Deportees: ”Ett upprop mot den kvävande realism som håller oss gisslan”

av | maj 19, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

I fredags släpptes Deportees sin första EP någonsin. Fyra år har gått sedan senaste The Big Sleep släpptes och det känns oväntat länge. Vi träffade två tredjedelar av bandet i form av Peder Stenberg och Anders Stenberg inför släppet för att känna på pulsen inför releasen men också om vikten att låta drömmandet finnas.

Det är en fantastisk eftermiddag i maj när jag sitter och väntar på Peder och Anders ur Deportees inför vår intervju. Under de senaste veckorna har senaste singeln Time Is the Tiger gått varm och kommande EP är lika lovande som Umeåsönerna är trevliga. Det vill säga oerhört mycket.

Vad ser ni fram emot det här året?
Peder: – I Deportees mått mätt så kommer det bli ett väldigt maxat år i och med först vår EP som släpps snart och så albumet som kommer någon gång i höst. Datumet är inte helt spikat än där men slutet av september. Så det blir mycket musik. 
Det är nu musiken liksom ska få sitt eget liv och leva lite för sig själv. Vilket är den sköna delen av det. Allt det som man jobbat med så länge och hållit för sig själv släpps nu äntligen till allmänheten att ta del av.
 Det är nu det enkla och det roliga börjar. Att skapa och komponera musik tar sin tid och visst det är också kul men det är nu den får en plats i folks liv som kan njuta av den.

”Om det hade varit marknadsekonomiska principer som gällde så skulle vi haft väldigt missnöjda aktieägare.”

Hur länge har ni jobbat med den här EP:n?
Peder: – Vi har typ skrivit på den sedan sista albumet, vi började då i alla fall. Inte hela tiden men vi har skrivit på den till och från sen dess. Vissa saker tar bara lång tid. Det är en del av skivan som har känts som att de varit 85% klara under typ två års tid så man undrat hur lång tid ska det ta egentligen? På ett sätt har det varit skönt också, att vissa saker få ta sin tid. Om det hade varit marknadsekonomiska principer som gällde så skulle vi haft väldigt missnöjda aktieägare. Det här är ju ändå sjätte skivan, dock första EP:n.

När vi börjar röra oss mot ett klart projekt så letar vi efter en känsla i magen att det känns bra. När vi sen kommit dit så känner vi oss ofta trygga i att det vi har gjort kommer vara bra, för vi har erfarenheten nu. Då brukar andra tycka det också. Än så länge så känns det som vi kan lita på den där magkänslan. Det är en skön känsla som har kommit nu i samband med ens erfarenhet av att man varit med ett tag. Förr var man så osäker på om man var på rätt spår. När vi är nöjda är andra det också oftast. Vilket är kul.

Har det alltid varit viktigt att andra ska tycka det är bra? Eller är er nöjdhet viktigast?
Peder: – Vi har varit bortskämda med kritik de senaste tio åren så det är lite svårt att säga. Men jag tror inte man gör bra musik om man hela tiden tänker på vad andra kommer tycka är bra. Vi gör musik som vi själva vill höra och tycker om. Sen är det givetvis kul när andra också tycker det. Men det är ingenting som styrt oss innan på så vis att vi tänker på det när vi komponerar.

Anders: – Det är då jag tror man älskar sin musik. Det är allt man kan göra på något sätt. Att utgå från sig själv, i alla fall för oss. Det finns säkert de som i vissa mått mätt har sina ramar att förhålla sig inom. Jag tror att jag skulle ha svårt att göra musik som jag själv inte älskar.

Hur ser er relation till musik ut? Det känns som ni själva gillar er musik väldigt mycket. Har ni känt att ni var tvungna att skapa den för den liksom inte funnits?
Peder: – Ja, lite så är det väl. Det kommer ganska naturligt till oss och så finns det en ganska stark bandidentitet. Det kan man kanske inte säga om alla band. Musik har alltid varit vårt kall och passion. Vi började spela i punk och hardcore band ihop för typ 20 år sen, kanske ännu längre sen till och med. Musiken har liksom alltid funnits där. 
Vi fick uppleva musikens kraft och magi i väldigt tidig ålder i och med den punk- & hardcorescen som fanns i Umeå. Euforin, intensiteten och allt det där. Vi har nog aldrig ifrågasatt eller krisat på något sätt i varför vi håller på med. För det är så självklart. Det finns inget annat liksom. Även när ingen brydde sig om oss eller vår musik så var det självklart. Nu bryr ju sig folk om oss.

Det är klart att man tyckt att det var jobbigt ibland när man sågs tre-fyra gånger i veckan och repade för att göra en halvbra spelning i halvåret. Som dessutom gick ganska dåligt. Vi skulle nog inte palla det nu, men på något sätt så drev det oss alltid framåt på något sätt. Vi har alltid varit sökande att komma framåt. Inte rent karriärsmässigt alltid men musikaliskt. Musik är så intimt förknippat med vem man är och har blivit nu.

