Caesars: ”Det är viktigare att ta hand om varandra”

av | Sep 11, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

Några dagar innan festivalen Popaganda ska avsluta sommaren i Stockholm, träffar vi Joakim Åhlund från nostalgibandet Caesars. Utomhus är det sånt där konstigt augustiväder, då det är stekvarmt precis i solen men kallt i skuggan. Popmanis Lili Gustafsson mötte upp Joakim i hans studio på Södermalm och pratade om eventuella comebacks, viktiga lärdomar och vad som är en hitlåt.

Aldrig hade jag trott att mitt 10-åriga jag, som hoppade runt och dansade till musikvideon av Candy Kane, skulle få träffa hela Caesars. Ett drygt decennium senare. Jag och Madeleine träffade Joakim Åhlund själv först i hans studio på söder.

Först och främst kanske: välkomna tillbaka, eller är ni tillbaka?
– I någon mån. Det här är en engångsgrej med Popaganda. Vi har inte tänkt att återuppstå helt och hållet. Det här är en tillfällig återuppståndelse. Högst tillfällig.

När ni la Caesars på is så kom det inte ut så mycket information kring det, utan en upptäckte det efterhand. Hur kommer det sig?
– När vi la ner så kom vi i bandet överens om att vi inte skulle göra stor grej av det. Andra band har gjort avskedsturné, avskedsalbum, presskommitté om att man ska lägga ner och så vidare. Vi valde att bara bestämma inom bandet att vi skulle lägga ner och så var det med det. Nu har det gått tio år sedan vi bestämde oss för det.

Ibland har vi tänkt att det kanske var dumt att vi inte gjorde någon stor grej av det, för då kanske det hade blivit mer av ”Wow, they’re back”-känslan nu när vi ska spela. Det är svårt att återförenas när man inte riktigt slutat. Vi slutade ju, men det visste inte folk om på samma sätt. Jag kan dock tycka att det är lite coolt att vi inte gjorde en grej av det. Det blev inte det här ”döende svan”-numret.

Minnet av er kanske ligger kvar starkare om en tänker att ni ligger där och puttrar i bakgrunden?
– Det tror inte jag. Jag tror det blir starkare om man har den där döende svan-akten. Det finns ett uttryck som jag tycker är bra ”Snatching defeat from the jaws of victory”, fast egentligen är det tvärtom. Vi har haft flyt, kul och framgångar. Men vi har aldrig gjort de rätta valen kommersiellt. Vi har alltid varit lite som riddarna kring Dannys bord, John Steinbeck och så vidare. Vi hade sådan loser-estetik som vår förebild. Guided by Voices var våra förebilder och de var aldrig kåta på framgång. De var tjocka medelålders gubbar som blev fulla liksom. Redan då när vi var unga hade vi den typen som förebilder. Gubbar som blev för fulla och ramlade av scenen men hade jättebra låtar utan att ha framgång som sitt största mål.

”Vi ville bara göra något coolt”

Vad har hänt med Caesars under den här långa tystnaden som varit? Jag vet att du själv bland annat förekommer i andra band och musiksammansättningar.
– Ingenting. Absolut ingenting. Vi ses ibland och så absolut, vi är polare liksom. Det var så allt startade från början. Vi var ett gäng vänner som gillade att hänga och ville spela musik. Det är det som är lite unikt för oss också, när vi valde att lägga ner så var det inte på ett personligt plan. Många andra band splittras eller läggs ner för att medlemmarna i bandet blir osams. Så var det inte för oss. Vi bestämde oss för att lägga ner bandprojektet, men vi ses och umgås som vänner fortfarande. När vi tackade ja till den här spelningen på Popaganda så blev reaktionen från bandet att det ska bli kul att ses och spela lite. Bara så liksom.

