David Bowie – en ögonöppnare och en person som bereder plats

av | Feb 21, 2018 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Lite mer än två år efter hans död och mer än 50 år efter sitt självbetitlade debutalbum är David Bowie lika ständigt aktuell i dag. Just denna tisdag i februari hade Elcim “Superturken” Yilmaz som ambition att fylla Globen – med fullsatt publik såväl som med ett potpurri av Sveriges artistelit. Popmani satte sig på Globens röda stolar för att se hur det lyckades.

Kvällen inleds med att Robert Fux kommer ut klädd i en glittrig blixtkreation skapad av kostymören Sanna Nyström och med en oklanderlig countor sätter han standarden för kvällens klädsel medan Rebel Rebel sakta tickar fram i bakgrunden. Han är kvällens värd och skall komma att göra ett fantastiskt jobb.

Tolkningen av Rebel Rebel är musikaliskt hårdare och råare än originalet, strängarna låter som att de gör ont. Upp på scen kliver Dennis Lyxzén med morotsfärgat hår. Scenen ser först väl stor ut för honom men med precist höftgung och felfri sång så gör han den snabbt till sin egen – och låten lika så.

Ut kommer sedan Amanda Bergman för att köra Ashes To Ashes, och trots att hennes soloskiva Docks är på engelska så känns det ovant att hon inte sjunger på svenska. Låten i sig är det inget fel på, Amanda Bergman gör en fin tolkning men kanske hade den varit intressantare på svenska och om hennes säregna röst på så vis hade fått ta ännu mer plats. Det känns som ett missat tillfälle.

Samma problem har jag med nästkommande två sånger, In The Heat Of The Morning och Where are we now – båda sjungna av Magnus Carlson. Weeping Willows sångaren har ju även han haft en lång och kritikerrosad karriär på svenska. Ändock väljer även han att göra låtarna på originalspråk. Magnus Carlson är som vanligt klädd i en smal soulkostym och röstmässigt är det heller ingen tvekan om vilken genre han främst rör sig i.

Where Are We Now tar Magnus Carlsons röst verkligen all uppmärksamhet, med svag stråkmusik i bakgrunden och ett ljusspel lyser upp Globen på ett sätt som får en att tänka på rymden, så som David Bowie ofta ville få oss att göra. Tills ett saxofonsolo tar över och kräver vår uppmärksamhet tillbaka till scenen – och det får det gärna.

Julia Frej är en sval bris av tyll, fjädrar och tatueringar och gör en tolkning av The Man Who Sold The World som för tankarna till något utomjordiskt såväl som undervattenväsning. Efter ett något stilbrytande, men fint, trumpetsolo är låten dock över tidigare än en är bredd på, och Julia Frej ropar upp Jenny Wilson på scen. Hon ser ut att vara doppad i glitter och med spottar som förhöjer uttrycket sjunger Jenny Wilson och Julia Frej snart Little Wonder som duett. Här tänker en kanske först att nog skulle instrumenten, och kanske främst elgitarren, fått ta baksätet lite mer, det blir inte riktigt harmoniskt när alla tre slåss on utrymmet. Men sedan höjs även de andra instrumenten och en saxofon genomlider experimentellt och det hela blir snudd på skränigt men landar i ett kontrollerat kaos.

Jenny Wilson stannar kvar medan Julia Frej kliver av och när Jenny Wilson i snudd på acapella inleder Space Oddity jublar publiken. Efter en fantastisk tolkning om Major Tom kommer även här ett något för abrupt slut och kall tillbaka till verkligheten när Jenny Wilson tackar för sig och kliver av scenen.

Robert Fux tog däremot på sig att, i likhet med Så ska det låta, Google translate-översätta några av David Bowies låtar till svenska och läser upp de olika feltolkningarna medan publiken myser. Han fortsätter med att presentera de många och väl ansedda musikerna som bildar kvällens band under ledning av Stefan Sporsén.

Conny Bloom från bland annat Hanoi Rocks och Electric Boys, har under kvällen spelat gitarr med största skicklighet men nu hänger Conny Bloom av sig gitarren för att göra en mycket nära tolkning av Ziggy Stardust. Att Conny Bloom har varit med i branschen länge, och förmodligen sjungit låten otaliga gånger, är det ingen tvekan om.

Det går inte att titta på Sverige tolkar Bowie utan att tänka på kläderna artisterna bär, och temat för kvällen tycks vara en kombination av ”extra allt” och ”gärna mycket glitter”. Så när Dennis Lyxzén och Min stora sorg sedan tolkar Fashion känns det konstigt att Min stora sorg bär så uppseendeväckande kläder i form av en röd spetsbodysuit under Lemmy-korta jeansshorts och en oversize blå päls, medan Dennis Lyxzén valt att byta från sitt tidigare nummer till en betydligt mer nedklädd kostym än den glansiga outfit han hade under sitt första nummer. Låten i sig gör de dock bra, och de är en oväntat bra kombination.

