En psykedelisk 50-åring

av | Jun 1, 2017 | Artiklar, Krönikor

Idag är det 50 år sedan The Beatles legendariska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band gavs ut. Popmanis Moa Marken reflekterar kring skivans bakgrund och betydelser.

Vintern 1966-67. The Beatles är återigen samlade i Abbey Road Studios för att spela in nytt material. Ett album ska visst det bli. De vill visst göra någonting… annorlunda. John Lennon gör ett försök att förklara bandets planer för producenten George Martin:

”Look, it’s really quite simple. We’re fed up with making soft music for soft people, and we’re fed up playing for them, too. But it’s given us a fresh start.”*

A fresh start. Det lät bra. Tre-fyra år av täta turnéer, täta skivsläpp ännu tätare luggar hade tröttat ut di fabulösa fyra. Paul McCartney skulle senare förklara att de inte bara var lessnat på sin musik och sina fans, de var trötta på att vara hela världens mop-tops. Gulliga, spralliga och lite fräcka (särskilt han John). Våra pojkar. Turnerandet rök först. Sen var det dags dräpa den kostymkvartett som Mick Jagger kallade för det fyrahövdade monstret.

Det var McCartneys idé. Under flygresa hade det slagit honom att de inte alltid behövde vara Beatles. De kunde vara vilka de ville, kalla sig vad de ville. Vem skulle kunna stoppa dem? De skulle kunna ha glansiga arméuniformer i pastell med tillhörande hattar. De skulle kunna skapa musik vars avancerade arrangemang inte skulle kunna framföras på en rudimentär konsertscen. De skulle kunna vara Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Metoden var egentligen inte främmande för dem. Under den en skottlandsturné 1960 hade de motvilligt lagt sig till med olika scennamn. I det tidiga 60-talets brittiska rockscen var ett spexigt smeknamn ett måste (kanske skulle detta kompensera för musikens torftighet). I en veckas tid kom de att uppträda under namn som John Long Silver, Paul Ramon och Carl Harrison. Succén uteblev. Men nu, nästan 10 år senare var saker annorlunda. Den här gången var det inte bara fråga om ett halvhjärtat namnbyte. De skulle byta skepnad.

Sagt och gjort. 1 juni 1967 var metamorfosen fulländad och albumet ute i butik. Trots att konceptet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band egentligen bara är begränsat till ett album, lyckades Beatles i allmänhet revoltera mot bilden av sig själva. Kanske skedde detta när BBC valde att bannlysa A Day in the Life. Eller när Paul McCartney intervjuades om sina äventyr på LSD. Och Lucy in the Sky with Diamonds (även den bannlyst av BBC), den kunde väl ändå bara handla en om sak…?

Ett konceptalbum som Sgt. Pepper matchade The Beatles nyfunna intresse för konceptkonst. Det senaste året hade de var för sig skaffat sig allt mer intellektuella intressen. McCartney träffade filosofen Bertrand Russel och förkovrade sig i John Cage och Karlheinz Stockhausen ljudbilder. George Harrison utvecklade sitt intresse indisk musik med hjälp av sin läromästare Ravi Shankar. John Lennon låg mest hemma och läste märkliga böcker. I november 1966 mötte han Yoko Ono på ett galleri. Även om Sgt. Pepper skiljer sig hyfsat markant från såväl Cage som Ono och Stockhausen, förenas de i en kärlek till idén, experimentet, ja, konceptet.

På sätt och vis kan det tyckas ironiskt att Sgt. Pepper i efterhand kommit att tolka som The Beatles mest nyskapande album. Det är förstås sant i fråga om form och utförande. Musikaliskt kan kännas den desto spretigare ibland rent anakronistisk åt bägge håll. Det är såklart i denna blandning som det nyskapande vilar. Progressiv pop och ljudexperiment blandas med kammarmusik, varieté, 30-talsjazz etc. etc. Ibland är tillbakablickandet personligt såväl som historiskt. When I’m 64’s gestaltning av framtida barnbarn, en stuga på landet och begynnande senilitet kan förvisso ses som en nick till ett framtida jag. Samtidigt skrev McCartney den som tonåring, tydligt inspirerad av de jazzstandards som ofta spelades i barndomshemmet. I Lucy in the Sky with Diamonds inspireras Lennon tydligt av sin gamla favoritbok Alice i underlandet. Även vad gäller looks finns nostalgin på olika nivåer. De edwardianska och viktorianska kläderna – väldigt au courant 1967 – var en sak. John Lennons stålbågade glasögon var sådana han tvingades på som barn. Nostalgin excellerar dock i Strawberry Fields Forever och Penny Lane. Med sina abstrakta och direkta bilder av Liverpool är det som lyssnare lätt att tro att man befinner sig i en psykoanalytisk session, eller första kapitlet i en självbiografi. Dessa låtar var menade att ingå i albumet, men kom att ges ut som singel. I nyutgåvan av Sgt. Pepper, utgiven i maj 2017, har de en given plats.

I slutet av skivan har vi dock lämnat nostalgin för en konkret känsla av här och nu. Ett evigt idag. Det avslutande spåret – A Day in the Life – är en fem minuter lång fusion av två från början separata låtar. Precis som i mötet mellan Strawberry Fields Forever och Penny Lane, är det kombinationen av Lennons skörhet och McCartneys känsla för vardagens detaljer som gör jobbet. Stråkarna, pianot och väckarklockan gör dock inget dåligt jobb de heller.

Ibland är det lätt att få bilden av att inget är en slump med Sgt. Pepper. Varje detalj är ett tecken laddad med mening och symbolik. Kanske är allt en slump, men det gör det icke desto mindre symboliskt. Därför är det inte så konstigt att det är kommit att bli en grogrund i konspirationen om Paul McCartneys påstådda död. Kanske var det så, att Paul dog. Kanske handlade det snarare om en sorts pånyttfödelse. Mop-top-Paul, i sällskap med sina fellow mop-tops John, George och Ringo. Bort med dem. Bort med skrikande fans och yeah, yeah, yeah. Soft music for soft people. In med något annat, några andra. Gamla eller nya, vem kan egentligen avgöra skillnaden? Det må vara 50 år sedan idag, men Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band fortsätter att blicka åt bägge håll.

*Anekdoten är hämtad ur ljudteknikern Geoff Emericks bok Here, There and Everywhere. My Life Recording the Music of the Beatles (2005)*

Författare:
Moa Marken, Skribent.

Fotograf:
Apple Corps Ltd.
Linda McCartney 

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This