COBRAH: ”I framtiden vill jag utveckla sättet vi lyssnar på musik”

av | apr 23, 2019 | Intervjuer, Månadens intervju

COBRAH debuterade i november förra året med singeln IDFKA och redan i december visade det sig att hon blivit nominerad till en Grammis för den tillhörande musikvideon. Ett verk som slog oss med häpnad av all dess unika prakt och råhet. En solig dag i april fick vi chansen att lära känna personen bakom allt läder, animationer och tunga basgångar.

Första veckan i april ska jag träffa COBRAH, som jag först senare efter att vi presenterat oss, är Clara. Vi har bestämt träff mitt på dagen i hotellobby på Scandic Grand Central. Det är lätt att känna igen henne i den här kontrasterande miljön med mycket kostymer och en busslast av pensionärer som huserar i lokalen. Det långa blekta håret, svarta kläder, fantastisk svart ögonsminkning och såklart läder. Ändå en mer avskalad version än den COBRAH jag såg live på Berns terrass en vecka tidigare. Innan dess har hon fluktuerat runt i min periferi och sedan växt till att bli mer och mer synlig efter stora nomineringar så som Grammis och Berlin Video Music Awards. För någon som debuterade i höstas känns det som en otrolig bragd.

Vi slår oss ner vid ett bord vid fönstret och redan där känner jag hur hon utstrålar en sån positiv energi och glädje. Jag börjar med att nämna att jag upplever henne lite som en ”statement”-artist, att det är mer till COBRAH än bara musik; det är liksom konst.

– Ja, det stämmer väl rätt bra. Det jag drar mig lite från är just ordet ”statement” för att jag inte ser mig som en så politiskt förankrad artist. Sett till exempelvis Peaches som är en enorm inspirationskälla för mig som i sig är väldigt politisk. Men det är definitivt mer än musik. Det jag gör och vill göra sträcker sig mycket längre än bara just musik med musikvideos och allt konstnärligt där till. För mig är det artisteri och det som jag tycker är kul med att vara det.

”Jag funderar ibland på om jag har valt rätt konstnärliga uttryck för mig.”

COBRAH känns som en väldigt självsäker artist med klara visioner om vad hon vill få fram med sitt skapande. Hon berättar dock att det inte alltid varit så självklart och att det kanske var lite av en slump hur allting har kommit till.

– Jag har alltid varit säker på att jag vill hålla på med musik och testat runt bland en massa olika grejer för att se vad som kommer att bli min grej. Det är fortfarande inte helt solklart heller. Jag funderar ibland på om jag har valt rätt konstnärliga uttryck för mig. Resultatet som det är och har blivit känns väldigt rätt nu dock. Det var inte planerat men det känns väldigt bra. Jag känner att det binds samman med mina föreställningar om hur jag vill förmedla musik i kombination med mitt sätt att göra musik. Det var inget färdigskrivet så men jag är väldigt nöjd med hur det har blivit.

Jag undrar om hon kan känna att hon har låst fast sig i sin profilering som artist eller om det finns frihet till att byta inriktning.

– Jag kommer inte göra någon akustisk singer-songwriter grej. Det känns alldeles för långt borta från mig. Men jag har planer på vad jag vill göra som nästa steg i att utveckla mig själv och det kommer nog inte vara exakt som det jag har gjort nu. För nu har jag gjort det. Det handlar om att utveckla mig själv och soundet. Det finns ett stort intresse hos mig av att samarbeta mer med andra konstnärer utanför musikbranschen, eftersom att jag är så förtjust i det visuella och hela den här konceptgrejen.

Hon berättar att hon skulle vilja göra en app som nästa grej. Att den idén kommer från hennes förkärlek till tv-spel som är choose based, det vill säga där spelaren får välja sitt eget äventyr. Främst är det de där det rört sig mer om att fatta olika sociala beslut som lockat.

