dearwhite2

Kära vita privilegierade män i Hollywood: Jag älskar ofta det ni gör. Många gånger går jag ut från en film och säger att den ”blew my mind”. Filmer som får mig att skratta, gråta, befaras och ibland hugger hårt tag om mig, ruskar om mig och skriker åt mig att öppna ögonen för min omvärld. Jag föredrar diskbänksrealism framför rom coms just för att de får mig att känna det där extra, men om sanningen ska fram känner jag inte igen den verkliga världen i någon av genrerna.

Vi befinner oss i en postkolonial tid där rasismen och våldet ökar. Där män berättar för kvinnor att feminismen har gått för långt och vi måste sluta vara så lättkränkta, och där vita människor säger detsamma till svarta. Fortfarande karaktäriseras vår tids filmer av vita heterosexuella män, och de svarta är oftast först ut att offras i amerikanska skräckfilmer.

Det kunde inte finnas en bättre tid för Dear White People. Trots att Justin Simiens filmidé tog åtta år att växa och utföras känns den som en frisk fläkt i debatten. Långfilmsdebuten kretsar runt fyra afroamerikanska studenter på Winchester University som försöker hitta sin plats i livet. Bland dem syns särskilt filmstudenten Sam som lyfter de svartas röst genom radioprogrammet ”Dear White People”.

Sams radioprogram upplevs kontroversiellt och hon tilldelas därför rollen som revolutionär. Hon talar oavkortat om hur den vita människan fortfarande i det post-koloniala samhället diskriminerar svarta: genom att ta i deras hår eller dejtar en svart person för att göra sina föräldrar upprörda. Hon hyllas och hatas. Skolledningen räds att hennes antirasistiska kampanjer kommer leda till indragna sponsringar och försöker tysta henne. Men uppståndet hon har framkallat kan bli ett hårdare fall för skolan.

Satir-komedin Dear White People frambringar skratt som får vita att ifrågasätta sitt privilegierade beteende. Den har således varit efterlängtad i filmvärlden. Trots detta kan den säkert uppröra många. Framför allt de som vägrar tillkännage att rasismen fortfarande forcerar och systematiseras. Deras största problem är inte att de ogillar filmen eller har en total avsaknad av humor, snarare att de har noll insikt.

Det är hög tid för den vita mannen att ta ett steg åt sidan. Bort med vita byråkratiska män, vita superhjältehistorier, rasistiska och sexistiska skämt, stereotypbilder och våga karaktärisera människor som annat än accessoarer eller mordoffer. I takt med att samhället blir mer integrerat och globaliserat, bör även filmen öppna sina dörrar. Ingen ifrågasätter om våld och skräck är skadligt för barn; men hur skadlig är inte vita heterosexuella maktperspektiv så att alla andra människor alltid får stå utanför? Det är dags för filmvärlden att öppna dörrarna.

Men, är inte Simiens verk också provokativ och stereotypisk? Ja, men mot vita människor. En käftsmäll vi sällan stöter på och som vi minst sagt behöver. Alla roller är omkastade med all rätt. Att Sam ber sin vita, tillbakadragna kille gå ner på henne, är briljant och hennes fantastiska white face-satir är genialisk. Scener vi vita är så ovana vid att se väcker provokation hos oss för vi skulle väl aldrig göra så mot svarta? Eller…Personligen skrattar jag åt den vita människans blindhet för sina egna privilegier och hoppas att resten av världen får de insikter som Simien vill ge.

Att Simien har lyssnat på andras historier, låtit sig skämta om det och reducerat bort den vita hjälten ifrån hela historien kommer att göra Dear White People minnesvärd även utan vita superhjältar, och filmen har all potential att bli kultförklarad. Man ska inte skratta med rasismen, men vi tillåts att skratta åt den. För att den är absurd, normaliserad och fruktansvärt lömsk. För att sådana här filmer måste göras, för att vi ska få en konstig känsla i magen och prata om det.

Pin It on Pinterest

Share This