Bob Hund: “Den skivan vi har gjort nu är den skivan vi ville göra förra gången”

av | maj 22, 2019 | Intervjuer, Månadens intervju

Bob Hund är tillbaka med sitt nya album 0-100. Med en snart 30 år lång karriär bakom sig är bandet veteraner på den svenska musikscenen, men de fortsätter att vara ständigt relevanta, intressanta och nyskapande. Popmani har träffat trummisen Christian Gabel, gitarristen Conny Nimmersjö och basisten Mats Hellquist i Bob Hund för att prata om bland annat det nya albumet, musikbranschen och banddemokrati.

Jag möter upp Christian, Conny och Mats på ett kontor i Gamla stan i Stockholm. Det är en förmiddag i april, solen skiner och jag är förväntansfull. Med sitt säregna sound och träffande texter har Bob Hund vunnit över nya generationer av fans till låtar som Tralala lilla molntuss, Hjärtskärande rätt och Istället för musik: förvirring. När vi har satt oss ned, försedda med nybryggt kaffe, frågar jag bandet om varifrån idén till deras nya album kommer ifrån.

– Idén har tillverkats under färden, kan man väl säga. Vi visste att vi skulle spela in ett album och så spenderade vi ett år på Malmö live där vi tog över lokalen och firade bandets 25-års jubileum, svarar Christian.

– Där hade vi öppna rep och jobbade med idéer till vad som skulle bli skivan, och sedan har vi hållt på och kokat ihop skivan i farten. Vi avslutade med att spela in på Orionteatern, delvis inför publik. Vi skruvade ihop bilen under färden skulle man kunna säga, fortsätter Mats.

Albumet är delvis inspelat med hjälp av publiken som deltog med handklapp och körer vilket spelades in under konserter på Orionteatern i Stockholm i början av året. Anledningen till att låta publiken bli en sjunde bandmedlem, är inte minst en praktisk företéelse.

–  Ganska ofta spelar vi in skivan och sedan spelar vi live och tycker att låtarna låter bättre efter ett år. Så tänkte vi att om vi har en publik framför oss, så kommer vi skärpa oss, och så kommer vi kunna spela skivan som den ska låta när vi spelar in den. Det funkade ganska bra, säger Conny.

”Vi hade hunnit spelat in minst
fem skivor till om vi var en diktatur.”

Conny berättar att titeln, 0-100 blev färdigt oerhört tidigt, och att de sedan kämpade för att fylla titeln med innehåll. En idé var att albumet skulle täcka alla epoker i en människas liv, en låt till varje åldersgrupp; men idén visade sig vara svår att genomföra.

– Sedan har ju Martin Kann lagt sig i och gjort ett omslag. Det är något sorts föremål som är inkapslat i hjul. Sex hjul. Alla är färdiga att resa, men de kommer att hindras av de andra hjulens riktning, så den här tingsten kan inte ta sig någonstans. Det ska spegla att vi som individer inte kan göra någonting tillsammans, säger Conny och skrattar till.

Ni har beskrivit er själva som ett demokratiskt band, en process som visserligen är spretig men ändå hållbar. Hur funkar det?
– Det är mycket mer tidseffektivt med diktaturer. Det tar tid och är jobbigt med demokrati, svarar Christian.

– Vi hade hunnit spelat in minst fem skivor till om vi var en diktatur, men vi valde en annan väg, säger Mats.

– Lite så är det eftersom bandet har funnits i 25 år, och jag tror att de flesta band som inte är demokratier har svårt att överleva så länge. Alla vill inte vara med i diktaturer, hävdar Conny.

Flera av de nya låtarna på albumet 0-100 verkar i min mening samhällskritiska. Inte minst låten Impopulärmusik som kan tolkas som en pik mot dagens musikindustri, eller det samhällets homogenitet med texten “vissa sjunger falskt/andra sant/just nu sjunger alla/likadant ”. När jag frågar om texterna får jag dunkla svar, bandet menar att det är upp till lyssnaren att tolka. Thomas Öberg (sångaren i Bob Hund) skriver texterna, och de förklarar att det skulle ta ifrån mig min känsla om det fanns ett lyriskt facit.

Hur har ni utvecklats sedan förra skivan? Och hur ser ni på Bob hunds roll idag?
– Vi har spelat mycket live. Förra skivan gjorde vi när vi inte hade spelat in nästan någonting. Då var vi verkligen inte i zonen. Som med Hjärtskärande rätt; vi stod en vecka och försökte spela den låten, det gick bara inte. […] Den skivan vi har gjort nu är den skivan vi ville göra förra gången tycker jag, svarar Conny, och Mats instämmer.

Bob Hund har vid flera tillfällen blivit hyllade som Sveriges bästa liveband, och som en del av publiken vid tre tillfällen kan jag instämma om att hyllningarna är berättigade. Bandet har dessutom ett rykte av sig om att inte ha ställt in en enda spelning, vilket att får mig att undra vad som är speciellt för bandet med att spela live. De berättar att det inte är någonting de direkt går omkring och tänker på.