– Netflix-serien Black Mirror släppte ett sånt avsnitt där du själv kunde klicka hur avsnittet ska sluta. Sånt är jättekul tycker jag. Något sådant skulle jag vilja göra. Jag tänker mig att kanske jobba ihop med en programmerare och skapa musik. Då känns det som en app eller ett spel där en släpper musiken som en video så kan den som tittar välja olika alternativ i hur videon ska fortsätta. I framtiden tänker jag mycket på att utveckla mitt sound men också utveckla hur och på vilka sätt vi lyssnar på musik.

Jag märker hur det glittrar till i hennes ögon när hon pratar om de här olika sakerna. Det finns inga tvivel om hennes engagemang och passion för det. Jag ber henne utveckla vad det är med Peaches artisteri som inspirerar henne i förhållande till det visionära med COBRAH.

– Det är att hon är superfokuserad på live-framträdanden och det älskar jag. Det finns ett videoklipp från ett av hennes framträdanden där bara introt är helt otroligt. Introt till en låt spelas om och om igen, hon har en burrito-kanon som skickar ut burritos till publiken, två personer i full bdsm-dräkt som skakar på kropparna och flippar ur totalt samtidigt som gay-par förlovar sig mitt på scenen upphöjda på piedestaler och sedan börjar låten! Jag tycker det är asfett. Jag gillar att hon är så egen i sitt uttryck och att det inte är så extremt polerat. Det känns mer genuint och uttrycksfullt. Jag gillar artister som inte är så fogade.

Efter att ha noterat att jag måste kolla upp det där klippet med Peaches så vill jag veta mer om hur hon själv känner kring sitt artisteri. Jag vet att hon gör i princip allt som har med musiken, produktionerna, musikvideos och med mera själv. En fundering infinner sig i om hon har känt sig tvingad att gå den vägen till att göra det mesta själv för att kunna förmedla sin musik på det sättet hon gör.

– I början var jag jätterädd för att bli censurerad och jag kollade väl lite halvt runt bland majorbolagen men så tänkte jag att folk vet ändå typ vad jag gör. Om någon där vill signa mig så får ju dom höra av sig. Jag vet hur jag vill att det ska se ut och jag vet att jag kan göra det själv så om någon vill ha en delaktighet i det så kan de mejla mig, skrattar hon.

– Eftersom jag klarar av att göra allt själv så har jag inte känt att jag behövt ha ett annat bolag bakom det. Nu när jag har gjort allting själv så känner jag att det finns vissa saker som ett skivbolag kan göra som jag inte kan. Det handlar om kontakter, erfarenhet och att de redan är en del av musikbranschen på ett sätt som inte jag är. Jag är mer en artist än en bolagsperson, jag går inte på branschevent och nätverkar på det sättet. Så det är något som skulle vara behjälpligt, att få in en fot i ett sammanhang så.

Jag frågar om det finns någon tanke på att utveckla hennes bolag och ta in fler artister i framtiden.

– Jag pluggade för att bli låtskrivare egentligen för att jag visste att jag ville bli artist. Typ ljög för skolan att jag jättegärna ville bli just låtskrivare för att komma in. Jag ville verkligen gå på den skolan och få träffa andra som håller på med musik. Jag har testat att skriva för andra men jag har inget intresse att involvera mig i andras kreativitet på det sättet. Jag är inte på det planet med mitt bolag. Det är lite för mycket för mig med bara mig själv där just nu liksom.

Vi pratar om tiden som gått sedan hennes debut i höstas och att snabbt efter det bli nominerad till grammis i kategorin för årets musikvideo, något av en dröm för många artister. Fanns förväntningarna om Grammis för IDFKA redan från början?

