Popmanis Josef Hermansson intervjuade trummisen Russell Leetch och basisten Edward Lay från Editors inför deras spelning på Bråvalla i helgen. Det pratades bland annat om festivalminnen, deras senaste platta In Dream och Rammstein. Dessutom gav Russel och Edward några tips på nya band samt berättade vad de själva tycker om festivaler idag.

Fotograf: Elin Strömberg

Fotograf: Elin Strömberg

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige och tillbaka på Bråvalla?
Edward:– Det känns bra att vara tillbaka på Bråvalla. Vi spelade på Bråvalla redan första året och det känns som att saker har utvecklats och festivalen har gått igenom barndomsperioden och det verkar som den kommer att växa till en ordentlig festival. Förhoppningsvis blir det en bra spelning också. Vi har vart i Sverige ett par gånger tidigare, men det har gått ett tag sen vi var här på en turné eller så. Så förhoppningsvis så kan vi dra en del publik ikväll, spela lite nya låtar från senaste skivan som vi inte har spelat så mycket live förut. Hoppas att publiken gillar det.

Lyssnar ni på några svenska band?
Russel:– Hm, jag har sett The Sounds. Vi har en grej med att vi alltid undrar vilket skandinaviskt band som är till exempel svenskt eller danskt. Jag fick lära mig igår att Volbeat är från Danmark, stämmer det?

Förmodligen? Jag tror det, jag är själv osäker.
R:– Precis det jag menar! Men jag blev nyfiken på dem för jag har märkt att de börjar dyka upp överallt. Det är inte min grej men okej, vilka mer har vi…. The Cardigans!
E:– Ja, Cardigans. Fantastiskt band.
R: Vi var stora fans av dem när vi växte upp. Dem har ett gäng grymma låtar.

Det är ju alltid lite annorlunda att göra festivalspelningar än vanliga gig. Hur känner ni inför att spela på festivaler?
R: Vi har gjort festivalspelningar sedan vi släppte vår första skiva, så vi är helt klart vana med att göra dem. Men vi har också haft mardrömmar och det har vi fortfarande. Ibland funkar det inte och ibland kan det vara det bästa någonsin. Det är väl så det är. Samma  sak med vanliga spelningar egentligen. Men så länge festivalpubliken har rätt attityd och kollar in nya grejer hellre än att bara kolla in headliners så kommer alla att bli nöjda tror jag.

Har ni några fina festivalminnen?
E:– 
Jag minns när jag såg Sigur Ros på Glastonbury 2003. Där återfick jag tron på mänskligheten. Det var en sådan vacker stund som jag aldrig kommer att glömma. Det är ju också en magisk festival. Den har något annorlunda. Den är unik för alla tror jag. Dem gör något bra där.

30062016-DSC_0252

Fotograf: Elin Strömberg

Om ni jämför festivalerna i UK mot resten av Europa. Vilka föredrar ni?
R:– Jag gillar faktiskt de europeiska festivalerna mer än de som finns i UK. Det är många av de brittiska festivalerna som kämpar. Det är liksom hela industrin runt omkring som verkar göra att besökarna bryr sig mindre om musiken. Men det är inte mitt problem, det är deras.
E:– Men till och med på Glastonbury i år så verkar det som publiken har lite av en laissez faire inställning till vilka band som spelar och det är inte många som ger musiken sin fulla uppmärksamhet. Mest att man kollar någon låt sen går man. Jag vet att det nästan alltid är så på hippa festivaler men Glastonbury som för mig alltid känts som en musikälskares festival har även den gått samma väg.

Som att musiken är det sekundära?
E:– Ja, precis. Typ ”whatever, nu festar vi”, vilket inte är en bra grej om en vill skapa en fin atmosfär på festivalområdet.
R:  Vi var ju på Best Kept Secret för ett tag sedan och där kändes det däremot som att musiken var nummer ett. Till och med nya band som spelade hade mycket folk på sina spelningar vilket är vad festivaler borde handla om. Meningen med festivaler är att upptäcka nya band.

