Divison 7: ”Det tidigare lite spretiga gitarrbandet har blivit en väloljad indiemaskin”

av | aug 13, 2019 | Artiklar, Intervjuer

Divison 7 släppte i fredags sin andra EP Från botten upp till toppen och ner. Ett band som agerat i tystnad, skyndat långsamt och som nu sakta men säkert börjar göra sig ett namn alltmer. Strax innan släppet fick jag en pratstund med tre av bandets grundare. Under samtalet fick jag bland annat ta del av medlemmarnas gemensamma musikaliska referensramar, deras oväntat klädsamma hybris och den märkliga historien bakom namnet Division 7.

Utanför replokalen, ett stenkast från Hötorget, blir jag mött av Anton Johansson, en av gitarristerna i bandet. Han leder mig ner, trappa efter trappa. Undangömda långt ner i kulvertarna under Stockholm har det osignade bandet Division 7 sitt tillhåll. Ett kvarter bort på högsta våningen har Sony Music sitt huvudkontor med utsikt över hela staden. Vi kommer till slut fram till en lång korridor med mängder av förråd och rum. Vid ingången är det inrett med en luggsliten soffgrupp och ett trasigt bord.

– Det är tänkt att vara vår lounge, skrattar Anton.

Vi går vidare in i den ljusrörsupplysta korridoren. Ett av rummen utgör bandets replokal. Där inne träffar jag även Max Söderholm och Dara Khudaida. Basist respektive sångare och gitarrist i bandet. Jag slår mig ner i en tvåsitssoffa utan dynor. Blir bjuden på kaffe, upphällt från en blommig termos ner i en pappmugg som tagits med från ett fik i närheten.

Hur startade allt?
– Jag, Dara, Anton och Putte (trummor) har alla rötterna i Blackebergs Gymnasium. Jag och Dara hade spelat litegrann tillsammans, men vi hade ingen kontakt med de andra. Däremot visste vi att Anton kunde spela gitarr på en helt annan nivå än oss, inleder Max.

– Precis, efter gymnasiet gjorde jag och Max en del musik tillsammans under lite olika perioder, men vi ville vara fler. Vi kände till Anton och visste att han kunde spela gitarr och Putte som kunde spela trummor. Vi kontaktade dem och de var på. Detta var för ganska exakt tre år sedan och markerar väl starten för Division 7. Sedan har vi vuxit allteftersom med Oskar på saxofon, Hampus på piano och Alex som är gitarrist samt bandets ”allt-i-allo”, fortsätter Dara.

Ni måste också berätta om namnet, vart kommer det ifrån?
– Det är en märklig historia egentligen. När jag gick i högstadiet så brukade jag och några kompisar gå och se ett lag som spelade i just division sju. Till matcherna brukade vi göra banderoller, bränna bengaler och sjunga ramsor. Så, en gång när vi åkte till en av matcherna fick vi skjuts av en kompis pappa som undrade vad vi skulle skriva på banderollen och frågade ”Ska ni skriva länge leve division sju, eller?”. Vi skrattade och förklarade att vi inte hejade på divisionen utan på laget, men jag fastnade för meningen ändå. Där och då bestämde jag mig för att, om jag någonsin startar ett band så ska det heta Division 7 och om jag släpper en skiva så ska den heta Länge Leve Division 7. Som tur är har alla andra gått med på det. Helt sjukt att det faktiskt blivit verklighet, berättar Dara.

”Vårt sound har nog vuxit i takt med

att vi blivit flera i bandet.”

Vilka ligger bakom låtskapandet?
–  Det är nog Dara. I alla fall vad gäller kvantitet, eventuellt också kvalitet. Sedan så kommer jag ofta med en del input, ofta vad gäller något speciellt sound jag fastnat för. En byggsten till en låt. Dara bygger däremot snarare upp hela låtar, säger Max.

