Foto: HBO

Foto: HBO

Geniförklarade Lena Dunham gjorde egentligen bara underhållning av verkligheten i sin TV-serie GIRLS. En gråtonad, frispråkig verklighet med hög igenkänningsfaktor inspirerad av Dunhams liv. Serien rörde om, hyllades, belönades med priser och väckte debatt. Nu är tredje säsongen snart färdig, men vad är det då som gör GIRLS till vår tids populärfeministiska revolution?

När jag hörde talas om GIRLS föreställde jag och många andra oss en blek variant av Sex and the city. Men förutom att storyn rör sig kring fyra unga väninnor i New York är serierna som bekant varandras motsatser. GIRLS konfronterar och trampar sönder de normer serier som SATC skapar. När Carrie har problem med vilken klänning eller kille hon ska välja sticker Hannah långsamt in en tops i örat förstörd av ångest och törstig på uppmärksamhet. Carrie glassar som kolumnist med ett Amercian Express som verkar omöjligt att tömma. Hannah brottas med skrivkramp tills deadline är över för länge sen, och sover hos en pojkvän som har någon slags snickarbod i vardagsrummet. SATC var nyskapande när den kom, men om SATC är en glammig, frispråkig kvinna är GIRLS den uppkäftiga, okompromissbart ärliga lillasystern. Den största skillnaden är att SATC säger till oss hur idealet ser ut; rik, snygg, framgångsrik. GIRLS visar inget ideal, de visar allt de som idealen flyr ifrån som pesten. Svett, snor, misslyckanden, klantighet, bråk, tvångstankar, abort och könssjukdomar. Grejer som alla går igenom men som vi skäms över. Saker som får oss att känna oss dåliga eftersom det inte passar in i samhällets idealbild. Så vi sopar under mattan och stänger garderobsdörren om våra hemligheter. GIRLS tar bladet från munnen och säger glatt hej då till Miss Perfekt. För hon finns inte.

I populärkulturen är utrymmet för vilket utseende man kan ha mycket smalt (japp, i dubbel bemärkelse). I serierna är tjejer, kvinnor och flickor smala, persikohyade och har svallande hår. Om man bildgooglar ordet ”Girls” får man inte träffar på snapshots på Dunham och gänget. Istället får man sida upp och ner av tjejer i underkläder som poserar i obekväma ställningar. Det säger ganska mycket om vilka kvinnor som förekommer på bilder omkring oss. Idealet. Det har snackats mycket om Dunhams kropp som ofta visas ogenerat och naken i serien. Dunham har ingen ”idealkropp” vilket lett till diskussioner och hejjarrop. Att det över huvud taget gör det är oroväckande. Hur kan det dröja till 2012 innan vi får se fler sorters kroppar än en i TV-serier? Do I have to say more?

GIRLS får alla att känna. Sorg, rädsla, äckel, skratt, medkänsla, igenkänning eller något annat. Och så får den oss att skratta. Någon klok tänkare har sagt att allvar utan humor är outhärdligt, och humor utan allvar är likgiltig. Och GIRLS klarar sig undan båda. Med humor kan man berätta jobbiga, tråkiga saker och politiska åsikter på ett avväpnande sätt som får oss att ta budskapet. Feministikonen Caitlin Moran som slog igenom i Sverige med Konsten att vara kvinna använder humorn på samma sätt. Med självdistans och formuleringar som lockar till skratt slår hon hål på kvinnomyter och mossiga normer om hur en kvinna ska vara eller bete sig. På samma sätt får GIRLS oss att skratta och inse vad vi egentligen håller på med när vi tror att vi är ufon för att vi är vanliga dödliga som har smuts mellan tårna och sviker våra vänner.

Jag önskar att GIRLS inte varit revolutionerande 2013, att vi var vana vid alla sorters kroppar i TV, att man inte måste vara rik och snygg för att vara okej, att även fina flickor kissar och bajsar. Men den är det. Och det är tur att någon (Lena Dunham) tog tag i att göra en sådan serie. För kvinnor måste också få vara helt vanliga, jädra människor även på TV. GIRLS har fått en ny generation tjejer och kvinnor att förstå att det inte är dem det är fel på, det är lika mycket fel på alla om man så vill. Men mest av allt är det fel att tro att alla ska kunna rymmas inom samma ideal.

Pin It on Pinterest

Share This