Dungen fortsätter att trollbinda och förundra och denna gången är de skickliga musikerna aktuella med albumet Häxan. Vi hade ett långt telefonsamtal med Gustav Ejstes om hur hans egna musikintresse föddes, den otroligt oromantiska inspelningsprocessen av Häxan och om de stunder när musiken får en att för tillfället glömma allt som inte står rätt till i världen. Vi fick även en liten hint om att ny musik troligtvis är på gång och denna gången dröjer det inte fem år! 

Fotograf: Frank Aschberg

Fotograf: Frank Aschberg

På andra sidan luren finner en Gustav Ejstes från Dungen som idag släpper det helt instrumentala albumet Häxan. Nog är det inte heller bara jag som har blivit fascinerad av Dungens musik som besitter något en sällan stöter på i dagens musiklandskap, en slags tidlös kvalitet som tar lyssnaren med på strövtåg i djupa ljudlandskap. Världen över kan en finna personer som förlorat sig i Stadsvandringar eller dansat runt till Sista festen, Dungen har fans i såväl Mexiko som Sverige.

Att musik är något som kan skrida över tid och rum blir tydligt när en ser till Dungens album Häxan som är resultatet utav att de fick tonsätta den magnifika och revolutionerande filmen Prins Achmeds Äventyr från 1928 av Lotte Reiniger. Trots att filmen är nästintill hundra år gammalt finns det något i den som gör att en förstår precis varför det var just den som Dungen fastnade för när de fick förfrågan om att tonsätta en film från Cinemateket i Stockholm. Kanske är det färgerna, eller filmens alla karaktärer som gör att det känns Dungen, en sak är i alla fall säker, deras musik blir i kombination med filmen en upplevelse för sig.

–  Det var våren 2013 och då hade jag precis fått en liten flicka, men det var ju ett hedersamt uppdrag och även om Dungen är ett band så är det mina låtar som jag har skrivit som är med på plattorna, men jag kände ju att vi måste göra det här. Men vilka som skulle vara huvudstyrmän fick göras om lite, så Reine och Mattias satte igång och skulle välja film och började jobba, det gick väldigt snabbt.

– Vi koncentrerade oss på att hitta musikstycken till olika delar av filmen och dess karaktärer där Häxan var den karaktär som vi fann mest intressant. Sedan gjorde vi två föreställningar i Stockholm och en i Göteborg där vi framförde musiken i samband med visningar av filmen, det var fantastiskt roligt och blev väldigt omtyckt. Vi kommer att göra någon typ av uppförande av det här igen och spela upp musiken till filmen.

Plattan i sig följer inte alls kronologisk ordning såsom filmen är, utan de ser den mer som ett instrumentalalbum som ska kunna stå för sig själv berättar Gustav. Det är inte utan att jag blir nyfiken på hur det känns att skapa musik till en film.

– Jag har aldrig gjort det förut och de andra har inte gjort det så mycket, men som jag sa så faller det oss naturligt att producera instrumentalmusik och vi har lätt i att spela det vi ser. Det man märker efteråt när man tar bort filmen, är ju att jag försöker skriva mycket låtar och texter och i Dungen är det mycket text, men det här är mer instrumentalbetonat. Jag tror att många som gillar Dungen kommer att gilla albumet medan det kanske går rakt förbi för andra, det återstår att se. Men att göra en platta tillsammans var något nytt för oss, alla är inblandade i andra projekt och innan så har det ju varit mycket mina produktioner men nu har vi skrivit den här musiken tillsammans. 

I och med att albumet är helt instrumentalt undrar jag hur Gustav ser på instrumental musik i jämförelse med musik som även har sång och text, något som han som musikkonsument själv har funderat mycket kring.

– Mycket av det som är fint med musik är ju att man skapar en egen värld. Vi har en ganska stor publik utanför Sverige som inte förstår svenska och det vokala och texterna blir ju något annat då. Jag lyssnar själv mycket på musik som har texter som jag inte förstår, men även när man lyssnar på musik med text som har språk så kan en ju bygga upp sin egna värld.

Musiken till Häxan är helt analogt inspelad på rullband och Gustav säger att det är tack vare ljudexperten Mattias Glavå som det landade i just det formatet. Han berättar att Mattias menar att det händer något med ljudet som gör att det låter annorlunda jämfört med modernare alternativ. Gustav liknar de analoga inspelningarna vid som när en ska ta ett fotografi av flera stycken personer med målet att alla ska bli bra på bild och visst får en en känsla för hur svårt det då kan tänkas vara att pricka rätt i inspelningen av en låt. Kanske är det också det som gör musiken så levande, när inte överpolerade studioproduktioner får styra.

