By:Larm – Kallt, halt och brett

av | Mar 5, 2018 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Popmanis recensent Daniela Lillhannus imponeras av bredden hos utbudet på den norska festivalen, men är mindre förtjust av Oslo stads vägunderhåll.

Det är ett snorkallt Oslo som tar emot Popmanis utsända den här torsdagen, dag ett på festivalen by:Larm. Ingen av oss har besökt Norge tidigare, men är har nu fått chansen att göra det samtidigt som vi tar del av ett giganstiskt smörgåsbord av internationella (eller okej, främst skandinaviska) nya musikhopp.

När vi installerat oss hos vår Airbnb-värd, en medelålders kvinna av s.k. konstnärstyp som kedjeröker inomhus, tar vi oss ut på Oslos Söder, Grünerløkka, där det blivit kväll och barnvagns-maffian bytts ut mot festivalbesökare, något slags vuxna karaktärer ur Skam. (Förlåt för tråkig referens, men Oslo-hipstern ser så oerhört fräsch och liksom frisk ut trots dunjackor och tre varv runt huvudet virade halsdukar).

Oslo har de halaste gatorna kanske i hela världen, konstaterar vi. De är illa sandade och täckta av ett tjockt, glashalt islager och jag kan säga redan nu att det drar ner ganska ordentligt på festivalupplevelsen att behöva uppbåda all sin energi för att inte halka och slå ihjäl sig på vägen från en spelning till nästa. Eller så hade vi behövt bättre skor.

Nåja, första anhalten på denna festival är Ingensteds, en välpolerad lokal mitt i klustret av små klubbar och barer vid floden Akerselva. Stämningen är vuxen och dyr, med en ljuvlig uteservering där man velat sitta i timmar om det hade varit sommar. Vi slår tanken ifrån oss och går in i värmen. Vi kommer precis i lagom tid för att se Marshall Cecil, som verkar vara namnet på ett band snarare än en person. Det är glest i publiken.

– Tack ni…alla som ni som kom, säger sångaren med lika delar ironi och ynklighet i tonfallet. Bandet ber publiken komma närmare, men det enda svaret de får är någon som ropar “Aldrig!”

Det är synd att bandet fått en så tidig spelning, deras djupa depp-sound hade passat bättre senare på kvällen och i en annan lokal. De skapar ljudeffekter med sina instrument, det låter som en vind som blåser och blandas med deras fylliga synth och shoegaze:iga gitarrslingor. Singlen Beatrice, X, Regine (A Timeless Love Regime) är oerhört bra.

När sångaren Daniel Abraham plötsligt börjar rappa undrar jag först vad är det som händer. Inte bara använder han en mikrofon som gör rösten syntetisk, utan byter dessutom från djup sångröst till något slags sjuk seriefigursfalsett, växlar blixtsnabbt mellan de båda rösterna som något slags buktalande puppet master. Det borde inte passa in i låten, men det gör det. Hur som haver är bandets komplexa musik det jag främst kommer att ta med mig från den här festivalen.

Vi stannar på Ingensteds för att se psychrockarna i danska Masasolo. Bandet soundcheckar obrytt och bränner av en stor del av repertoaren ännu fem minuter innan spelningen börjar – kanske inte det bästa sättet att bygga upp spänningen.

Om Marshall Cecil hade behövt en senare speltid för att dra publik, hade Masasolo kunnat underhålla vem som helst typ klockan två på eftermiddagen. Jämfört med de förstnämnda är Masasolo nästan chockerande fryntliga. Sångaren består av 50% brett leende och 50% keps. Men publiken har också strömmat till nu, så de har orsak att vara på gott humör. Hitlåten Idaho bränns av redan i början varpå en lite jämntjock och gitarrtung spelning följer. Men publiken strömmar till, alla står i tjocka vinterjackor och ordentliga skor – över huvud taget en trevlig och opretentiös spelning.

Gigantisk dunjacka är också ett plagg Billie Eilish är skrudad i när hon äntrar Sentrum Scene en stund senare. Hon är uppenbarligen ett av festivalens stora dragplåster. När vi halkat fram mot lokalen en stund tidigare har vi sett ett flertal personer verkligen springa ditåt.

Konserthallen är fullsatt. På grund av tekniska problem (antar jag) har Eilish set gjorts om till akustiskt, något hon inte verkar helt nöjd med. Hon ber om ursäkt flera gånger.

– Det här är ett så sorgligt set, säger hon, jag önskar att jag kunde hoppa omkring men det går inte till bara ett piano… – Tack för att ni lyssnar till mitt misslyckande! säger hon vid ett senare tillfälle, men något misslyckande är det verkligen inte. Eilish har en dansares karisma och säkerhet. Hennes röst är oansträngd och fantastisk, det behöver inte vara upptempo när energin strålar igenom. Fantastisk ljussättning gör halva showen. Ibland är Eilish bara en skugga dold av rök, med konturerna skymtande i olika färger. Efter Ocean Eyes kan hon till slut inte låta bli utan börjar hoppa runt på scenen. – Vakna! ropar hon, kanske främst åt sig själv.

