El Perro del Mar: ”Jag gick in med en känsla av vördnad”

av | dec 3, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

El Perro del Mar har under året som gått spenderat ett stort antal timmar på Moderna Museet i Stockholm, där hon har skapat sin senaste EP Free Land. Vi har pratat med Sarah Assbring om hennes syn på konstens betydelse och ställningstagandet mot Spotify.

El Perro del mar är aktuell med den vackra samlingen Free Land som handlar om dekonstruktion, konstruktion och konstnärlig frihet. EP:n har arbetats fram inom väggarna på Moderna Museet i Stockholm och processen har väckt både känslor och frågeställningar hos Sarah Assbring.

– Jag gick in med en känsla av vördnad mest och ville egentligen bara vara öppen för hela grejen. Att vara ensam i ett museums salar är en ganska mycket mäktigare sak än vad man kan tänka sig. Det slog mig först efteråt, som det ofta gör när jag lämnar ett konstmuseum, att så mycket klarnat i mig utan att jag faktiskt förstod det i stunden. Jag förstod att jag länge varit så ansamlad av en ilska över konstnärens eller mer generellt kulturens ställning i samhället. Det är en pågående devalvering som pågått de senaste åren. Det underliga och motsägande i det hela är att konsumtionen av konstnärliga artefakter, hantverk och musik nog har ökat, samtidigt som denna devalvering pågått. När jag väl fått grepp om denna känsla ville jag ta mig an den och väcka en frågeställning i mig själv och utåt.

Hur skapandet såg ut varierande från dag till dag och det som ibland kunde börja med en tanke, kunde en annan dag vara ett specifikt konstverk som till exempel Klara Lidéns alster Untitled, som även fick bli omslaget till EP:n.

–Vissa dagar hade jag dator och synth med mig. Då gick jag först runt i samlingen och samlade mig full av en tanke, en form eller ett specifikt konstverk som till exempel Klara Lidéns ”Untitled” som pryder omslaget och så gick jag och satte mig och började spela och skriva. Eller så skrev jag bara ned de tankar som for igenom mig. Sedan fick jag också gå runt i de olika avdelningar som finns i huset – verkstäderna, magasinen och så vidare. Fick möta de människor som arbetar med att packa och skicka iväg konst som skulle iväg till andra museer eller de som ansvarade för magasinen som innefattar allt från verk av Picasso till Hilma af Klint. Jag älskar den här typen av institutioner, det de står för. Hur viktiga de är för ett samhälle. Och det var nog i slutänden där jag landade. Möjligen fanns det en tanke från huset att jag skulle välja ett specifikt verk. Jag insåg ganska snabbt att jag ville omfamna något mycket större.

”När så stora saker som vår jords överlevnad lämnas åt individen är det i stort sett meningslöst.”

Att Assbring har en stor kärlek till konst råder det ingen tvekan om. Men under pandemin har vi fått oss ett smakprov på hur en värld utan tillgänglig konst skulle kunna komma att se ut och en sådan värld hade varit meningslös enligt Sarah.

– Konsten hjälper oss att förstå oss själva och varandra. Den hjälper spegla vår värld och det vi tror vi ser och vet. Det talar till oss utan ord och sipprar in i delar av vårt medvetande vi inte vi visste existerade, formar tankar och perspektiv. Konst är djup kunskap. Utan den blir vi platta och fattiga varelser. Tillvaron blir meningslös. Eller hur?

Vad hoppas du att vi tar med oss från den här tiden?
– Oj, det är så oerhört många saker. Först och främst hoppas jag att vi lär oss något om varför vi hamnat här och att vi kan se och erkänna att vår påverkan på vår jord i någon mening är själva svaret. Jag hoppas att de som sitter vid makten drar lärdom av den här tiden och inser att det viktigaste nu är vår planets överlevnad. Att de äntligen vågar fatta de svåra men avgörande beslut som på riktigt får oss att uppnå klimatmålen. Tillsammans med dessa kan gemene man också få incitament att ändra sin livsstil. När så stora saker som vår jords överlevnad lämnas åt individen är det i stort sett meningslöst. Jag tänker att pandemin väl lärt oss att vi är kapabla till förändringar och inskränkningar?

Sarah Assbring har utvecklat sitt artisteri på många sätt under de senaste åren, inte minst under sin tid på Dramaten och Moderna Museet. En utveckling som hon dels tror hör till åldern, men som också har drivits på allt eftersom det att musikbranschen blivit mer kommersiell.

