Lords2

Bild: Mercury Steam

Titel Castlevania: Lords of Shadow 2 Konsoler PC, Playstation 3, Xbox 360 Premiär 28 februari Producerat av Mercury Steam

”Blod är familj, blod är makt, blod är allt”. Så lyder taglinen till Castlevania: Lords of Shadow 2. Dessvärre räcker det inte med röd människosaft för att rädda detta slagsmålskalas. 

Den kortaste beskrivningen av det senaste spelet i Castlevania-serien är att i princip alla stora titlar som faller under hack ’n slash-kategorin har gjort precis samma saker – fast bättre. Vilket är synd, för om Lords of Shadow 2 hade gjort några saker annorlunda hade det kunna bli så mycket mer. Och är det någonting som gör mig genuint ledsen när jag recenserar spel så är det bortkastad potential.

En serie som har levt så länge som Konamis vampyrdräparspel måste pröva att göra någonting vågat och nytt för att fortsätta vara relevant. Något som utvecklarna Mercury Steam till en början såg ut att ha förstått. Men det märks ganska snart att riskerna utvecklarna tog var halvhjärtade.

För första gången i seriens historia antar spelaren rollen som självaste Greve Dracula, som är allt annat än munter över att vara just Dracula. Efter att ha suttit på sin tron i hundratals år och surat får han besök av Zobek (spelad av Patrick Stewart) som lovar att göra slut på hans lidandet i utbyte mot en liten tjänst – att stoppa djävulen från att ta över världen.

Jag försökte verkligen komma på någonting lustigt att skriva om hur uttjatad denna typ story är, men eftersom att utvecklarna inte verkade lägga ner särskilt mycket ansträngning känns det onödigt att jag ska göra det.

Vad som gör storyn lite intressant dock är att spelet utspelar sig i modern tid, till skillnad från tidigare delar. Eller, delvis i modern tid. Ögonblicket när Dracula öppnar porten till sitt numera förfallna slott och ser trafikljusen, bilarna och gatorna utanför kan inte beskrivas som något annat än briljant. Men istället för att låta honom stanna i denna värld, där han är mer ensam och utstött än någonsin, tvingas han att hoppa framåt och tillbaka mellan slottet Castlevania som det var då, när Dracula fortfarande var en mäktig härskare, och nu.

Det hade förstås varit väldigt enkelt att förbise den förlorade potentialen i spelets berättelse om det hade varit roligt att spela. Tyvärr är de blodiga striderna, som är spelets huvudfokus, bara okej som bäst. Till skillnad från Devil May Cry-spelen bedöms du inte utifrån hur tjusigt och smidigt du tillintetgör spelets fiender, vilket kan vara skönt för en som är relativt usel på allt hack ’n slash. Men trots att stridssystemet uppmuntrar till taktiskt tänkande lyckas det, på något sätt, ändå kännas stundvis dumt och tråkigt. Exempelvis finns det en kombo som kräver att du trycker oavbrutet på samma attackknapp hela åtta gånger!

Det uppskattas att man försökt gå tillbaka till seriens ”Metroidvania”-rötter genom att ge spelaren mer frihet att springa runt och utforska spelets miljöer. Även om det är en uppenbar kompromiss. För även om Lords of Shadow 2 är öppnare än sin föregångare känner man sig ändå låst. Du kan gå på sightseeing om du önskar, men det finns i ärlighetens namn inte mycket att se och det är aldrig särskilt spännande.

Lords of Shadow 2 är en förlorad chans. Det är inte ett dåligt spel, men ändå ett misslyckande. För din plånboks skull gör du bäst i att vänta tills du hittar spelet i en reaback. För även om det inte är värt fullpris är det, trots allt, ganska tufft att att se mörkrets prins* smiska demonstyggingar med en piska gjord av blod.

*Bör inte förväxlas med Ozzy Osbourne 

 

Pin It on Pinterest

Share This