Var det tanken från början när ni startade, att ni bara skulle ha kul ihop?
– Ja verkligen, det var till hundra procent så. Jag till exempel spelade aldrig gitarr innan vi började med bandet Caesars. Mitt instrument har alltid varit bas. Caesar var den som startade bandet från början, som ett soloprojekt, senare ville han inte ha ett soloprojekt längre och då frågade han mig om jag ville vara med. Vi snackade ihop oss och tänkte vilka mer som skulle vara kul att ha med i bandet. Det var mer kopplat till vilka de var som personer snarare än instrument, det kom vi fram till under tiden. Det var aldrig så att vi letade efter ”den bästa gitarristen”. Mer polare vi ville hänga mer med. När David kom in så kunde han spela bas redan, så då fick jag lära mig något annat vilket blev gitarr. På den vägen är det.

Känns som den inställningen gör att det blir väldigt opretentiöst?
– Ja, det blir mer fokus på det som är viktigt tycker jag. Jag vill inte att folk ska missta det som att det inte var på allvar, för det var det. Vår musik har alltid varit på allvar. Och vi hade en väldigt tydlig bild, estetiskt, om hur vi ville vara. Men det kanske inte var på samma sätt som alla andra hade. Det var aldrig fokus på att vi ville göra karriär, vi ville bara göra något vi tyckte var coolt.

Vi har redan snuddat vid det lite men dynamiken i bandet, hur är det nu när ni ses och ska repa?
– Det är mer som en social klubb. Det är kul att ses, det är kul att gagga och hänga. Ibland blir det så att vi glömmer bort varför vi kom dit. Vi glömmer bort att vi ska lära oss låtar, instrument och repetera. Det har blivit något slags punkideal.

Ni har fått vara med i hela digitaliseringen av musik, att vi gått från cd-skivor till streamingtjänster. Vad ser du som för och nackdelar med den förvandlingen? Och vad föredrar du?
– Hm, jag vet inte riktigt. Jag har lite svårt att vänja mig vid att allt är så otroligt lättillgängligt nu för tiden. Det är bra också på många sätt. Men det leder till att man blir lite mer blasé, det märker jag på mig själv. Jag orkar inte ens lyssna på ett helt album nu. Det är inte så värdefullt längre med en skiva som det var förr. När jag var liten och man köpte en skiva, då lyssnade man på den om och om igen. Även om man kanske inte gillade allt från början. Det var mer en investering då. För att kunna lyssna på musik så behövde jag köpa en skiva. Nu finns det musik överallt, som en vattenkran typ. Du kan låta den stå och rinna för det kommer mer hela tiden.

På ett sätt har det blivit mer demokratiskt att det är lättillgängligt. Fler har möjlighet att få ut sin musik nu för tiden och det är bra. Det är lättare att skapa musik nu i och med datorer, inspelningsutrustning är billigare etcetera. Det finns för och nackdelar med det absolut. Jag tror dock att det hela har ändrat sättet vi lyssnar på musik nu.

”En hit är som en bekant man tycker om”

Er låt Jerk It Out har blivit lite av en ever green-låt, den kommer alltid att vara bra liksom. Hur gick det till när ni konstruerande den? Hade ni några tankar om att ”nu gör vi en hit”?
– Vi tänkte nog inget annorlunda om den än mot någon annan låt vi gjorde. Det är så mycket tillfälligheter som skapar en hit. En hit blir det för att det låter som något man redan hört tiotusen gånger innan. Jag tycker inte att Jerk It Out sticker ut så himla mycket från våra andra låtar. Vi har gjort mycket som låter liknande. Jag tror att när andra som har hört liknande och sedan hör den så blir det lite som en självuppfyllande profetia. Eftersom du har lyssnat på liknande hela tiden i annan musik så blir den en hit för den påminner om dem. Det är som en bekant man tycker om. Det finns ingen magisk ingrediens i just den låten. Vi hade nog bara flyt. Den hamnade i den reklamen och så snappades den upp där och på den vägen var det.

Ofta vill folk efterkonstruera och säga att de visste redan från början att en låt skulle bli en hit. Du kan aldrig veta det. Det finns jättemånga bra låtar där ute som aldrig blir en hit. Det är kombination av tillfälligheter och en bra låt. Om det fanns ett hemligt recept på hur man skapar hits skulle alla göra det hela tiden. Men det finns inte.

Enligt dig, vilken låt är den bästa låten som ni har gjort?
Cannibals, från första skivan.