– Alla sa till mig att jag inte skulle räkna med att bli nominerad. I mitt huvud tänkte jag att jag inte bör räkna med det men det jag kände var att jag skulle bli jävligt ledsen om det inte blev så. Men jag blev fortfarande superchockad när de ringde såklart. Den nomineringen föll väldigt mycket i linje med vad jag gör. Det var första singeln och det var inte etablerat som det är nu. Musiken var ny, den släpptes i november och de tillkännager nomineringarna i december. Det är väldigt kort tid att etablera sig som musikartist, men videon fanns ju där och den bedöms för vad den är och dess konstnärliga uttryck i sig. Jag blev väldigt glad för den nomineringen. Den kändes lite som en hand på axeln, att en gör något rätt. För mig spelar det ingen roll att inte alla älskar det jag gör men det är skönt att få den bekräftelsen.

”Att ordet gör mer för rytmen i låten snarare än texten.”

Med tanke på att det är så mycket som känns unikt med hennes visioner och skapande i sig undrar jag om hon kan berätta lite mer om hur hon faktiskt skapar. I vilket led det tar form och stegen utefter det.

– Jag brukar ha en lista på referenser som jag gillar. Musik som jag har varit intresserad av eller om det finns ett ämne som jag tänkt mycket på. Sen så testar jag mig fram. Musiken som jag gör är inte helt atonala, med det menat inte så tonala heller i och med att det inte är några ackord. Det finns en tonart men det är mer basgångar som det bygger på. Jag gillar att göra ett beat som jag tycker är nice och sen lägga text på det rätt sent i processen. Det blir ofta att jag freestylar med texten, vad som passar efteråt av allt en skrivit. Jag gillar att hitta ord som jag kan fästa fokus på i låten, som ett tema som kanske upprepar sig igenom låten. Jag tror jag gjorde det första gången för att jag tyckte det var lite punkigt att skita i att skriva en vers som ”man ska”. Sen utvecklades det mer till att bli en del av mitt sound. Att använda ord mer som instrument än att förmedla en text. Med orden kunna då fånga upp en känsla i bara ordet. Att ordet gör mer för rytmen i låten snarare än texten.

Vi pratar lite om COBRAH som liveakt och varför det just nu rör sig i huvudsak om klubbmiljöer. Hon menar på att musiken är mer dansmusik så gör den sig bäst i den typen av miljö.

– Mindre konsertvenues kan vara så tradiga. Det är mer pubspelning vilket jag inte tycker passar mig eller min musik. Drömmer vore ju såklart att få en riktigt stor spelning för jag älskar allt som har med att skapa en show. Helst skulle jag vilja skapa något superextremt och visuellt, planera i ett halvår och investera massor av tid och energi på det. Men jag är inte där riktigt än som artist att det skulle löna sig att ha en sån stor scen.

Jag har förstått att scenkläder är en viktig grej för dig?
– Det är otroligt viktigt. Och kul. Jag gör alla mina scenkläder själv i princip, i alla fall det som är i läder för jag kan inte sy. Jobba med läder, nitar och kedjor kan jag dock. Jag har en väldigt tydlig vision om hur jag vill att det ska se ut när jag framträder.

Hon berättar om den masken hon hade till Grammisgalan vilket var ett verk helt underskrivet av henne själv.

–  Dock bad jag en hjälpa mig med att sy upp den lackklänningen jag hade i och med mina bristande sy kunskaper. Men oftast gör jag det mesta själv. Egentligen så skulle jag vilja ha nya kläder varje gång jag spelar, vilket jag gjorde ett tag, men det blev att jag la mer pengar på kläder än vad jag fick betalt från spelningen. Så gick alltid back innan jag ens spelat för jag tänkte att ”åh det vore kul att se ut så här då”. Jag vill vara så fortfarande dock! Men då behöver börja få lite mer betalt säger hon och skrattar.

Hon berättar om att det finns många designerns utomlands som hon gärna skulle samarbeta med i framtiden.

