Year 2 IMG_0902

Bild: Universal Pictures

BOYHOOD

Manus och regi Richard Linklater Medverkande Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Ethan Hawke, Lorelai Linklater

Lovorden om Richard Linklaters Boyhood har varit så stora att det talas om att vara USA:s Oscarsbidrag. Det beror inte på att berättelsen om barndom och tonår på något vis är unik, för det är den inte. Vi har förut hört talas om filmer som görs i en enda tagning, ingen klippning, inga rum för misstag. Det är dock högst ovanligt i den här genren. Ännu ovanligare är det att en regissör låter en film ta hela tolv år att göra, med samma skådespelare, där personerna vi följer är faktiska yngre och äldre versioner av sig själva.

Fem år gamla Mason (Coltrane) tvingas flytta till Houston när hans ensamstående mamma (Arquette) bestämmer sig för att börja plugga igen. Vardagen ser ut som för de flesta skilsmässobarn; en närvarande förälder som är upptagen med att få livet att gå ihop, den frånvarande föräldern som försöker lätta upp stämningen de få gånger hen besöker sina barn, ett barn som det går bra för i skolan och ett annat som halkar efter. Medan de andra barnen lever att vanligt, normativt liv, står skilsmässobarnen vid sidan av och ser på.

När en dörr stängs, öppnas en annan är inte bara ett talesätt i Boyhood utan en klippteknik. När en ny dörr öppnas har åren gått och Mason har blivit äldre. Relationen till sin pappa (Hawke) tycks inte alls lika komplicerad längre, utan snarare tvärtom, en sund relation i förhållande till de dominanta och aggressiva män hans mamma söker sig till.

Parallellt med Masons uppväxt undersöker Linklater papparollens sociala konstruktion. Här är Hawkes roll minst lika viktig och representativ för uppväxt och mognad som Masons. Viljan att göra upp med gamla misstag är det som får Masons pappa att försöka ta igen allt han förlorade när barnen var små. Modern söker ekonomisk trygghet för barnen och ekonomiskt tajta medelklass-män presenteras som Masons och Sams (Linklater) nya pappor, medan fadern är den biologiska ”alldeles för ung för att skaffa barn-pappan” som försöker livnära sig som musiker och därför misslyckas ge ekonomisk trygghet. Vad han däremot lyckas med är att ge sina barn kärlek, något andra män inte verkar lyckas ge.

Vid en första anblick av Boyhood, bara några minuter in, hör jag mig själv tänka ”jag köper det inte”. Ni vet, ska USA helt plötsligt få priser för bra kvalitetsfilm? De kommersiellas, normativa, sexismens konung i väst? När barnen är små är filmen nämligen oerhört normativ och hårt anspelade på könsroller. Detta luckras upp med tiden och jag får svälja mina egna ord. Det är tvärtom glädjande att en film betitlad ”Boyhood” inte enbart följer den maskulina könsrollen, eftersom Mason inte riktigt passar in i det facket. När en ny dörr öppnas och åren har gått har Mason istället blivit en 18-årig konstnärsjäl, någon som hatar sport, röker maja och vet inte vad han ska göra i livet.

Vid första anblick är Boyhood precis allt vi redan har sett, men vid andra blicken inser du att den är allt annat än just det.

 

Pin It on Pinterest

Share This