Varför just den?
– Jag tycker den har bra vibe, skön text och lite sorgsen men ändå kaxig. Den är härlig. Jag gillar den. Sen gillar jag Subhuman Girl från den andra skivan, den är fin. Just de låtarna är lite speciella för mig, de låter inte som de andra låtarna vi gjort. De har något konstigt svårgreppat som man inte kan sätta fingret på. Därför gillar jag de. Men sånt kan man inte planera utan de blev till när vi spelade in de.

”Det är vi mot dem inte oss mot varandra”

Vad har ni dragit för viktiga lärdomar under den här tiden? Något ni trodde skulle vara lätt eller svårt i början som ni vet bättre om nu.
– Man lär sig att ingenting är lätt. Men jag vet inte. Det som är en skillnad från då med bandet till nu när vi ses, som jag kan se som en lärdom, är att vi är snällare mot varandra. Man är lite lugnare, inte så hetsig och har inte så hård ton längre. Det är viktigare att man tar hand om varandra och är snälla. För det blir mycket skönare stämning då. Dels blir det trevligare men alla mår bättre av det. Jag tror att man håller ihop som band bättre då. Vi höll ju ihop rätt länge. När man ser tillbaka så känns det onödigt att man var lite taggig eller bitchade mot varandra ibland. Speciellt när vi sattes under press. Vi var en kompisgrupp som fick göra massa sjuka grejer tack vare musiken. Som kompisar ska man försöka svetsa sig samman mer och stötta varandra under den pressen istället för att tjafsa. Nu gjorde inte vi det så mycket men jag önskar att vi hade tagit hand om varandra mer under den tiden.

Det viktiga var inte vad andra utifrån ställde för krav. Utan det viktiga var att vi, som var kompisar från början, ska hålla sig som en enad front utåt. Känna att det är vi mot dem och inte oss mot varandra.

Hur känns det med liveframträdanden nu? Har det blivit stigmatiserat med tiden eller är det mest kul.
– Det här är bara svinkul. Nu tycker vi det. Det var kul förut också. Men förut, det var så mycket mer än att bara spela liksom. Jag tror inte att vi kommer ge oss ut på någon ny världsturné direkt för det är inte det som är kul. Det är rätt osoft faktiskt. Man reser runt 23 timmar om dygnet, repar, gör soundcheck och sitter i ett skitigt hotellrum mitt ute i ingenstans. Det finns inget mer att göra än att dricka bärs. Det är kul att spela live, men det är en timme av allt annat.

Hur underhåller en sig bäst under en sådan turné egentligen?
– Bärs typ. Nej, men man sitter och hänger runt mycket. Det är ofta ställen det inte finns något annat att göra, det är litet och skitigt. Så ställs det ett flak öl och en flaska sprit framför en, så blir det ”aha vad ska vi göra nu då?”. Typ tre timmar kvar till spelning, man är uttråkad och vill fördriva tiden när inget annat finns. Då blir det mycket bärs. Det är inte så hälsosamt dock.

Kommer vi få höra något nytt material från er eller ska man säga att comebacken är ”Over ’fore It Started”?
– Haha, jag tror inte bandet kommer skriva något nytt ihop. Jag skriver musik fortfarande och det gör Caesar också, det var vi som skrev låtarna i bandet. Men jag tror inte världen vill höra något nytt från Caesars. Vem skulle bry sig om det? Det finns tusentals nya band som släpper nytt varje dag så varför ska vi in och grotta där nu liksom. Jag tycker verkligen så. Just med den här spelningen på Popaganda så tyckte jag att det var väldigt kul att de frågade oss. Jag trodde inte att någon skulle bry sig om det. Så la jag ut det på min Instagram så fick jag så himla många positiva reaktioner från det. Det blev en glad överraskning. Hade verkligen inte förväntat mig det. Men det är en spelning, vi kommer spela våra gamla hits och det kommer bli kul. Att släppa någonting nytt dock, ser inte riktigt någon mening med det. Vi känner inte att vi behöver göra det för att försöka få igång någon karriär igen. ”Don’t outstay your welcome” är bra uttryck för hur vi känner. Vi går när vi ligger på plus.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotografi:
Madeleine Martinsson, Fotograf

Pin It on Pinterest

Share This