Dyke_Hard_Nicklas_Dennermalm_Bitte_02

Foto: Nicklas Dennermalm

I kommande Dyke Hard färdas ett lesbiskt rockband genom genredjungeln och möter bland mycket annat ninjor, cyborger, spöken och MC-gäng . Ett mångårigt filmprojekt börjar lida mot sitt slut och Popmani satte sig ner med regissören (tillika manusförfattaren, inspelningsledaren m.m.) Bitte Andersson och filmens fotograf (tillika skådespelare, manusförfattare m.m.) Alexi Carpentieri för att höra om erfarenheten.

De två möttes tack vare att Alexi fick ett presentkort på den feministiska bokhandeln Hallongrottan, som Bitte grundat och drev. Där började de prata och insåg att de gillade samma typ av filmer. Runt samma tid hade Bitte en idé om att göra Hallon-TV, ett program som de gjorde tillsammans med Martin Borell och Ina Wood, som var kund resp anställd i Hallongrottan, och sände på Öppna kanalen. Det blev som en rå förlaga till långfilmen som nu är på väg. Att det mynnade ut i just Dyke Hard kom sig av ett par olika skäl.

– Jag gjorde mycket film på super-8 och vi var alla intresserade av 80-talsaction, berättar Alexi.

– Jag har aldrig gillat actionfilm förut, fortsätter Bitte. Men när jag skadade ryggen i bokhandeln blev jag tvungen att sporta och började med thaiboxning. Då plötsligt kunde jag uppskatta actionfilm för första gången i mitt liv för jag kunde identifiera mig med Van Damme.

Samtidigt var det inte ett okomplicerat intresse, berättar Bitte.

-Vi tyckte all genrefilm var så jävla heterosexistisk. Alexi håller med och tillägger:

– De hade också många partier som inte behövts, som kunde ersättas med något roligare. Så vi skrev en önskelista.

– Ja, säger Bitte, vi skulle göra serie fejktrailers för filmer vi önskade fanns, som skulle vara en önskelista till filmindustrin.

På den listan hamnade allt från olika genres till människor de kände som skulle passa i olika roller.

Det blev i slutänden en rätt lång lista.

– Sedan gjorde vi en sådan genrefilmfejktrailer. Det var så mycket jobb för bara en trailer så efter det bestämde vi oss för att slå ihop alla idéer till ett långfilmsmanus.

– Rockbandet fick bli den röda tråden, som åker på roadtrip igenom alla de här genrerna, fyller Alexi i.

Det låter som en episodisk film, med så många olika inslag och idéer. Men de ville göra den till en sammanhängande historia, berättar Bitte.

– Vi gjorde en timeline av lappar på väggen och laborerade lite med dem för att tänka ut vad man kunde hitta på för att knyta ihop allt. Vi kom på att en roadmovie var det bästa formatet för att ha med olika slags miljöer och ändå ha det i en berättelse.

När det gällde människorna de kände var det viktigt att just de kunde spela karaktärerna, förklarar Bitte.

– Många av karaktärerna är skrivna för skådisarna så det blir nästan personporträtt. Rollerna är en sorts tribut till dem själva och deras gärning.

Bitte tar Asynja Gray, som startade klubben Slick, som exempel.

– Hon spelar borgmästare i filmen och hon var, och är väl fortfarande, ett slags lesbianismens borgmästare i Stockholm. Slick har varit så betydelsefull för lesbisk kultur i Sverige så det kändes som ett fint sätt att ge henne credit.

Att ro ett sådant pass ambitiöst projekt som Dyke Hard iland var knepigt, inte minst ekonomiskt. Samtidigt var aldrig filmstöd från SFI aktuellt, menar Bitte.

– Jag var i kontakt med dem och man måste ha en etablerad producent. Men jag känner också lite att den här filmen är på många sätt lite hobbyprojekt, som det skulle vara svårt att få miljoner i skattepengar för.

Istället har filmmakarna fått förbereda sig på återgäldande av tjänster medan filmen tagit form.

– Ja vi är skyldiga hela Stockholm jättemycket gentjänster, säger Bitte med en samtidigt glad och lite uppgiven ton. Att köra flyttbilar, vara assistent och lite allt möjligt.

Just den finansiella biten har också varit det jobbigaste för Bitte under inspelningen.

– Det jobbigaste är det ekonomiska. Jag levt på min partner rätt mycket på sista tiden och det känns ju ganska orättvist, men jag hoppas kunna ta igen det när filmen är klar.

Alexi upptäckte en annan arbetsam faktor.

– Det jobbigaste var väl stressen, att det ibland kändes som att man jobbade i en cirkel. Men det ser ju bra ut nu, så det var mödan värt.

De nämner också det krävande i att ta olika roller, från skådespelare till regissör till fotograf.

Dyke Hard kommer ha premiär på festivalen CinemaQueer i oktober och sedan väntar runt ett år av besök på olika filmfestivaler. Så det dröjer tills ett liknande projekt blir av. När det händer tro Alexi att det kommer se annorlunda ut.

– Det skulle vara lättare att göra en till film, hela Dyke Hard har ju fungerat som en sorts skola. Vi har lärt oss mer om att jobba med varandra och att förstå oss på varandra. Så hela planeringen skulle vara helt annorlunda, tror jag.

– Men du får regissera nästa, sticker Bitte in. Allt det visuella är det jag är intresserad av, mer än regi, och det känns ganska taskigt mot skådespelarna.

Hon fortsätter med sina tankar om framtiden.

– Under tiden vi filmade så tänkte jag att jag aldrig mer ville göra en film. Men nu, om man bara fick pengar skulle det ju vara en helt annan sak.  Alexi håller med.

– Jag tror det är lättare att söka pengar med en film man redan gjort, särskilt när den är så politiskt inriktad och vi har lyckats få med så mycket folk trots att den är på amatörnivå.

Bitte avrundar med att berätta om ett drömprojekt.

– Jag skulle vilja göra en verklighetsbaserad actionfilm om min thaiboxningstränare. Hon är gammal hårdrockstrummis och snut som nu jobbar på Fryshuset. Det skulle vara kul att göra något superepiskt pampig musik och solnedgångar. Men det kanske blir Dyke Harder in Space, vem vet?

Trailer för Dyke Hard

Pin It on Pinterest

Share This