År 1980 kom Klas Östergrens fjärde roman ut i bokhandeln och blev författarens stora genombrott. Gentlemen omfamnade bröderna Henry och Leo Morgan i en mörk våning på Hornsgatan 29 i Stockholm. Det är nästan så att det går att känna doften av whiskey och cigarettrök när man bläddrar i boken. Det är 70-tal, men Henry Morgan verkar ha fastnat i en svunnen tid. Han färdas genom jazzklubbarna, romantiken och konspirationerna.

34 år senare går jag rakt in i en middag som jag inte är bjuden till. Där sitter bröderna Morgan, tänker jag och backar. Vi är på hotell Nobis och jag ska träffa den regissör som nu har filmatiserat Östergrens genombrott. Han som var 15 år när han läste boken för första gången och har läst den flera gånger sedan dess, fascinerades över bokens platser och situationer, människor och öden. För varje läsning förändrades synen på verket. Det var tillsammans med Klas Östergren som Mikael Marcimain drömde om att få filmatisera Gentlemen.
– Det har varit en dröm. Det var en dröm jag inte trodde skulle kunna gå i uppfyllelse. Men det gjorde den.

_MG_0615-kopia-sv

Mikael Marcimain Foto: Malin Nilsson

Vad var det som var så speciellt med Gentlemen?
– Den är så otroligt underhållande och knäpp på många sätt och vis. De här två brorsorna som är varandras motsatser men ändå så otroligt färgstarka typer som rör sig i ett Stockholm som man känner till, fast ändå inte. De blickar ut mot Europa, mot äventyren i Paris, London, Berlin, Köpenhamn och Jylland. Det kändes väldigt exotiskt. Dessutom har mitt intresse för musik varit grundläggande. Jag tycker mig kunna höra boken. Den hade dofter, den hade toner.

För att nå den detaljrikedom Marcimain eftersträvade arrangerades stormöten. Under flera dagar gick teamet igenom vad som är hjärtat i Gentlemen. För att hitta gemensamma referenser gick de igenom arkivmaterial med gamla bilder över Stockholm, Paris och Jylland. Allt från jazzkatter och kväkare till flummare på gärdesfesten. Likt Marcimains tidigare Call Girl är Gentlemen filmad analogt med Cinemascope 35 mm. Musiken är varken eftersynkad eller gjord i efterhand i studio, tvärtom är allt från jazzklubbarna, Gärdesfesten, på Danspalatset och Baldakinen 1978 inspelat live.
– Vi ville verkligen göra ett tidsdokument, det skulle kännas äkta. Inte för sakens skull, utan för att det oftast känns rätt. Det är faktiskt viktigt vilken typ av munstycke som sitter på en saxofon eller vilken gitarr man använder i vilken tid eller vilken bil som råkar köra förbi, så att man inte hamnar i det ungefärliga. Jag gillar inte det.


Vilka var dina största utmaningar?
– Det var just att visualisera och få det att tränga igenom duken. Att det ska ha en kraft. Det är väldigt svårt att göra en film efter en roman så att romanen blir precis som den är skriven. För hur den är skriven och hur läsaren upplever att den är skriven är väldigt subjektiv. Jag kunde bara gå till min egen smak och mina egna impulser, och bara vara så noga som möjligt i dem, när det gäller allt från gestaltning och skådespelarna. Hur de säger och vad de säger när de säger det, eller vad de inte säger. Hur de spelar helt enkelt.
– Det är ju ett detaljjobb som är rätt krävande. Jag ser verkligen Gentlemen som en rätt så svindlande och murande historia som kastar sig fram och tillbaka och som är i ständig rörelse på något sätt. Det var mycket jobb med detaljer helt enkelt, och research.

GENTLEMEN

Henry Morgan (David Dencik) och Maud (Ruth Vega Fernández) Stillbildsfoto: Nadja Hallström © 2014 B-Reel

Du fick ju väldigt mycket pengar i budget.
– För Gentlemen? Det där är faktiskt en sanning med modifikation. För vi har inte bara gjort en film, vi har också gjort en fortsättning på filmen. Det sägs ofta att det här är en dyr film, men jag vill säga att vi har gjort ett enormt arbete för dem pengarna. Vi har ansträngt oss något enormt för att det här ska se riktigt fett ut helt enkelt. Den ser mycket dyrare ut än vad den egentligen är. De här 94 miljonerna det pratas om täcker ju inte bara långfilmen, som för övrigt är en episkt stor film, de täcker även tv-dramatik som är gjord på lika hög höjd som filmen. Den har samma filmsekvens, kvaliteter och samma teknik, och sträcker sig fram till 2005 och som också omfamnar romanen Gangsters som Klas Östergren skrev 25 år senare.

Är allting färdigklippt?
– Den är färdigklippt! Nu håller vi på att arbeta med ljudmixen och musiksätter den. Den kommer nästa jul, Gangsters.