”Hade ingen brytt sig om musiken vi gjort så hade det nog blivit svårare att klappa sig på axeln.”

Vad är den största framgången enligt er? Är det den musikaliska framgången som väger tyngst eller har ni något annat?
Anders: – För egen del så är det nog resultatet av allt som blivit som är den största framgången enligt mig. Skivorna och sådär. Alla släpp vi gjort. Det är man stolt över. Såklart, hade ingen brytt sig om musiken vi gjort så hade det nog blivit svårare att klappa sig på axeln. Det hänger lite ihop på något sätt. Att få spela på Cirkus har väl också varit en sån där grej som varit en dröm som vi fick möjligheten att uppfylla. Efter att jag såg D’angelo där någon gång i början på 2000-talet, som en av de bästa spelningarna någonsin, och så får man själv stå där med sin egen musik.

Peder: – Jag tror att det gäller säkert alla som håller på med kultur i någon utsträckning, att det är svårt att förhålla sig till sin egen konst för man är så oerhört insyltat i processen kring den. Vi vet hur vi tänkte när vi la basen där och när vi valde den tonarten där. Men det finns de ögonblicken när några av låtarna på skivan är liksom större än komponenterna de består av. I brist på annat ordval så känns det nästan lite spirituellt? Man lyssnar på de och känner att ”wow” här har vi något som vi inte ens kan sätta fingret på och dekonstruera på något sätt. Man vet inte precis vad det var som gjorde det här bra, det bara finns där. De ögonblicken, då kan man känna oerhörd tacksamhet och glädje av att det blev så bra.

Anders: – Också den kollektiva glädjen av att vi gjort någonting tillsammans och kunna överraska varandra fortfarande med att saker blir så bra.


Det känns ju väldigt trendigt att släppa EPs och ni nämnde där att det är första gången för er nu. Finns det någon anledning till varför ni släpper en EP först och sen ett album i höst?

Anders: – Den enkla förklaringen är väl att vi hade fler låtar som vi var nöjda med än vad vi får plats med på ett album. Dubbelalbum känns inte så aktuellt nu för tiden eller det smartaste heller. Vanligtvis har vi haft runt tio låtar som vi varit nöjda med och nu har vi fler än det. Sen är ju det här med EP något nytt för oss som vi vill utforska. Förhoppning är att kunna förlänga utgivningsperioden. I Sverige när man släpper ett album så peakar man ett tag och får spela lite, en och en halv sommar kanske i bästa fall. Alla festivaler vill att man ska vara exklusiva på allt så det blir inte så mycket det heller egentligen. Så förhoppningen med detta upplägg är att få spela mer, förlänga sin livslängd på något sätt.

Vi lägger mycket kärlek och omsorg in i våra låtar så när det kommit till det läget att vi mixrat klart den. Då har den passerat alla våra filter, det behöver inte betyda att andra tycker det är bra, men det blir lite silkesvantar på. Därför är vi intresserade av EP-formatet, liksom vilka låtar ska vi välja som ska vara med på den och så vidare. Vi tänker mycket på vilken känsla som den ska ge.

Peder: – Jag är väldigt intresserad för att se hur det kommer gå med exempelvis spår fyra på EP:n. Det ska bli spännande att se hur det tas emot. Om folk ser det lite som en onödig B-sida på en skiva eller inte, förhoppningsvis inte.

Det ligger en lite drömmig aura över EP:n och jag läste att ni sagt att musiken ska vara som ”drömmande befriat från nostalgi”. Hur kom ni fram till det?
Peder: – EP:n och albumet är syskon rent tematiskt. På ett sätt för att ta avstamp och kontrastera mot det albumet vi släppte sist som var lite mer av ett ”domedagsalbum” där vi liksom delvis beskrev det som att leva i undergången utan att veta om det. Vilket kanske är ännu mer aktuellt idag än för fyra år sen, sorgligt nog.

Nu var vi mer peppade att använda musiken på något trösterikt sätt. Inte det här ”allting kommer bli bra”- naiva sättet utan mer att det kanske finns ett löfte om något annat. För oss kan musik vara lite så. Att det ska kunna finnas andra möjliga världar. Att påstå något annat är bara ignorant och fantasilöst. Ibland kan det kännas som att vi nästan hålls gisslan i ett kvävande grepp av realism att ”såhär måste världen se ut”. Vi har ingen utmålad utopi på något sätt men den här skivan är ett upprop på något sätt. Att visa att det finns annat där. Vårt lilla bidrag till att kanske kasta folk i en ny riktning. Kanske vara en del i något större där folk kan våga drömma att det finns andra världar att leva i för det behövs. Vi behöver lossa på den här kvävande realismen om hur saker bör vara. Det finns hopp.

Den 20 maj har Deportees en inofficiell releasespelning på Fasching i Stockholm och senare i sommars kan du se de på bland annat Way Out West i Göteborg eller Live Sessions på Trädgården i Stockholm.

 

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotografi:
Elin Berge

Pin It on Pinterest

Share This