300114_illustration_HannaLöfqvist_Katniss

Illustration: Hanna Löfqvist

Spaltmeter efter spaltmeter har tillägnats Hungerspelens kvinnliga huvudrollsinnehavare. Men är Katniss Everdeen verkligen en så speciell karaktär som somliga skulle få en att tro? 

För lite mer än 13 år sedan kom Battle Royale, eller ”Batoru Rowaiaru” som den japanska originaltiteln lyder. Filmen baserades på en bok av författaren och journalisten Koushun Takami och kretsar kring en skolklass som placeras på en avspärrad ö där de tvingas att mörda varandra.

För sex år sedan publicerades en amerikansk bok under namnet The Hunger Games. Även denna handlade om unga människor som tvingas att röja varandra ur vägen. Denna bok blev, precis som Battle Royale, även den en film.

Men det visste du antagligen redan.

Filmens och bokens gemensamma huvudrollsinnehavare, Katniss Everdeen, är inte bara en levande symbol i den fiktiva dystopin hon kommer ifrån – hon har även hyllats som en av modern films bästa kvinnokaraktärer. Att folk jämfört henne med sådana klassiska filmikoner som Ellen Ripley från Ridley Scotts Alien är inte helt otänkbart.

Men sanningen är den att likheterna är ytterst få, och de få som faktiskt finns är framför allt ytliga. Vad många antagligen inte begriper är att det inte räcker med att en karaktär ska vara ”stark”. Styrka är en bra egenskap, förstås, men när det är det enda som definierar en karaktär blir den ungefär lika levande och karismatisk som en bit sandpapper.

Vad som gör Ripley till en av de bäst skrivna filmhjältinnorna i filmhistoria har inte med att hon är stark att göra. Det är delvis det, men framför allt är det för att hon är en människa. Ingen endimensionell stereotyp – hon är en människa som fattar mänskliga beslut. Ibland smarta, ibland dumma. Ibland är hon hård och kall, ibland sympatisk. Hon är kapabel till att hålla en konversation om annat än män hon gillar. Att hon spelas av Sigourney Weaver gör henne inte sämre.

Det är visserligen sant att rollen skrevs med en manlig skådespelare i åtanke. Med andra ord hade Ripley, antagligen, inte varit karaktären vi lärt oss att älska om det var spikat att den skulle spelas av en kvinna från första början. För om det är något filmer lär oss så är det att idealkvinnan ska vara ögongodis. Och lika levande som en skyltdocka. Även kvinnoroller som faktiskt är välutvecklade tenderar att spelas av skådespelerskor med ideala utseenden. (Exempel: Buffy the Vampire Slayer)

Ripley är inte menad att vara sexig. Åtminstone inte ytligt. Istället är det hennes gärningar som får definiera henne – inte hennes utseende.

Hungerspelens huvudrollsinnehavare å andra sidan glänser ungefär lika mycket som en aluminiumburk. Om det är Jennifer Lawrence stela skådespel eller manusets fel vågar jag inte säga med säkerhet, men antagligen är det en blandning av båda. Trots allt finns det nog ingen i filmen som jag skulle kalla djup eller välspelad. Men att rollfigurerna Katniss delar kameratid med är ännu tråkigare än henne gör inte Katniss mer intressant. Inte ens lite.

Ändå ser så många upp till Katniss. Ändå ser de henne som ”nästa stora filmhjältinna”, trots att hennes personlighet i filmerna är näst intill icke-existerande. Hon är ett skal av en människa – och lika djup som en vattenpöl.

Det finns naturligtvis även män i film som har som enda syfte att skjuta grejer och se smutsiga och/eller svettiga ut medan de gör det. Det är helt okej. Men är det dessa endimensionella karaktärer som vi minns och som vi identifierar oss med? Som vi ser upp till? Inte jag, åtminstone. Jag ser bara Arnold med ett gevär, inte karaktären han spelar. För det finns ingen.

På samma sätt ser jag på Katniss. Jag ser inte en välutvecklad, komplicerad individ. Jag ser Jennifer Lawrence med en pilbåge, och i filmerna är det faktiskt det enda Katniss är: En stark tjej med en pilbåge. Ingen ikon, ingenting annat. Och det räcker inte för att hyllas som en helgonbild. Ännu mindre för att övertyga filmtittare om feminismens nödvändighet.

Ripley bevisade inte bara att kvinnor är precis lika kapabla att bekämpa stygga rymdmonster som män, hon lärde biobesökare världen över att även kvinnor är människor. Detta känns som en självklarhet för många, idag, men med tanke på att filmbranschen fortfarande inte behandlar kvinnor med den respekt de förtjänar kommer Ellen Ripley att fortsätta vara praktexemplet för när kvinnoroller i film görs helt rätt.

Katniss Everdeen däremot är personifierad tråkighet som har betydligt mer gemensamt med Bella Swan än en feministikon.

Å andra sidan är det otroligt kul att se en film med en kvinnlig huvudroll som det går så bra för. Om Hollywood måste ha en ny kassako kan den lika gärna ha en kvinnlig ryttare, för omväxlingens skull. Även om filmerna aldrig kommer att bli bättre än Battle Royale.

Pin It on Pinterest

Share This