Blå, som också ligger i det bohemiska klustret av gallerier och klubbar vid floden, är en lokal känd för sina experimentella spelningar. Vi kommer in i slutet av Whalesharkattacks set, och verkar inte ha missat något nämnvärt. Det är syntetiserad rap som framförs av en ensam figur på scen. Röken ligger tät i lokalen.

En annan artist som verkar gilla sin rökmaskin är Yves Tumor. Det bolmas friskt ut moln ungefär var tredje minut, och vi har oturen att råka stå precis i skottlinjen. Nu talar vi alltså om rök så tjock att vi inte ser vår egen hand, än mindre var nånstans på scen Tumor befinner sig. Medan publiken förvandlas till ett hav av dimmiga spöken utsätts den samtidigt för de allra mest epilepsi-ovänliga blinkande strålkastarna någonsin.

Själva spelningen är ungefär som en live-version av Edvard Munchs Skriet. Jag vet inte vad jag ska kalla hans halvtimme långa orgie i vånda och extas, domedagstechno kanske. Tumor låter inte publiken komma lätt undan, det är snudd på kroppsligt lidande – ingen ser något, hans skrik plågar öronen och basen är så hög att det nästan gör en fysiskt illamående.

Modemagasinet iD:s logga lyser igenom all rök. Tumor verkar vara sponsrad av dem, vilket förklarar en hel del. Det här är nu bara helt enkelt det mest “fashion” på hela festivalen. Det kritikerrosade förra albumet jag lyssnat på inför spelningen är mycket långt ifrån detta. Lätt omskakade staplar vi hemåt.

Arrangörerna på by:Larm har varit skonsamma nog att lägga allt program under kvällen och natten. Det är trevligt i och med att den bakfulla inte missar något viktigt, samt att vi som reser hit har tid att gå på sight-seeing. Detta gör vi i ungefär en timme under fredagen, tills vi fryser så mycket att vi rusar in i första bästa inomhuslokal.

Detta råkar vara Ingensteds (igen), där Farao just avslutat sin soundcheck. Farao är alias för norska Kari Jahnsen, som tillsammans med sitt band framför låtar från sitt kommande album. Spelningen börjar lite svävande, men blir som bäst när bandet låter melodierna ta oväntade vägar. Robot-mikrofon tycks vara en grej bland många av banden – åtminstone använder sig Jahnsen lika friskt av den effekten som Cecil Marshall i samma lokal dagen innan. Jahnsens mässande syntet-röst låter som Galadriel i Sagan om ringen, ifall någon råkar minnas den där scenen där hon är lite ond.

Farao gillar sina specialeffekter, kanske lite väl mycket. Den kakofoniska effekten av melodislingor på andra melodislingor är alldeles säkert medveten, men melodin tenderar ibland att drunkna i andra ljud. Kul blir det ändå när Jahnsen drar fram sin el-cittra, och när bakgrundssångerskans röst får ta plats i harmonier med Jahnsen så lyfter det.

Ölen på puben Krøsset är, som överallt i Oslo, samma pris som eller dyrare än (det redan saftigt prissatta) vinet, och det förväntas att man ska betala dricks på den. Det gör vi inte. Istället sätter vi oss ner och väntar på att Makthaverskan ska börja spela. Allt program på den här festivalen är oerhört punktligt, så även denna spelning. Den sätter igång samma minut som schemat visar och håller på i prick en halvtimme. Makthaverskan är Makthaverskan. Bandet spelar som vanligt tight och innan tredje låten drar igång är det knökfullt framför scen. Maja Milner sjunger skärande vackert men det står återigen klart att det är gitarrslingorna som gör bandet.

Att hitta till festivalens mittpunkt, Kulturkirken Jakob, är enkelt. För att hitta själva kyrkan-som-blivit-scen måste vi ändå gå först genom en lounge där den vanliga festivalkommersen härjar – street food och olika sponsorer samsas om utrymmet – och sen genom ett gäng korridorer för att hitta rätt. Men vilken lokal! Den gamla kyrkan är vacker och precis rätt storlek för ändamålet. Takhöjden och akustiken i kombination med bra ljussättning och rökmaskin lägger grund för mycket bra musikupplevelser.

På en, nåja, helt okej musikupplevelse bjuds vi av indierock-bandet VETO. Danskarna öppnar med den bästa låten på nya albumet, 16 Colors, som tyvärr inte alls är lika mäktig live. Bandets livesound blir överlag lite grötigt men det kanske beror på att jag står längst fram, och vem vet, akustiken i kyrkor kanske är knepig för icke-kyrklig musik.