Ni släppte ert senaste album In Dream i höstas och ni släppte ert debutalbum 2005. Vad är den största skillnaden att vara ett band i musikbranschen idag om ni jämför mer när ni startade?
R:
Mycket har förändrats när det gäller albumförsäljning. Men vi lyssnar ju fortfarande ny musik. Det känns som att det är färre band och mer pop kanske? Där har det förändrats en del. Definitivt mer dansmusik. Vi borde inte oroa oss för dessa förändringar dock. Jag minns att det var en stor grej med dansmusik på 90-talet och att det var ”the end of the 80s”. Sedan så var gitarrdriven musik tillbaka igen för att sedan dö och återuppstå igen i början på 2000-talet. Allt kommer och går.

Jag läste att ni beskriver ert femte och nya album In Dream som en utveckling av er tredje platta In This Light and on This Evening. Vad menar ni med det?
R: Om du tar vår förra platta The Weight of Your Love så är det en ganska annorlunda platta. Den är väldigt gitarrbaserad och väldigt simpel. Den har inte de lagren som finns på In Dream och In This Light and on This Evening som har bubblande syntar och trummaskiner och sådana saker.

Hur kommer det sig att ni valde att producera nya plattan själva?
E:  Det blev liksom bara så. Vi åkte till Skottland för att isolera oss från verkligheten och skriva på nytt material. Det blev helt enkelt mer än bara låtskrivande. Vi började spela in saker vi trodde skulle vara demos och det blev saker som vi verkligen kände kunde vara grunden till vårt album istället. Sen frågade vi oss själva: ”Varför skulle vi vilja skrota materialet vi redan har? Det finns massa fint här och det finns ingen mening med att dissekera det och börja om.” Det var en väldigt trevlig upplevelse.

Kommer ni göra om det igen?
E:  Vi har planerat att skriva nytt material i en liknande situation. Inte riktigt lika lyxigt och fint som sist, men vi ska avskärma oss i några veckor och se hur vi skriver ihop igen. Det kanske blir ett liknande scenario där vi beslutar att producera det själva eller så blir det att vi känner att det här vill vi att någon ska göra ett klassiskt producentjobb på.

När ni jobbar så här mycket själva. Är ni inte rädda att isolera er för mycket från verkligheten?
R:  
Ja, man måste veta när man ska stanna upp. Men jag tror det var avgörande för tillexempel låten Marching Orders som är det längsta spåret vi haft med på en platta. Hade vi jobbat med en producent så kanske någon hade sagt oss att stanna upp, men i det här fallet var det ingen som gjorde det och det blev en fin stund.Fotograf: Elin Strömberg

Så ska ni några spelningar ikväll?
E:
 Ja, några stycken.
R:  
Ja! Vi hade tänkt hänga kvar så länge det inte börjar spöregna.

Jag förstår, vädret känns ju lite ostabilt just nu.
R:  Eller hur! Det är liksom i luften att något är på gång. Men vi hade i alla fall tänkt se At The Drive In, det var ett tag sen jag såg dem. Och Biffy Clyro, vi är bra kompisar med dem som de ska vi se. Sen hade vi tänkt att kolla in Rammstein också.
E: Vi har följt efter dem ett tag, men antingen så ställs deras spelning in eller så är vi där fel tid så att vi aldrig hinner se dom.
R: – Vi spelade med dem på Maxidrom i Moskva för några veckor sen. Vilket var en upplevelse. Och de och kollade på vår spelning och sa att de var gillade oss så det var coolt.

Gillar ni deras musik då?
E:  
Det är ingenting som jag slår på när jag är hemma. Men jag gillar en bra show. Och de vet om det. Dem vet att det är själva showen som är deras grej.

Vad lyssnar ni på för musik just nu? Finns det några bra nya band ni gillar?
E:  Vi såg ett band som heter Ulrika Spacek. Det låter lite som Spaceman 3. Lite stökigt. De spelade på Best Kept Secret. Jag gillade verkligen dem, de var riktigt bra.
R: Jag gillar verkligen låten Familiar som är nya singeln från Agnes Obel. Jag tror vi ska spela med henne framöver och då måste jag se henne!

Vad händer framöver för Editors?
E:  Vi kommer göra några festivalspelningar i sommar. Vi gjorde inga förra året för att det var tionde året i rad som vi gjorde festivaler så vi tänkte att vi tar en paus och ger publiken en paus också. Förhoppningsvis resulterar det är fler är intresserade av att se oss i sommar. Så en fullspäckad sommar sen direkt iväg för att börja skriva på en ny platta.

Pin It on Pinterest

Share This