Hanselundgretel

Foto: Paramount Pictures
Titel: Hansel & Gretel: Witch Hunters Premiär: 27 februari 2013 Regi: Tommy Wirkola Medverkande: Jeremy Renner, Gemma Arterton, Peter Stormare, Famke Janssen, Pihla Viitala, Thomas Mann.

Där fick den elaka häxan brinna upp. Men Greta släppte ut Hans ur buren och ropade: ”Häxan är död!”

Men vad hände egentligen därefter? I Tommy Wirkolas version av folksagan om Hans och Greta tog sagan åtminstone inte slut där.

Hans och Greta, eller snarare Hansel (Renner) och Gretel (Arterton) som de heter enligt originalet såväl som i denna version, var barn i en fattig familj och övergavs tidigt av sina föräldrar. Varför förstod de aldrig, men efter att ha besegrat den tillika kända pepparkakshushäxan blev deras öde en naturlig del av deras livsstil. För i denna version av klassikern återsåg barnen aldrig sin pappa. Nej, de föräldralösa barnen växte upp och förblev för alltid legendariska häxjägare, världen över.

En dag tar syskonparet på sig uppdraget att finna och döda de häxor som misstänks kidnappa barnen i byn. En till en början svår uppgift, eftersom byns sheriff (Stormare) och dennes kumpaner sätter sig på tvären och sticker en och annan käpp i hjulen för jägarna. Men när de väl har listat ut att barnen ska offras i en väldigt snart, stor häxsabbat blir det bråttom och inte ens sheriffen eller häxorna själva kan stoppa dem. Att slåss för sin sak och överlevnad är inget nytt för varken Hansel och Gretel och på vägen i den intensiva häxslakten som påbörjas kommer de lära sig mer om sin barndom än vad de någonsin känt vid förut.

Länge har jag varit skeptisk mot 3D. Kanske är det för att inom många filmer läggs 3D enbart på effekter och fångar för mycket uppmärksamhet av tittaren och filmen förlorar dess story, därmed dess djup och syfte. Ändå kan jag inte säga så om denna film. Hansel and Gretel – Witch Hunters är en spännande fantasy som med hjälp av dess 3D-teknik för tittaren djupare in i storyn, genom att så enkelt bara förstärka skärpedjupet i fotot. När jag ser film på det gamla vanliga viset känner jag aldrig en avsaknad av 3D i den form av känslan att få saker slängda på mig. Snarare försöker jag nästan ducka undan och det blir helt enkelt pinsamt, för jag vet ju att det där inte händer på riktigt. Heller känner jag inte att det behövs för att förstärka min bioupplevelse. Men bortsett ifrån några få scener ur Sherlock Holmes: A game of shadows är Hansel and Gretel den enda film vars 3D-teknik jag känner uppfyller ett behov och gör det fantastisk bra. Redan från inledningsscenerna känner jag en stark närvaro som griper tag i mig, bland annat med hjälp av denna tredimensionalitet, från början till slut.

Sagan om Hans och Greta må vara en av vår tids mest käraste folksagor, men denna version kan uppfattas mer barnförbjuden är originalet. För visst är det smickrande med dessa sagoreferenser för oss i de äldre generationerna, men ibland kan det det tyckas fokuseras för mycket  på Hansel och Gretel och deras bakgrund än vad deras egentliga uppdrag är – döda häxor och rädda barn. För att vara en i grunden barnsaga får barnen väldigt lite utrymme och de fula häxorna upplevs ett tag oövervinneliga. Stark som i muskelstyrka, magi och förbannelser och samtidigt lite humor. Egentligen kan man säga att detta är en tidsepok där kvinnor trycks ner och anklagas för häxeri, medan Gretel framstår som en självständig Xena-liknande kvinna som får ta minst lika stor plats som de flesta män. En cool mordernisering helt enkelt.

Bäst: Tillvaratagandet av grundhistorien och hur man byggde vidare på denna med skräck och spänning. Samt det fotografiska djupet, spänningen och kostymeringen.

Sämst: Att uppdraget kändes väldigt kort och oviktigt i förhållande till syskonparets bakgrund.

Se också: Red Riding Hood, kanske lite för lik Twilight men också en bra remake på en av bröderna Grimms sagor.

 

Pin It on Pinterest

Share This