Nästa låt, Thursdays Child, gör Min stor sorg själv, och hon har även lämnat pälsen. Istället har hin nu en silverfärgad singoallatopp och Lady Gaga-stor slokhatt till sin outfit. Av låten gör hon det gör bäst, en felfritt sjungen ballad.

Efter ett kortare segment där Robert Fux återigen visar att han utan problem kan få en hel Globenpublik att äta ur hans hand så kliver Ebbot Lundberg och Amanda Aasa upp på scenen. Tillsammans tolkar de Changes och Ebbot Lundberg sjunger ljusare än vad jag hört honom förr. Han är också klädd i en paljettglittrande tunika med huva, och ser ut som en dröm eller kanske en rymdewok. Dessutom har han en guldig sådan där hypnosspiral i pannan, och jag blir alldeles lycklig av honom. Amandas Aasas röst är så pass ren och särskild, nästan nasal, att det inte gör något alls att henne klänning är svart och utan spår av glitter. Hon lyckas utan problem glittra med bara sin musikaliska förmåga.

Glitterbomben Ebbot Lundberg blir sedan lämnad själv på scen för att tolka Five Years och här kanske han inte visar pris på just skönsång men däremot syns en otrolig scennärvaro och inlevelse. Det blir tydligt hur mycket David Bowie och hans musik verkligen har betytt för så många människor.

Efter detta sjunger Ebbot Lundberg den enda egna låten för kvällen, då han skrivit en låt för länge sedan som låg namnlös, men som sedan när David Bowie gick bort fick namnet Where Are You Now som en hyllning. Kort och gott handlar den om att alla undrar var någon är och att alla vill vad precis som du:et. Det är en fin hyllning i sann Soundtracks Of Our Lifes-anda och texten känns minst sagt passande. Inte bara denna kväll med alla tolkningar till David Bowie, utan också annars, för få artister har väl varit så gränsöverskridande och inspirerande för andra.

Till tonerna av en tvärflöjt kliver sedan systrarna som bildar Vaz upp, båda uppseendeväckande klädda, men på totalt motsatt vis. Jenny Vaz i en kritvit kostym och Cecilia Vaz i en paljettjumpsuit i regnbågens alla färger. Systrarna, som av uppenbar anledning erhöll en Grammisnominering förra året, gör under sin tolkning av It Ain’t Easy det starkqste framträdandet under kvällen och med sin synkroniserade dans, sitt trumslagande och med deras oerhörda röstkapacitet gör de låten till något helt nytt. Publiken, som knappt verkade känna till dem innan de klev upp på scen, jublar och tycks aldrig vilja sluta applådera när deras nummer är över.

Robert Fux tar nu över scenen igen, denna gång i en rosettkreation också den signerad Sanna Nyström, och han presenterar kvinnan ansvarig för kvällen. Elcim Yilmaz kliver upp på scenen och berättar om bakgrunden till kvällen, sina motgångar och hur hon hanterade stressen i fredags genom att tatuera en röd linje från läpparnas start till mitten av bröstkorgen, innan hon presenterar nästa sångare.

Sarah Klang har just släppt sitt debutalbum och är varje skivkritikers nyfödda kärlek. Sarah Klang har dock inte bytt ut sin vanliga artiststil för att bli mer Bowielik denna utan ser som vanligt ut som en rosig ängel, klädd i vit långklänning och med blommor i håret när hon tolkar I Can’t Give Anything. Hon är en fantastisk sångare och även om hennes sång är stor och får nog med plats så ges även utrymme till ett fantastiskt saxasolo, och det skär sig inte det minsta.

Sarah Klang ger den nu frälsta publiken en låt till och när hon, till tonerna av en akustisk gitarr, några stråkinstrument och lite bongotrummor, tolkar Seven är det svårt att förstå att den är en Bowielåt och att den inte alltid låtit lika americana countryaktig som nu.

Lite oväntat följs Sarah Klang upp av Cissi Wallin, en kvinna som för de flesta är en radiopratare och feministisk förkämpe och som till stor del startade Sveriges metoorevolution. Men när hon står på Globens gigantiska scen i en guldig långklänning och tolkar Rock’n’roll Suicide är det ingen tvekan om att hon också är en mycket kompetent sångerska.

Efter detta blir en förbryllad igen när en hör det otroligt distinkta gitarrintrot till Mott the Hooples All The Young Dudes, men vad en ofta glömmer bort är att låten skrevs av David Bowie till bandets skiva med samma namn. Upp på scen kliver Erik Lundin och äntligen kommer den första tolkningen på svenska. Som vanligt för Erik Lundin så rappar han och låten blir utan tvekan hans egen när han rappar namnen på alla unga män som gått förlorade medan ljuva kvinnoröster körar fram refrängen så som vi känner den som ett bakgrundsbeat.