– Jag upplever att det inte riktigt finns samma typ av designkultur här i Sverige som är så rotad i klubb/drag-kultur som jag rör mig i. Det finns en genre inom drag som heter ”club kids” som kommer från New York vilken jag älskar. Det är enorma masker med horn och liknande, mer performance art, som jag vill ha men det finns inte riktigt här. Så vill man ha något liknande får jag göra det själv helt enkelt. När det handlar om scen så finns det mycket som jag aldrig skulle ta på mig, men typ ”vanliga kläder”. Det är mycket roligare med det extrema än ett par vida byxor och ett linne liksom.

Hon känns så säker i sitt sätt att prata om sin estetik och val av kläder. Jag vill veta om hon alltid har varit sån, om en skulle titta tillbaka på hennes uppväxt.

– Jo men ganska tidigt ändå. I alla fall i tidig tonårsålder. Minns att min pappa visade mig en Shock-butik i Göteborg då och att jag då upptäckte att det fanns alternativa sätt att klä sig på som jag tyckte var supernice. Sen experimenterade jag mycket med hela emo-stilen också, höga platåskor, stora stövlar och såna grejer. Dock så blir man ganska ensam av det, att liksom avvika från massan. Men jag tyckte det var asfett att klä mig så ändå. Sen började jag gymnasiet där det stannades av en del då jag tänkte att jag skulle växa upp på något sätt och bli ”vuxen”. Nu känner jag att jag har gått tillbaka mycket till den stilen jag hade då innan för nu är jag vuxen och kan bestämma precis vad jag vill utan att tänka så mycket på andra. Nu kan jag köpa de kläderna jag vill och göra de kläder jag vill.

Du nämnde tidigare att du var rädd att bli censurerad och med din stil som är mer extrem än normativ, har du någon gång fått någon som sagt att du inte kan göra eller se ut på ett visst sätt? Hur bemöter du det?
– Det är ingen som direkt har sagt det rakt ut till mig. Men folk kan göra väldigt otrevliga saker när man typ går runt på stan eller så. De kan kolla på en på ett visst sätt, göra fula grimaser eller söker kontakt på ett kritiserande sätt. Så är det och det är väl något man får räkna med också på ett sätt. Det är en del av grejen med att gå klädd på ett mer provokativt sätt antar jag. Jag förväntar mig inte att folk inte ska reagera, då hade jag inte sett ut på det sättet. Jag vill att det jag gör ska ge ett intryck på folk och mina kläder är ett sätt att ge det.

Vi pratar en stund om hur staden en bor i påverkar ens möjligheter och framgång som artist. För henne var flytten från Göteborg till Stockholm mer eller mindre självklar för att kunna göra det som blivit COBRAH. I samband med det blir jag nyfiken på om det finns någon annan stad eller land som hon skulle vilja flytta till för att kunna utvecklas än mer.

– New York såklart. Jag ska dit i sommar under pride och bara insupa allt som har med den scenen jag älskar och rör mig inom, allt det här med ”drag-club kids-artsy fartsy”. Men det är för att ta del av den kulturen jag redan verkar inom. Hade jag känt att jag varit klar med den delen hade jag velat åka till Japan. Det hade varit så fett. Jag tror att det hade ändrat hela mitt konstnärliga uttryck faktiskt och jag tror att jag kommer åka dit någon gång.

Minuterna har sprungit förbi under min intervju med COBRAH. Det är svårt att inte bli både imponerad och fascinerad av hennes kreativa aura samtidigt som hon är så otroligt charmig. Innan vi säger hejdå frågar jag henne vad vi kan förvänta oss härnäst av henne.

– Bra fråga. Förvänta er något oväntat. Det skulle jag nog vilja säga ändå. Jag vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig av mig själv riktigt. Jag vill inte göra det jag redan har gjort så jag vet inte riktigt. Det jag vet är att det kommer vara elektronisk musik och den kulturen och att det kommer vara otroligt visuellt. Men exakt hur det kommer låta eller se ut det är ingen som vet just nu. Och det är lite av spänningen.

 

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotografi:
Sandra Thorsson

Pin It on Pinterest

Share This