av krig.

I början av tvåan har Kratos startat flera ”poänglösa krig” (om det nu finns någon motsats) och mer eller mindre hela Grekland står i lågor. Kratos beter sig kort sagt som en riktig slyngel i trotsåldern, och Zeus ta därför bort hans gudakrafter vilket får Kratos att svära hämnd på ”ALLA GUDAR”. Och det är just här problemet ligger. Kratos vägrar erkänna att han har brister. Att det är han som har fattat fel beslut, och att det är han som måste bättra sig.

I Metal Gear Solid ifrågasätter narrativet om Snake finner nöje i sitt mördande eller ej. I Final Fantasy VII får vi reda på att Cloud lider av grov identitetsstörning och att nästan hela hans bakgrundshistoria var en lögn. Förutom Kratos uppenbara aggressionsproblem så finns det en mer distinkt skillnad mellan dessa karaktärer. Både Cloud och Snake är fullt medvetna om sina brister, och det viktigaste av allt är att de inte skyller på andra för sina egna snedsteg. Det är därför inte bara brister i en karaktär som är viktiga, men att karaktären uppfattar dem, och tar ansvar för dem. Grand Theft Auto V är ett spel som har bemötts av märklig kritik – att huvudkaraktärerna inte går att sympatisera med. Men Michael och Trevor tillstår åtminstone att de är massmördande idioter.

För vem är egentligen mest instabil? Psykopaten som erkänner att dennes handlingar är hemska, eller psykopaten som finner sin massaker rättfärdigad?

Pin It on Pinterest

Share This