Efter ett brandtal av Robert Fux om att acceptera och försvara varandras olikheter kliver Amanda Bergman åter upp på scenen, denna gång för att tolka Memories Of A Free Festival. Det må vara fler instrument i görningen, men allt en kan tänka på är Amanda Bergmans säregna röst och kapellmästare Stefan Sporsén på trumpet. Amanda Bergman får dock snart sällskap av en kör av röster – nämligen hela Stockholms domkyrkokör som sömlöst kliver in och avslutar låten med henne.

Efter detta blir den oerhörda mängden människor, ingen av dem klädda i glitter för övrigt, kvar på scenen och de kör en klassisk tolkning av Lazarus med dirigent och allt. Låten är kanske den som starkast förknippas med David Bowies död då den var den sista singel som släpptes innan hans död och musikvideon, i vilken David Bowie ligger i plågor i sin dödsbädd, släpptes bara tre dagar innan hans bortgång. Domkyrkokörens tolkning är av naturliga anledningar väldigt långt från originalet, men det får en att verkligen inse hur mångfacetterad David Bowies musik är.

Poeten Daniel Boyaciuglu gör sedan en fullständigt ljuvlig tolkning på svenska av Life On Mars. Texten blir en kommentar på den verklighet vi lever i nu, om Brexit och högerpolitik. ”Stänger gränser/stänger känslor/vem betalar för våra känslostängsel/det är ett högt pris”. En text om hur samtiden är så pass skev att den endast kan liknas vid ett liv på Mars.

Efter det kommer Motoboy upp på scen gör en mer traditionell cover av Life On Mars. Allt som var mjukt i David Bowies original blir hårt i denna variant och med scenspråk, läppstift och bar bringa under en öppen röd skinnjacka ger Motoboy mig mest Bowie-vibbar. Han följer sedan upp låten med en tolkning av Sufragette City, och med självsäkra rörelser osar han loj coolhet och här önskar jag att arenan hade varit något mindre och intimare, att publiken hade fått vara närmre detta.

Efter detta följer Dennis Lyxzén tyvärr upp med den för all framtid sönderspelade låten Let’s Dance, låten som tv-programmet med samma namn förstört. Först gör han det bra nog att en glömmer Tony Irving för ett ögonblick, men sedan kommer ju den distinkta refrängen igen och det är allt en kan tänka på. Det blir heller inte bättre av att Dennis Lyxzén går mer i publiken och juckdansar på stolar. Det hela blir lite väl Finlandsfärjan och helst hade jag sett honom kvar på scen och med ett helt annat låtlval.

För att plåstra om våra nu lite besudlade själar kommer dock Sarah Klang tillbaka till vår räddning och tillsammans med såväl Motoboy och Ebbot Lundberg försäkrar de oss om att vi kan vara hjältar. Efter två tredjedelar av låten kommer även Magnus Carlson tillbaka och sjunger det avslutande partiet medan resterande artister från kvällen entrar scenen och publiken ger sällskapet stående ovationer.

Eftersom kvällen inte kan sluta redan så gör Amanda Bergman sin mest otippade tolkning under kvällen när hon sjunger Young American. Den får en att minnas hennes lekfullare förflutna som Hajen och när hon sjöng för Bröderna Lindgren. Publiken, som Dennis Lyxzén förmodligen hade önskat skulle ha dansat med honom under hans sista låt, har inte satt sig mer sedan ovationen. De som inte passar på att smita hem, då timmen är sen och kvällen lång, dansar istället nu medan även Amanda Bergman gör uppskattade moves på scenen i form av sparkar, cirklar och allmänt befriande fuldans.

Som allra sista låt blir det som brukligt med denna typ av föreställning en kavalkad av samtliga artister och denna gång möts de i Starman. En efter en kliver sångarna upp medan Julia Frej och Motoboy tillsammans med Ebbot Lundberg kompetent redan håller ställningarna.

I det stora hela var det en mycket lyckad kväll som Elcim Yilmaz gav oss med bravur. Framträdandena var lite ojämna, men en kommer alltid ha favoriter när det är denna typ av show. Vad jag helst hade sett hade dock gärna varit större bredd bland sångarna och musikstilarna, var är punkarna och alla technokids till exempel? och att fler tolkade David Bowies texter på svenska. Det hade inte heller skadat om showen vore något kortare, då tre timmar en tisdagskväll i februari kan kännas väl långt. Att ha konserten i Globen är såklart en fin ambition, men att ha den i Globen, med de biljettpriser som följer, veckan innan lön när folk fortfarande känner av förra årets storhelger kan vara en förklaring till att det inte är utsålt. Kanske hade Cirkus eller Dramaten räckt, och då gett hela publiken intimitet och möjlighet att verkligen beundra samtliga artister och deras scenklädsel.

Som koncept är det dock mycket lyckat, och jag är övertygad om att vi kommer se mer shower producerade av Elcim Yilmaz – och att hon förhoppningsvis möter mindre motstånd nästa gång.

Författare:
Clara Kron, Redaktör

Fotograf:
Carolina Mendoza

Pin It on Pinterest

Share This