Julie Blomberg skriver i sin krönika om Hannah och Amandas Försoningen, en inte alls glättig historia som många anser, utan en roman som andas både systerskap och identifiering. 

När Hannah Widell och Amanda Schulman annonserade att de skulle skriva en roman blev Fredagspoddenlyssnarna, mig själv inkluderat, förväntansfulla. På ett år skrev Schulman och Widell den roman som legat och grott i flera år, enligt egen utsago. De har berättat i intervjuer att de ville skriva en roman om tjejer idag. Såklart var jag nyfiken, men även lite orolig. Skulle duon kunna skriva en roman?

Försoningen av Hanna Widell och Amanda Schulman

Försoningen av Hannah Widell och Amanda Schulman

I Värvetintervjun med Hannah Widell berättade hon att ingen hade recenserat boken. Jag hade då ännu inte läst boken och blev lite förvånad. Schulman och Widell är ju ändå ett fenomen i Sverige, speciellt för unga kvinnor som är bokens målgrupp, någon borde ju se ett värde i att skriva om den? Illa kvickt fick jag tag i boken för att se varför den inte platsat på kultursidorna. Efter att ha läst den står jag lite frågande till beslutet att inte skriva om den.

Trilogin Två systrar handlar om Vanessa och Alicia. I första boken Försoningen får vi träffa systrarna när de är i 30-årsåldern och lever ett fartfyllt liv i Stockholm. Vanessa arbetar med tv och Alicia med mode och pr. Det är långa nätter på krogen, dyra middagar, flotta våningar och middagar med mamma på söndagar. Och i fall handlingen stannat här, vid the glitz and the glam, hade inte Widell och Schulman lyckats fånga tjejers vardag i Sverige, så som de önskat. Då hade boken bara varit ännu en chic-it som romantiserar medievärlden. Men trots Försoningens miljö handlar den inte alls om häftiga killar eller härliga fester. Inte egentligen. Försoningen handlar om att tjejer behöver försona sig med tanken på att det är okej att inte vara perfekt.

Widell och Schulman skriver om prestationsångest, om att inte räcka till, att sträva efter perfektion när man egentligen är livrädd, om kroppsideal, fester som dövar och kärlek som är mer fantasi än verklighet. Handlingen må utspela sig i ett Stockholm som få har tillträde till, men ångesten och rädslorna är något som väldigt många unga tjejer i Sverige kan identifiera sig med. Det är förvånande att Kultursverige inte har plockat upp det och sett att denna förståelse är saknad av unga tjejer. Kanske framför allt de läsarna som är vana vid glättig chic-lit. Jag har i alla fall saknat karaktärer jag kan identifiera mig med. När  Widell och Schulman sminkar av chic-lit-myten jublar jag inombords. Duon visar att tjejer inte ska tro att de behöver klara allting själva. Styrkan ligger i systerskapet!

Försoningen är dock inget språkligt mästerverk. Vissa partier lyser starkt och får mig att önska att språket och berättandet höll samma standard överlag. Det är lite synd att det känns som att författarna inte litar på att jag kan urskilja saker utan att bli skriven på näsan. Språk kan det alltid filas på, men det plågsamma igenkännandet som ger kramp i magen är svårare att skaka fram. Den igenkänning är det som berättigar att jag ägnar en hel krönika åt Försoningen.

Pin It on Pinterest

Share This