Det fanns en tid då modegurus var få, privilegierade och framför allt var de trendsättare på egna villkor. De var statuspelare världen över, och det var till dem, och oftast bara dem man vände sig för att finna inspiration. Varför? Det var så det funkade på den tiden. Annat är det nu. Idag är det svårt att ens tala om mode utan att bloggar kommer på tal, näst intill omöjligt. Vilken lyx vi innehar, vi behöver inte ens resa oss från sängen och pallra oss iväg till pressbyrån för att handla en tidning. På gott. Men också, på ont.

 

Skriver du in ”Svenska modebloggar” i sökfältet på google och klickar retur, så resulterar det i över 500 000 träffar. Det är svårt att säga när exakt den skedde, explosionen, och det är svårt att veta vilka trådar man ska börja dra i. För att lyckas med att vara någorlunda konsekvent så var jag tvungen att exponera mig för det bästa av det bästa i bloggvärlden, samt det värsta av det värsta. Det räcker inte med att bara ha åsikter, man måste ha belägg för de med (i alla fall har jag hört det). Till att börja med är det nödvändigt att kategorisera, tyvärr. Vilka står för det senaste inom ”vintage” eller för att använda en något mer korrekt term (med tanke på att man idag verkar kunna kalla allt för vintage): second hand? Vilka står för allt det andra?

 

Ur detta föds en ny fråga – vad är egentligen mer kontroversiellt än något annat i dagens mode? Se bara på hur Myrornas pris har stigit de senaste åren, vad säger det om vad vi helst klär oss i? Vi vill vara egna, ha en egen stil och så tycker vi om känslan av att bära ett plagg som ingen annan kan få tag på. Vi älskar att känna oss speciella, vandrade rariteter tycker vi. De flesta av oss i alla fall. Men är vi det då? Om det nya mainstream är att vara originell, hur originella är vi då egentligen? Ska man, för att vara sin egen idag, kanske bara köpa på sig hela H&M’s höstkollektion och gå rak i ryggen? Det tål att tänkas på.

 

Efter timmar utav klickande, scrollande och framför allt tittande, bestämde jag mig slutligen för att försöka samla så många olika reflektioner och tankar kring så många olika bloggar jag kunde förmå. Det här är resultatet. För att få med så mycket som möjligt har jag valt ut åtta stycken bloggar, och avslutningsvis i del två min egen lista på vad som är värt att klicka sig in på, och vad ni helt enkelt klarar er bättre utan.

 

Varsågoda, del ett utav två kommer här:

 

 

Kenza

Man ska inte jämföra sig med andra, särskilt inte sina vänner, är visa ord jag fått predikade för mig ett antal gånger under min uppväxt. Jag undrar om även de unga tjejer som slaviskt följer Kenza Zouiten’s blogg har den värdefulla insikten att luta sig tillbaka mot. Det första som syns när sidan laddat klart är nämligen ett par långa bruna ben i korta jeansshorts, en beskrivande text om allt den här framgångssagan har åstadkommit i sitt 21-åriga liv, och slutligen: en liten tv-apparat med en vit tandrad inuti. Kanske är det jantelagen som sköljer över mig när bild efter bild på ben efter ben laddas (det är obekvämt mycket posering), men det som skrämmer mig mest är inte hud eller ett CV till presentation. Nej, det som skrämmer mig är alla de sidor man får bläddra igenom innan man hittar ett tecken som tyder på att det faktiskt är en människa och inte en maskin som ligger bakom allt. För det är först när jag läser Kenza’s inlägg om hennes alkoholiserade far som jag över huvudtaget känner eller tänker någonting. Det är då jag kan ta till mig hennes vita tänder och välsvarvade kropp, det är då fransväskan blir intressant. När jag ser att det kanske finns hopp, att alla som lever i villfarelsen om att detta är en tjej som lever det perfekta livet inser att så inte är fallet. Att det finns en person därinne med faktiska åsikter och känslor. Ja, det kan låta som en självklarhet. Men hur självklart kan det vara när man som trettonåring ofta tror att världen är svart eller vit, och man själv känner sig som ett ufo?

