Från Dragon Awards på Göteborgs filmfestival 2013

Foto: Maria Kotlyachkova, via GIFF.se

 

Göteborg International Film Festival (GIFF) beskrivs ofta som en av Europas största filmfestivaler och dess 36:e upplaga bjöd i vanlig ordning på en mängd filmer från olika delar av världen. Nordiska spel- och dokumentärfilmer av varierande längd och slag – vissa av dem fick tävla om Dragon Awards-priserna – blandades med berättelser från länder som Chile, Iran och Österrike, som på olika sätt stod i fokus under GIFF13. Storslagna Hollywood-produktioner – om än inte så många till antalet – visades jämsides med inte lika påkostade men väl genomarbetade och personliga filmer av saudiarabisk debutant, rumänsk visionär, samt tyska och franska veteraner, för att nämna några. Festivalens egna, SIDA-sponsrade nu nedlagda filmfond har under många år gett stöd till diverse internationella produktioner (från till exempel Rwanda och Thailand) med olikartade ekonomiska förutsättningar och konstnärliga ambitioner. Några av dessa filmer visades på årets GIFF, men flertalet av projekten är fortfarande under produktion och förväntas dyka upp på festivalen under de kommande åren.

I likhet med andra filmfestivaler kategoriseras GIFFs filmer efter olika teman. I år fanns det tjugotre stycken. Vissa har blivit återkommande, till exempel ”The Ingmar Bergman International Debut Award”, ”Nordiskt ljus”, ”Animani”, och ”HBTQ” även om urvalet i det sistnämnda var något sparsmakat i år. En återblick på det svenska bioåret, vilket innebär att alla svenska långfilmer som gått upp på bio föregående år visas igen på festivalen, har länge varit en tradition. I år bjöds det på en salig blandning av publik- och kritikerfavoriter, omdiskuterade Guldbagge-filmer, samt en rad andra mer eller mindre uppskattade filmer. Även i år visades också en mängd nya svenska kortfilmer, inklusive tävlingsfilmer från ”Startsladden”-tävlingen. Andra teman på årets filmfestival i Göteborg var, bland andra, ”Den gudomliga komedin”, ”Kritikerveckan”, ”Fem kontinenter”, ”Dokumentärt”, ”Mästare”, och ”Musik Nonstop”. Tillsammans utgjorde antalet filmer som visades 500 från 84 olika länder. Mängden hanterades genom ett utökat antal visningsplatser, från 17 salonger till 23.

Hur filmfestivalens besökare navigerar i detta hav av cineastiska upplevelser varierar, inte minst beroende på faktorer som intresse, ålder och hur mycket tid man har att tillbringa på festivalen. Filmkritiker, filmvetare och filmarbetare besöker ofta festivalen på ett annat sätt än ”vanliga” cineaster. Många går på de ordinarie visningarna, men också på olika sammankomster och events inom ramen för Nordic Film Market, till exempel diskussioner, förhandsvisningar och så kallade ”work in progress” som riktar sig till de som är verksamma inom branschen.

Inte för att den är sämre, utan på grund av att dess utbud till största del är offentlig, klassas filmfestivalen i Göteborg som en B-festival – till skillnad från mer slutna och branschorienterade A-festivaler som Cannes eller Venedig. Detta innebär att GIFF i hög grad är beroende av sin publik. Festivalen satsar på en relativt bred publik om man ser till antalet filmer, upphovsländernas geografiska spridning, den tematiska blandningen, och uppmärksammandet av både nya förmågor och etablerade veteraner. Detta bidrar ofrånkomligen till en stor variationen i filmutbudet. Men utbudets innehåll antyder också en filmfostrande ambition som lätt kan kopplas till en filmfestival av dessa mått. Detta understöds inte minst av GIFFs uttalade mål att visa ”kvalitetsfilm från hela världen” som funnits med sedan starten 1979.

Festivalen har under åren arbetat med olika strategier för att nå ut och bredda sin publik. Vissa rutiner har etablerats, exempelvis smygläsningen av festivalprogrammet som sker två veckor innan själva festivalen. På smygläsningen tipsar olika medlemmar i programgruppen under festliga former publiken om sina favoriter, som ett sätt att skapa intresse för några av de kommande visningarna. Det är också vid detta tillfälle som hela festivalprogrammet offentliggörs, vilket underlättar planeringen av festivalbesöket, oavsett vilken typ av besökare man än är. Men även den mest ambitiösa av alla besökare hinner knappast besöka mer än högst ett femtiotal långfilmsvisningar under de tio dagar som festivalen pågår. I förhållande till utbudet är det inte särskilt mycket. Valet av filmer kan därför tyckas ganska viktigt.

Storslagna mainstreamproduktioner eller Oscarsnominerade filmer utgör en minoritet på filmfestivalen i Göteborg, men ges stort utrymme eftersom de drar stor publik. Filmerna har i regel redan distribution på SF:s biografer – till exempel Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty och Joe Wrights Anna Karenina – men kan få sin Sverigepremiär på GIFF. Detta är ett sätt att skapa större känsla av gala och glamour kring festivalen. Tack vare insatser från bland andra Folkets Bio får många av de övriga internationella filmerna som visas, och ofta benämns som ”smalare”, biografdistribution i Sverige. Trots att det sker i mindre skala får den svenska biopubliken i år möjlighet att se filmer som Olivier Assayas Efter revolutionen, Margarethe von Trottas Hanna Arendt eller Haifaa al-Mansours Den gröna cykeln, strax efter att GIFF har avslutats.

Många av de internationella filmer som visas på filmfestivalen i Göteborg är uppskattade ”repriser” från till exempel Rotterdam, Berlin och Cannes. Det betyder att GIFFs programgrupp valt att ge filmerna en plats också på den egna festivalen, efter att ha sett dem på någon av de andra festivalerna. Läget kan också vara omvänt, inte minst när det gäller svenska filmer. Dessa kan först uppmärksammas i Göteborg för att sedan åka vidare till Berlin, till exempel den hyllade dokumentären Belleville Baby av Mia Engberg. På vilken festival en film får sin premiär har mycket att göra med de olika arrangörernas visningspolicys. Vissa festivaler kräver premiärvisning, medan andra är mer villiga att kompromissa och på så sätt bidra kanske till att vissa filmer får en bredare spridning.

För majoriteten av festivalens 500 filmer är visningarna i Göteborg de enda tillfällen då de visas på bio – eller överhuvudtaget – i Sverige. Det understryker den viktiga roll som filmfestivaler spelar för filmdistribution. Som vidare led i den här frågan har GIFF valt att under 2013 lansera en egen filmsajt på nätet med fokus på ”kvalitetsfilm”. Målsättningen är att tillgängliggöra filmer som tidigare visats under festivalen och som inte har någon egen distribution. Ambitionen är ”att ge icke-kommersiell film en gemensam plattform som ger cineaster och filmälskare ett alternativ som skiljer sig från dagens digitala filmplattformar”. Detta kan bli ett välbehövligt tillskott i det växande, men fortfarande likriktade och enformiga nätbaserade filmutbudet. Det återstår att se om GIFF lyckas bygga upp och utveckla en digital version av sin verksamhet som gör skillnad.  Intressant blir det också att se om denna satsning kommer att påverka utformningen av och filmutbudet på de nästkommande festivalerna.

 

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This