– Vi har arbetat tillsammans sedan den första Dungenskivan och vi har förmerat det tankesättet mer och mer genom åren. Han är svår att arbeta med på det sättet att han begär mycket av en. Musik som framförs live är det ultimata, så istället för att komma med några rader och ackord så vill han att låten ska vara färdigrepad och förberedd. I hans inspelningslokal har han en stor skolklocka på väggen och det hänger lysrör i taket, det är väldigt omysig. Jag tycker verkligen om att jobba med honom just av den anledningen, att det är så oromantiskt. dungen-haxan-albumomslag

Gustavs egna musikintresse har följt med sedan barndomen och han har växt upp i ett hem där båda föräldrarna är musiker. Pappan höll studiecirklar hemma i vardagsrummet där han lärde ut musik och mamman var kyrkomusiker, men det var inga romantiska hippieminnen i sepiaskimmer och inte heller rockkonserter a la Stones. Musiken krävde mycket av dem och musiken var mer som ett yrke än den nästintill mytologiska bild som ofta målas upp. Han berättar att skapandet, det här med att inte enbart nöja sig med att lyssna utan att vilja pröva själv, är något han har fått från dem.

– Man drivs av att försöka förstå vad det är som är så fint i det och så försöker man göra någonting själv av det. Det är det enda jag kan och vet.

Gustav spelar en uppsjö av instrument, en talang som föddes i och med att han inte haft tålamod eller någon vidare vilja att kompromissa med sin musik vilket har lett till att han spelar allt ifrån bas, gitarr, tvärflöjt till att syssla med scratchande, skulle jag råkat ha missat något instrument vore det kanske inte så konstigt. Men det är just pianot som Gustav känner sig extra sammankopplad med.

Det går i perioder, piano har alltid, sedan jag var liten, varit det instrument som jag lättast uttrycker mig på. Till de som inte spelat instrument innan så är piano att rekommendera. Det är bara att spela på alla vita eller svarta tangenterna, det är inget som behöver stämmas så det kan inte låta så fel. Sedan skriver jag mycket av mina egna låtar på piano också. 

De som har sett Dungen live vet säkert att de har en förkärlek för improvisation när de står på scenen, bandet låter ofta musiken tala och fylla lokalen. Stundtals infinner sig även sådana där nästintill drömlika ögonblick när en tycks omslutas av musiken för att helt förlora sig i de ljud som kommer från scenen och helt glömma bort tid och rum och jag pratar med Gustav om vad som egentligen kännetecknar en riktigt bra Dungenspelning. 

– Det går aldrig att förutse, det kan finnas alla förutsättningar då det är slutsålt och så vidare, men så kan det gå åt helvete ändå. Men när balansen finns, när det verkligen känns som att man hör ihop och känner att man lyckas ge dem någonting som de behöver i sitt liv, som de inte kan spela själva är det fantastiskt. Ibland träffar man dem efteråt och man förstår att de är inne i samma grej, att det vi gör är ändå viktigt för dem. Det är otroligt när det blir som en rundgång och att det är något man gör tillsammans.

– Det behövs ju mer än någonsin, någon slags balsam i tillvaron. När man kan få folk, inte att glömma bort allting, men att ha det lite härligt en stund i all elände.

Nu i vinter reser Dungen till Australien för en turné och eftersom jag ser att de har ett turnéstop i Perth måste jag passa på att fråga Gustav om det kanske kan komma att innebära en Dungen och Tame Impala gettogether.

– Ja, vi får väl se här nu. Vi ska ju hem till Kevin höll jag på att säga, nej men vi ska till Perth och grejen med Kevin och Tame Impala har ju pågått sedan 2007. Jag fick en CD skickad till mig där de sa; hej vi är ett band från Australien, skulle du vilja mixa detta? Det lät som Sabbath, så jäkla grymt. Jag skrev tillbaka och sa; vad ska jag göra med det här? Släpp det, det är asbra. Uppenbarligen så hade han fixat lite till med det innan de släppte det för det lät ännu bättre sen när det släpptes. Sedan har de pågått och när de har varit i Stockholm så har vi träffats. Det är häftigt att vi har kunnat göra saker parallellt och längtat efter samma saker, det finns många likheter i vår musik. 

Härnäst spelar Dungen på invigningen av ett hotell och jobbar vidare innan de flyr det svenska höstrusket och åker på turné i Australien. Mattias i bandet har redan tjuvstartat med resandet och åkt förbi Bali innan Australien.

– Vi andra här hemma jobbar lite till. Man jobbar på, skriver nytt och spelar in det. Det är bara jobba, jobba, jobba. Förhoppningsvis så kommer det ut grejer, vi har en massa material. Det kommer definitivt inte ta fem år innan nästa gång!

Pin It on Pinterest

Share This