photoJag har aldrig gått i Pride. Det är liksom inte så man upplever paraden på bästa sätt enligt mig. Det kan tyckas konstigt, men för mig finns det inget mer peppande än att sitta i en svettig park och äta frukost, dricka champagne och hänga med sina kompisar och bara vänta på motorcykelljudet från Dykes on Bikes. Supertrångt, klistrigt, stökigt och alldeles, alldeles underbart.

Nu för tiden är det rätt populärt att med ett nyliberalt leende påstå att det inte finns någon homofobi i Sverige längre. Att vi, flator och bögar, queers och trans, inte har det så värst dåligt ändå. Jag menar, kolla på vilket annat land som helst! Kolla Dubai. Var glad att du inte bor där. Men det är inte riktigt så enkelt. Vi kan börja med ett hyfsat effektivt slagträ, nämligen statistik. Enligt BRÅ hade, år 2012, 710 stycken hatbrottsanmälningar homo-, bi-, eller heterofobiska motiv (jag motsätter mig dock starkt det sista begreppet). Långt mer än en gång om dagen blir någon hatad på grund av sin sexuella läggning, och då har vi inte ens tagit med det stora mörkertalet i beräkningen. Och om vi ska använda oss av lite mjukare argument; när är läget i Dubai relevant för situationen i Sverige? Svar: ibland, men inte alltid. Vi måste kunna prata om hur det ser ut i vårt eget land utan att hela tiden ursäktande peka finger åt några som har det värre. Det gör inte att skammen blir mindre här hemma.

Det är precis detta som är Pride. Fokus på Sverige, men också på världen. Fest, men också allvar. Stolta föräldrar, glada dragqueens, och så vi som hejjar vid sidan av. Skålar och skrattar i solen.

Pin It on Pinterest

Share This