Bromander: ”Härkomsten är ett ankare i ens själ”

av | nov 21, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Bromander förkovrar sig i skapandet av parallella universum och i dag släpper han singeln Fritt Fall.

En ruskig höstkväll i november har vi stämt träff med Staffan Lindström, mer känd under artistnamnet Bromander. Vi möter upp honom i hans replokal på Södermalm där han finslipar detaljerna inför en av sina kommande spelningar. Något som visar sig bara vara en i mängden av världar som den senast tända stjärnan på den finlandssvenska pophimlen, vistas i och vi ställer oss frågan hur projektet Bromander egentligen startades.

– Officiellt så var det 2017. Men däremot började jag jobba med konceptet Bromander mycket tidigare än så, nämligen under vårkanten 2016, efter ett gäng misslyckade bandprojekt. Däribland Film Death och Montesuma. Jag har alltid velat spela i band, men ibland kan det vara svårt att få flyt på arbetet. I Bromander är jag den enda fasta hållpunkten, nu kan de jag spelar med komma och gå som de vill. Det fina med det är att musiken hela tiden är i ständig förändring beroende på vilka jag har runt om mig. På så sätt formas Bromander hela tiden, den enda röda tråden genom allt som skapas är jag.

Staffan Lindström är en mångsysslare med fler strängar på sin lyra än många andra. Utöver musiken arbetar han även som modell för några av världens största modehus. Kombinationen mellan musiken och jobbet som modell gör att han ständigt exponerar såväl sitt inre som sitt yttre. En för många unik situation, men Staffan har lärt sig hantera det.

– Modellbranschen är så otroligt nyckfull. Som människa är man född med vissa attribut som några gillar, andra inte. Det finns inga garantier för någonting. Det gör det inte i musikbranschen heller men jag har en bild av att jag kan påverka mer där.

Staffan utvecklar sina tankar kring musikbranschen.

– När det gäller musiken blottar jag verkligen mina tankar, min syn på världen. Som musiker blir man helt utlämnad. Det är klart att man blir dömd när man står framför en kamera. Men det är bara ytliga aspekter som bedöms. På en scen skalar du bort ytterligare ett lager och går in på djupet av dig som person, samtidigt som du har alla blickar mot dig. På så sätt är det betydligt mer naket att arbeta med musik jämfört med att vara modell. Samtidigt tilltalar musiken mig då pop är en euforisk känsla, att man släpps ner i en skön ny värld.

Som modell har du fått upptäcka stora delar av världen, ändå återkommer du till Åland i din musik. Hur kommer det sig?
– Man måste följa hjärtat. Dels romantiserar jag härkomsten. Det är ett ankare i ens själ. Jag känner till varenda kvarter och pinal i Mariehamn och det finns så mycket därifrån jag är angelägen att berätta om. Men det beror nog också på att jag inte hunnit bearbeta de senaste tio åren.

Hur håller man ihop en så splittrad tillvaro?
– Förr ville jag försöka hålla isär de olika världarna så gott det gick. Det ena var musiken och det andra var modet. Det var olika versioner av mig själv som levde, verkade och agerade i dem. Men efterhand har jag insett och kommit att förlika mig med att det faktiskt är en och samma version av mig själv som det rör sig om. Det finns bara en Staffan. Bara ett enhetligt spektrum av upplevelser som sammanfogar mig som människa.

På frågan om Staffan kommer väva in mer av modevärlden i Bromanders berättelser svarar han följande.

– Den nya skivan är nästan klar, det finns några passningar till modevärlden, som till exempel i Sida vid sida, där det finns en textrad som går “…ta mig till människor i kläder av Balmain.” Det vilar ett romantiskt skimmer över Balmain, vilket jag inte uppfattar att det gör över andra märken som jag arbetat med, till exempel Givenchy, Hermes eller Gucci. Det figurerar i många äldre filmer och låtar. Bland annat Peter Sarstedts Where Do You Go To (My Lovely) vilken även är en röd tråd i en av Wes Andersons filmer, The Darjeeling Limited.

Att Wes Anderson är en inspirationskälla blir tydligt. Likt Anderson arbetar Staffan med att skapa ett eget, kanske till och med säreget, universum. Fyllt med karaktärer som hämtas från både fiktion och verklighet.

–  Jag tänker definitivt på ett sammanhängande universum, en helhet, när jag skriver mina låtar. Både vad gäller karaktärer och miljöer, så att det blir möjligt att kliva in i den specifika världen. Men den formuleras fortfarande, jag försöker fortfarande bygga den och därigenom förstå mig själv. Det är som att följa en abstrakt, röd tråd och sedan lägga ihop pusselbitarna genom låtarna.

Under sin hittills relativt korta närvaro till trots har Bromander redan lyckats etablera ett par namn som hans lyssnare känner igen.

– Det är så spännande att så frön och sedan återkomma till dem. Exempelvis kommer det en låt på nästa skiva som heter Kleo. Hon är även med på första skivan i låten Vad ska det bli av han? Det är en karaktär som både är en vän och någon slags kärleksgestalt. Hon återkommer nu på skivan fast i en mer kärleksrelaterade relation. Bit för bit bygger jag ut mitt universum. Regisserar filmen till mitt liv.

”Till slut var det bara musiken som gällde, det var den som valde mig.”

Hur mycket av ditt universum är fiktivt?
– Det är ganska mycket, men allting bottnar i verkliga känslor. Jag kan finna det svårt att veta var gränsen mellan fiktion och verklighet går någonstans. Med Elvira Madigan hade jag en tydlig bild i mitt huvud som var en romantisk värld och på samma gång en tragedi.

Har musiken alltid funnits där eller fanns en tid när modellandet gällde full ut?
– Från det att jag var tio till att jag fyllde tjugotre ville jag bli bildkonstnär. Jag har alltid velat skapa konceptillustrationer till datorspel och filmer. Det har varit ett genomgående tema, att skapa världar. Det ledde till att jag flyttade till Stockholm för att gå på konstskola. Via rektorn hittade en modellagentur mig. Så öppnades dörren till modellvärlden. Jag fick dock inte utlopp för mitt skapande i den kontexten. Då började jag snegla åt musiken igen. Det har varit den plattform där jag haft lättast att skapa berättelser och uttrycka mina känslor. Musiken har alltid varit där. Från det att jag som femåring satt och hamrade på bongotrummorna när min mamma försökte skriva visor, till det att jag startade mitt första band när jag var tio, och sedan började skriva låtar ihop med en kompis vid femton års ålder. Till slut var det bara musiken som gällde, det var den som valde mig.

Vad kan vi vänta oss av Bromander framöver?
– Jag släpper en ny singel som heter Fritt Fall som är en skildring av småstadskänslan i Mariehamn. Jag går verkligen tillbaka till rötterna i den berättelsen. Sedan släpper jag ytterligare en singel efter årsskiftet. Därefter följer äntligen min nya skiva Underströmmar som kommer ut någon gång i vår.

När vi pratar om hans nya skiva finner vi gemensam mark i vad vi tycker om albumet som format.

– Jag märker det ibland när jag får kontakt med enskilda individer som uppskattar och förstår musiken. Albumformatet har fortfarande så mycket att ge. Jag tänker kring A- och B- delar, precis som förr i tiden, där man får bygga upp en dramaturgi. En bok med kapitel. Man måste bestämma sig för en sak att kommunicera. Skivan heter Underströmmar och varenda en av låtarna är just det, mina underströmmar. Åland och de här karaktärerna är en röd tråd genom plattan.

Författare:
Maximilian Haglund Holst, Skribent
Markus Hällje, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This