– Jag släppte för ganska länge sedan tanken om att vara en popartist, göra popmusik, hela den grejen. Dels för att det är en naturlig del av att bli äldre i pop-musikbranschen men dels, och framförallt, för att jag inte ser min plats där längre av skäl som hänger ihop med kulturens ställning i samhället. Ju mer kommersiell musikbranschen blivit desto mer ointressant och ovärdig känns den för mig. När jag förstod kändes det ganska skönt. Det hjälpte mig att inte känna mig kass och istället förstå vart jag skulle gå. Konstnärliga institutioner visade sig vara helt öppna för att ge mig den konstnärliga frihet jag behöver och vill hantera. En frihet inget skivbolag någonsin skulle vara öppna för att ge mig. Det skulle kräva ett risktagande från deras sida, något skivbolag inte sysslar med. Jag gör det jag gör för att växa som konstnär och musiker och tar de vägar jag gör för att kunna göra just det.

”Jag tittar sällan tillbaka, framförallt
när det gäller mitt arbete.”

På EP:n återfinns en tolkning av Black Sabbaths låt Changes Alone in halls där Sarah Assbring samarbetar med Blood Orange. En låt vars idé föddes ur den omkullvälta tillvaro som kommit med pandemin.

– Jag hade varit besatt av Charles Bradleys version av Changes länge och fann mig gå och tänka på den när jag gick runt i museet under tiden då museet tvingats stänga på grund av läget. Det slog mig att det var just det som pågick i mig – förändringar. Och att det skedde där och då. På så många plan. Dels på det faktiska sätt som att gå runt i ett modernt konstmuseum gör med en. Sen det faktum att en pandemi fullständigt kastat omkull vår tillvaro och att jag gick där helt ensam. Jag visste att jag ville göra något koralt med den men kände direkt att jag då måste ha någon annans närvaro än bara min med och kom tänka på Devonté. Vi har haft kontakt länge och pratat om att göra något tillsammans så jag frågade honom. Samarbetet var enkelt. Efter jag beskrivit vad jag var ute efter skickade han sin tolkning.

Sarah Assbring har valt att endast släppa två låtar från EP:n på Spotify, medans samlingen i sin helhet går att hitta på Bandcamp. Ett ställningstagande gentemot streamingplattformen som Assbring menar på har bidragit till den slit-och-släng-attityd som vi har till musik i dag.

– Plattformen har hjälpt till att i grunden förändra människors syn på musik och hur vi konsumerar musik utan att ens tänka på det. Det är en självklarhet i dag att lyssna på musik jämt men inte inse att den också måste ha ett pris. Det är ironiskt i sig då det är just det Spotify menar att de hjälpte till att förändra efter år av illegal nedladdning. I min mening är det en minimal skillnad. Spotify har också bidragit till den slit-och-släng-attityd som vi har till musik idag. Det jag vill göra är att lyfta frågan och göra musik-konsumenter medvetna om vad det faktiskt innebär för artister och musiker att inte högt våga säga att plattformen gör det omöjligt att känna värdighet över sitt yrke. Så enkelt är det egentligen. Jag har arbetat som musiker i femton år. Jag kan tycka att jag har rätt, precis som vilken yrkesverksam person som helst, att ställa krav på mina arbetsvillkor.  Det är egentligen så enkelt.

Femton år har alltså gått sedan El Perro del mar släppte sitt första album och det skulle ha firats med ett jubileum som tyvärr fick flyttas fram på grund av pandemin. Men även om det var en lång tid sedan låtarna släpptes känner Assbring sig fortfarande stolt över verken och ser fram emot att få framföra dem igen.

– Femton år är en lång tid. Jag tittar sällan tillbaka, framförallt när det gäller mitt arbete. Då tittar jag hela tiden framåt istället. Men när jag nu fått spela de gamla låtarna igen kan jag känna en enorm stolthet över vad jag gjort. Jag ser enormt mycket fram emot att spela dem igen i januari.

Vi lever i en tid då det är svårt att göra planer och precis som många andra så hoppas Sarah Assbring på att tiderna snart ska ändras. Men medans arbetar hon på sitt kommande album Big Anonymous.

– Jag håller alla tummar för att läget förändrats såpass att det inte behöver skjutas ytterligare på framtiden. Parallellt nu arbetar jag med färdigställandet av min kommande skiva Big Anonymous som är musiken till det performance jag gjorde för Dramaten. Det är svårt att planera en release just nu men man måste göra det ändå. Dels för att skivan måste ut och dels för att planer är livsviktiga att göra. Vi får hitta sätt att se framåt, skapa nya förutsättningar, nya vägar.

Författare:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Fotografi:
Gustaf Nilsson och Nicole Walker

Pin It on Pinterest

Share This