Men några låtar in tycks bandet bli varma i kläderna. De mellansnackar glatt på danska och när synthiga The Take/The Pace drar igång blir det riktigt bra. Om man ska tro festivalens lineup så verkar det förresten inte finnas någon strikt uppdelning mellan synth- och gitarrband längre – en stor del av banden vi ser väljer att låta båda instrumenten spela en avgörande roll.

På kvällen köar vi länge för att komma in på festivalens självutnämnda technomecka, The Villa, för att se ryska Kedr Livanskiy. Det tar ytterligare en halvtimme innan Livanskiy ställer sig i dj-båset och när hon väl gör det är det för att dra ett house-set, inte för livespelningen vi trodde att vi skulle få se. Vi är trötta och bestämmer oss för att inte stanna kvar och vänta på att den riktiga spelningen ska behaga dra igång typ vid halv ett. Det är synd, för Livanskiys egen musik var ett av mina mest framemotsedda spelningar under helgen.

Men skam den som ger sig, vi vandrar tillbaka mot Krøsset för att se den danska trion Nelson Can. Vid det här laget har vi hunnit bli rejält utpumpade och stämningen efter livanskiyfiaskot är inte riktigt på topp. Åtminstone är det varmt på Krøsset, tack gud.

Danska Nelson Can bär matchande kläder vilket är härligt. Nya singeln Downtown är tung och visar direkt vad tremannabandet kan göra med bara en rullande bas, minimalt trummande och två röster. Hitlåten Miracle är extra allt, bandet när de är som bäst, med en melodi som liksom rullar framåt i rasande fart i bästa Beth Ditto-anda. Stundvis låter basgångarna nästan lite som Black Sabbath. “Don’t get emotional”, sjunger Selina Gin, men det är just hennes känslosamma närvaro som är bandets största förbehållning.

Vi och många andra drar igång lördagen med att se Lil Halima på Parkteatret. Lokalen är fullsatt trots att (eller kanske just på grund av att) det är en av dagens första akter. Lil Halima är en lovande ny artist som gör opolerad och sympatisk pop-soul. Låtarna är drömmande och enkla och liksom rörande. Hon hade dock kunnat skippa killarna som ibland dyker upp på scen för att rappa en vers – hon gör det bättre själv.

När vi, fem minuter försenade kommer in på Revolvers Goon Bar får vi veta att källaren där Jonas Lundqvist spelar blivit fullsatt. Det är första gången det händer oss under festivalen och det är tur i oturen att det är just Lundqvist som spelar – inte precis sista chansen för en stockholmare att se honom live. Ändå roligt att se lokalen, som verkar hysa Oslos trevligaste punkspelningar och – klubbar i vanliga fall.

Sedan bär det av till Bisses spelning på Blå. Bisse, eller Thorbjørn Radisch som han egentligen heter, är något av Danmarks guldgosse just nu och har gett ut fem album på 18 månader. Musiken är modern, psykedelisk progg-pop på danska, men ärlig  talat är publiken nog mest här för showen. Radisch:s scenpersona är nämligen karismatisk, lätt galen. Pälsmössa, peruk och skjorta åker av i något slags striptease, Radisch häller vatten över både sig själv och publiken, han morrar och åmar sig. Vi vet inte riktigt vad som händer, men anar att vi fått ut mer av själva låtmaterialet ifall vi förstått danska.

Vi går över vägen tillbaka till Ingensteds (som tydligen har blivit vårt inofficiella tillhåll), där ännu ett danskt band spelar. Bandet heter Barselona, och släppte debut-EP:n Drengepop ifjol – och visst är det killpop. Svängig, konventionell sådan, indie om hjärta och smärta.

Mer tidsenliga känns i så fall nästa (också unga, manliga och indie) band som kliver upp på scen, norska Selmer. Deras lo-fi-landskap och surfvibbar levereras avslappnat och samspelt, bandet verkar ha hur kul som helst. Det synkade intrycket förstärks av att de står på rad, dansar i takt och alla är nästan exakt lika långa. Med lite mer material i stil med singlarna Palm Tree och Surfin’ with U är Selmer definitivt att band att räkna med.

Tillslut sticker vi oss förbi Sentrum Scene där svenska hoppet Grant just sjunger sista låten på sin spelning, singeln Waterline. Den är triumferande som en vinnarballad i Eurovision Song Contest, om Eurovision Song Contest hade varit en bra tävling. Hennes röst är mäktig och blir en fin avslutning på festivalen.

Författare:
Daniela Lillhannus, Skribent

Fotografi:
Rebecka Häggblom, Fotograf

Pin It on Pinterest

Share This