– Jag har lite samma roll som Max. Spelar gitarr och skriver en del riff och melodier. Mycket utgår från Dara, Max och mig men allra oftast så klistrar vi ihop lite från var och en i bandet. Alla lyckas vara involverade utan att det blir spretigt, fyller Anton i.

Hur har ert sound kommit fram?
– Det har nog vuxit i takt med att vi blivit flera i bandet. I början var vi en klassisk uppsättning med gitarrer, bas och trummor. Sedan har piano och saxofon kommit in efterhand, vilket verkligen förändrat vårt sound radikalt. Det har helt klart skapat en större ljudbild, förklarar Anton.

– Vi har även skrivit en hel del låtar för länge sedan som på något sätt utgör grunden för det vi skapar nu. Jag tror också att vi använder oss av alla komponenter på ett smakfullt sätt. Det är lätt att exempelvis låta en saxofon ta över. Nu när vi använder oss av saxofonen så låter vi den i stället bli ett slags komplement som skapar någon form av ”nyhetsvärde” i låten. Vi kompletterar varandra bra överlag och alla är väldigt lyhörda för input, berättar Max.

– Man kan säga att det tidigare lite spretiga gitarrbandet har blivit en mer väloljad indiemaskin, säger Anton.

Trots den ringa framgången märker jag en självsäkerhet hos killarna framför mig. De vet vad de kan och de vill inget annat än att dela med sig av sin musik till omvärlden, det är tydligt. Det prestationsbaserade självförtroendet lyser dock med sin frånvaro, vilket skapar en slags ambivalens i det de säger. Som att de skojar med vissa uttryck och sägningar, men ändå inte. 

Vad kan vi förvänta oss av EP:n?
– Det här är vår Beatles-utflykt som tar i lite tyngre ämnen än ”boy meets girl”. Vi får inspiration från så många håll, allt från Beatles och Stone Roses till Springsteen och Kent. De finns alla med i paletten vi målar med, vilket skapar Division 7, säger Anton.

– Det känns som att hela vår verktygslåda har varit med. Nu har vi breddat oss än mer och även inkluderat stråkar i ett par av låtarna. Vi täcker in hela spektret av oss, fyller Max i.

– Ja, den här EP:n verkligen lägger en grund för vilka vi är och hur vi låter, slår Anton fast.

”Det är en fin relation vi har med våra fans vilket vi är otroligt tacksamma för.”

Hur ser ni på framtiden?
– Vi är väl medvetna om att vi inte är stora på något sätt. Samtidigt ser vi inte själva varför vi inte skulle kunna vara det. Vi kan liksom inte riktigt se vilka som skulle vara bättre än oss just nu. Samtidigt är vi ödmjuka inför var vi är. Vi gör allt själva. Bokar in gig på egen hand, schemalägger studiotid, skapar vår egen merch och så vidare. Vi är verkligen ett DIY-band.  Hade vi kunnat få avlastning med allt runtomkring och bara fokusera på musiken tror jag vi skulle kunna infria den potential vi har. Om det finns någon därute som känner sig manad att hjälpa till får man gärna höra av sig till oss, berättar Dara.

– Det är visserligen folk som hör av sig till oss, men inte om just det Dara är inne på. Det är snarare alltifrån personer som vill ge uppmuntrande ord om någon låt till att folk målar tavlor till oss, vilket hände häromveckan. Det är en fin relation vi har med våra fans vilket vi är otroligt tacksamma för. Jag tror det visar på att musiken har något som tilltalar många. Det är bara för få som tagit del av oss hittills, säger Anton.

– Jag har hört att Krunegård tycker om det vi gör. Det är väl ändå ett gott betyg? avslutar Max intervjun.

Det märks att Division 7 är ett band med insikter om vad de vill göra och bli, samtidigt som de förstår sina begränsningar. Med små resurser skapar de stor musik. Det brukar sägas att det endast är fantasin som sätter gränser. I Division 7:s fall är det snarare tid och administration som gör det. Vem vet hur långt de skulle nå annars?

Författare:
Maximilian Haglund Holst, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This