Lång väntan. Hur lång blir tv-serien?
– Den blir mycket längre, sex timmar lång. Den delar upp romanerna på ett intressant sätt. Så det man har sett i filmen vänder och vrider på konventionerna. Man kan se dem var och en för sig, eller tillsammans.


När vi ändå är inne på det, vad finns det för utmaningar att göra film i Sverige egentligen?
– Det är en stor utmaning. Det är ett litet land, det är ett språk som inte är så självklart internationellt. Nu har vi haft stora internationella framgångar så det är ju hoppfullt, men det är en ständig kamp att göra film överhuvudtaget, var man än befinner sig. Men man måste ju kämpa vidare, det är ju inte mer än så. Och kanske hoppas på en filmpolitik som går åt rätt håll.


Vad vill du ha för filmpolitik?
– Det alla andra önskar sig. Det är väldigt svårt för svenska filmproducenter att hålla igång och ha tid att utveckla projekt. Det är tajt alltså. Det är svårt, och den ekonomiska situationen är helt klart underfinansierad.



Men ska pengarna komma från fria aktörer eller vara statliga?
– Alla medel är givetvis välkomna. Men jag tror att det är viktigt med en filmpolitik som kan gå in starkt, så att vi kan skapa ett starkt filmklimat. Och som också kan vara oberoende av ekonomiska krafter.

Finns det ingen fara med att bli beroende av statliga bidrag då?
– Jag vet inte. Jag menar, vi har ju anslag från Svenska Filminstitutet. Vi är väldigt beroende av statliga pengar, inget snack om den saken. Så är det ju redan nu, men det hade kunnat finnas mer. Jag tror att filmen hade kunnat bli friare. Att man kan göra både stora och små filmer med rätt medel så att säga. Vi har ju inte mycket pengar till film i Sverige, så är det bara.

Hur beroende var ni av filminstitutet nu? Om ni inte hade fått pengarna, hade ni fortfarande gjort Gentlemen då?
– Nej, absolut inte.Vi är helt beroende av statlig stöd och av Svenska Filminstitutet definitivt. Och Sveriges Television som har varit en stor medfinansiär här. De har lagt grunden för vår produktion helt enkelt.

_MG_0611-sv

Mikael Marcimain blickar ut över Norrmalmstorg i Stockholm. Foto: Malin Nilsson

Marcimains tidigare tv-serie Upp till kamp och långfilmsdebut Call Girl gestaltar Sveriges storstäder under 70-talet. En tid då han själv föddes och växte upp i Stockholm. Jag kan inte rå för att fråga vad som har fört honom dit så många gånger. Han ser ut genom fönstret på Hotell Nobis, ut över Norrmalmstorg som ser ut att när som helst nås av regn.
– Jag vet inte. Gentlemen handlar om en stad som förändras, men på ett sätt gör även Call Girl det. Det är en stad under förändring och ett folkhem som försvinner. Det har jag av någon jävla anledning intresserat mig för. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag gillar att lyfta de här svenska berättelserna. De påminner mycket om vår tid, så man kan börja reflektera över hur annorlunda saker är nu och varför det ser ut som det gör. Jag ville ägna mig åt det ett par filmer, och nu har jag gjort det. Nu kan man gå vidare!

Utöver epokerna verkar det finns något annat Marcimain tar med sig till varje nytt projekt. En ensemble av skådespelare; David Dencik, Sverrir Gudnasson, Ruth Vega Fernandez och Pernilla August.
– De står mig nära. Vi gillar att arbeta ihop. Det som är intressant med att arbeta med skådespelare igen, vilket jag gör i både stora och små roller, är ju att man skapar en gemensam grund som man kan ta spjärn mot och ta nästa steg utan att göra en massa artigheter. Man kan komma vidare och förädlar sitt samarbete helt enkelt.

Berätta, varför spelade David Dencik även den unge Henry Morgan?
– För att det här är en skröna. Henry Morgan ska vara konstant. Han är en anakronism. Han är en kille som gillar smoking, kostym och slips, nagelfilar och cigarettstycken. Han är nästan en 50-tals man. En sådan där gentleman från en svunnen tid. Han är inte alls ikapp med sin egen tid som i vår historia, i slutet av 70-talet, där hans bror kanske står mer för den rörelsen. Men han skulle vara konstant, och jag ville inte bryta den. Jag ville att David skulle vara, precis som Maud, fastetsade. Man får se det på ett symboliskt sätt, det handlar inte om en realism.

Har du någon dröm kvar nu när du har gjort Gentlemen?
– Jag har många drömmar! Vi får se vad nästa film blir. Det är inte bestämt ännu.

Du vill inte avslöja en dröm?
– Nej, då kan de gå i kras, skrattar han.

Pin It on Pinterest

Share This