Foto: Des Willie/Sundance Channel

Foto: Des Willie/Sundance Channel

I tid och otid har filmvärldens kvinnor diskriminerats på olika sätt, både bakom och framför kameran. Inte sällan förklaras ojämlikheten med att anklaga kvinnor för att inte vara tillräckligt framåt, envisa, ambitiösa eller auktoritära, istället för att konfrontera de patriarkala maktstrukturer som faktiskt råder i branschen och samhället. Hollywood tycks aldrig sluta förvåna oss i detta avseende. Det ena efter det andra exemplet blossar upp och så sent som i veckan hände det igen.

Den mångfaldigt prisbelönta skådespelerskan Maggie Gyllenhaal, känd från filmer som Secretary (2002), The Dark Night (2008), Crazy Heart (2009) och nu tv-serien The Honourable Woman avslöjade tidigare i veckan hur hon nekats en roll på grund av sin ålder. I en intervju med tidningen The Wrap berättade hon att hon ansågs för gammal i rollen som en älskarinna till en 55 år gammal man. Gyllenhaal är 37 år gammal. Tar man en titt på de romantiska relationerna som skildras på bioduken, så är det inte svårt att hitta en majoritet av filmer där kvinnorna är yngre än männen. I filmen Crazy Heart spelar till exempel Maggie Gyllenhaal (då 31 år) mot 60 år gamla Jeff Bridges. Männen får alltså lov att åldras i godan ro utan problem att få jobb, medan kvinnorna helst ska förbli tjugofem resten av sitt verksamma yrkesliv.

I helgen visade SVT Lena Jordebos dokumentär om regissören Mai Zetterling. Trots att hon var en fantastisk filmskapare med flera hyllade filmer under sin karriär på 60- och 70-talet, så blev hon ständigt nedvärderad av producenter och kritiker i Sverige. Det finns ingen tvekan om att Zetterling borde haft samma auteurstatus som Ingmar Bergman, men hon fick aldrig samma möjligheter eller status som honom.

Det skedde på 60-talet och det sker nu. Andnöden är nära. Varför arbetar män och kvinnor på olika villkor i samma bransch, i samma yrke? Jo, förklaringen bottnar i det faktum att det är just män som dominerar branschen. Det är främst män som producerar, distribuerar, regisserar och skriver manus och därigenom formar representationer av kvinnor – som så ofta inte stämmer. Just detta förklarar Zetterling under en intervju i dokumentären med sina egna ord: ”Män har så länge gjort film, hur kvinnor ska vara och hur kvinnor ska bete sig, så nu är det tid att vi själva får visa oss som vi är. Inte bara som horor och madonnor. Vi är faktiskt ganska levande människor”.

Zetterlings ord känns lika aktuella idag. Det är dags att kvinnor får verka på lika villkor och det är på tiden att deras berättelser får lika stor chans till spridning vid betydelsefulla festivaler. Den anrika och nyligen avslutade festivalen i Cannes har länge kritiserats för att försumma verk av kvinnliga regissörer, men i år verkar det som om de äntligen har tagit till sig av kritiken. Ingrid Bergman pryder de officiella affischerna och en samtalsserie om kvinnliga filmskapares situation i filmbranschen har införts i festivalens dagliga schema. Likväl har vissa kvinnor stoppats vid inträden till galavisningarna på grund av att de burit låga skor istället för klackar. Att något sådant kan hända, och det ett flertal gånger, känns som ett tillräckligt bevis på ojämställdhet. Vi kan vara glada att Cannes tagit ett steg i rätt riktning, men än är det bara början.

Pin It on Pinterest

Share This