+ När Kenza öppnar upp sig

– Att det går ett halvår mellan dessa inlägg

 

 

Tyra Sjöstedt

Likt väl som sin vän Kenza kan nu även Tyra checka av “designa kläder” på hennes “Att göra innan jag dör-lista”. Problemet ligger dock inte i de plagg Tyra valt att sälja i sin webshop, utan i de smycken som porträtteras på hemsidan. Det finns ingen helhet, och jag slängs hejvilt mellan silverfärgade plastringar med stenar från Panduro, till breda läderarmband som tar upp en hel underarm. Vilken målgrupp vill man egentligen rikta sig till? Det enda intryck jag får associeras med den tröttsamma marknad som slått sig ner i min hemstad år efter år. Det luktar billigt, och omodernt. Ungefär precis som ett marknadsstånd med samiska läderpungar. Fast värre. När man klickat sig in på bloggen igen försvinner modet, tar en paus. Det är hästbilder mest överallt. Vänta, jag som trodde hon hade en blogg vid sidan av för just, det? Slutligen bör det tilläggas att det gårdsliv som Tyra numer har valt att leva ändock är beundransvärt. Det är väl ändå inte många av modebloggarna ni kan visualisera er stå och mocka skit?

+ Det skulle väl vara det där med skiten då

– Smaken

 

 

 

Sandra ”Niotillfem” Beijer

Det var i gymnasiet hon först kom på tal, när en vän till mig berättade att hon blev grön utav avund när hon kollade Sandra Beijer’s blogg. Den sockersöta dansande Stockholmsflickan som i dessa dagar är bosatt i New York. Vem blir egentligen inte avundsjuk då? Alla som säger annat måste ljuga. Sandra står med Knee highs från American Apparel, en ny kavaj från Marc Jacobs och väntar på fina vänner på väg mot Chinatown. Någon frågade mig om hon alltid kommer anses vara prinsessan på ärten? Kommer hennes stil gå från rosetter, baskrar och marint till någonting annat? Svaret på den frågan måste ändå bli att hon redan nu faktiskt tagit några kliv därifrån. Det som var förutsägbart innan känns idag lekfullt och roligt igen, en genuinitet som ligger och puttrar. Men sen kommer vi ju inte ifrån att niotillfem är niotillfem. Det kommer nog aldrig sluta skrivas eller fotas om vare sig män som är som pojkar, ponnymönstrade toppar eller det senaste Mulberryköpet. Tack och lov.

+ Det finns alltid, alltid klass

– Men ibland lite för mycket pluttinuttigt

 

Elsa Billgren

Det är väl inte för intet som hon har blivit kallad för Sveriges vintagedrottning, där hon rör sig mellan modeveckor, klänningar och typ strösselbeklädda strumpbyxor. Dock är det någonting bland alla vackra mönster och tårtliknande kreationer som stör lite grann. Som om jag inte riktigt vet vart jag ska vila ögat någonstans, och jag får känslan utav att Elsa inte bara är Elsa utan en enda stor produkt. Då tänker ni, är vi inte alla det? Kanske är det sant. Men det är den där bilden som målas upp utav perfektion igen, som gör att personligheten i både plaggen och Elsa försvinner för mig. Det visas foto efter foto på skagenröror, parfymflaskor och hår. Alltid allting utan minsta skråma. Jag saknar någon i dagens modesverige som visar strumpbyxorna som fastnade i bussdörren eller den 50-talsskurna kjolen med smutsfläckar om baken. Och det är synd, för jag vill tro och hoppas på att vi alla ska få välja vilka vi vill vara genom våra kläder, jag vill tro att vi gör det för oss själva. Men när Elsa lyfter på högerklacken och flörtar med kameran känns det inte inspirerande eller “kul” längre, utan bara klämkäckt.

 

+ Alla dessa vackra färger

– Tillgjordheten

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This