– Nej, jag brukar inte presentera mig så: “Hej, jag heter Mats och spelar i Sveriges bästa liveband. Vem är du?” Man ser ju inte det själv, bara sin sista taffliga insats, det är det enda som betyder någonting, svarar Mats.

– Så är det. Som någon har sagt: man är aldrig bättre än sin sista spelning. Det tror jag gäller för musiker, teaterskådisar, musiker – alla, säger Conny.

De berättar att det alltid är svårt att jämföra med hur man upplever det på scen, jämfört med hur det låter. Inte sällan slutar konserterna med en självrannsakan som ofta ter sig självkritisk. Vad de har lärt sig med tiden är att inte gå för mycket på rutin, men inte heller för mycket på impuls så att det inte blir spretigt. Som Conny säger: “man ska vara lagom nervös, och lagom självsäker”.

Hur hittar ni den balansen?
– Man lär sig efter 25 år, svarar Mats.

På tal om förnyelse; ni prövar hela tiden nya koncept som stumfilm, opera, med mera. Har någon nytt projekt som ni skulle vilja testa?
– Vi har sagt nu att den här gången ska det bara vara bandet. Vi har en ny skiva, och vi ska försöka klara oss utan gästmusiker och spektakel och se om det är något att ha, säger Conny.

– Om bandet duger fortfarande. Det som du nämnde där med andra projekt, det är för att man inte ska bli stillastående helt enkelt. Nu känns det som att nu är det bandet som ska spela popmusik, svarar Mats.

– Anledningen till att vi har gjort de här sakerna, är ju för att vi ska hålla oss alerta. Man gör nåt man inte gjort förut, kontrar Conny.

Ni har spelat ihop i snart 30 år, vad är den största utmaningen med att spela ihop så pass länge?
– Man kanske kan hålla på så pass länge eftersom man gör andra grejer, och inte bara åker runt och gör samma sak, svarar Mats.

– Sedan är det också en aspekt i och med att vi är sex låtskrivare. Det blir så att ingen får med så många låtar som man hade velat på en skiva. För varje skiva vi gör finns det mer och mer material som ligger, som vi inte har hunnit göra någonting av. Så det är svårt för oss att nå i mål, säger Conny.

– Det kan ju vara ett bränsle också, det ligger lite bitterhet i bandet, hävdar Mats.

– Vi är lite besvikna hela tiden, vi vill att det ska bättre nästa gång, säger Christian.

Hur fungerar låtskrivandet när alla är med och skriver låtar?
– Det är som att tvinna en tråd ungefär. Det kan komma tre idéer som man tvinnar. Det kan ofta vara så att det är en som har skrivit en del av låten, och en annan i slutet. Det kan man höra om man är lite allert, det byter karaktär. Men det finns ingen mall, säger Mats.

– Sedan har vi sagt att vem som har skrivit låten är inte alltid det mest intressanta. Popmusik handlar så pass mycket om sound och hur det spelas. Jag brukar säga att i princip är det så att om man sätter partitur och visar för en rymdvarelse Tomas Ledins låtar och Bruce Springsteens låtar, så kommer de säga “det här ju samma sak”.  Men det betyder väldigt olika saker. Ackordmässigt är det ju samma tre-fyra ackord.

– Men vi är ju närmare Chuck Berry än Sibelius, så kan man säga. Så stor skillnad är det inte, svarar Mats.

Mats beskriver att bandet har en själ; även om en individuell idé förs fram går den igenom Bob Hund-maskineriet och blir någonting annat, någonting eget. Eller som Christian uttrycker det:

– Bandets själ är att vi förstör för varandra helt enkelt, sätter stopp för varandras drömmar och skapar en egen, kollektiv dröm.

Jag frågar bandet om hur de se på musikbranschen idag jämfört med hur det var när de började, i det tidiga 90-talet. En skillnad, berättar Conny, är inte minst branschens storlek. När de började spela var det kanske 30 band som turnerade i Sverige än sommar, nu rör det sig kanske snarare om 300 band. Idag kan du boka ett bortglömt band från USA via internet, men hur gör man det under 90-talet?  En anekdot kommer upp om hur det såg ut en kväll när bandet började spela, det var en en spelning på Cityhallen som då fanns i Stockholm.

– Vi hade spelat, och det var stor succé. Det gick in typ hundra pers, men för oss var det en stor succé! Vi fick en ny spelning. Men när vi skulle gå där ifrån första kvällen sade killen som hade stället: “Ok  jag bokar in igen, kan ni då och då? Det blir så jävla roligt för Guns N’ Roses spelar på Globen samma kväll och jag känner han Slash, så ska göra allt för att han ska komma och vara med er på scenen!” Vi var ju inga Guns N’ Roses fans, så det skulle ha varit en katastrof, berättar Conny.

Bandet var oerhört nervösa och såg tillslut en figur med hög hatt – men det visade sig bara vara någon som såg ut som Guns N’ Roses gitarristen Slash. En annan skillnad i musikbranschen då verkar ha varit det musikaliska klimatet; Bob Hund var först en del av punken som var “mot allt”, säger Conny. Sedan kom 90-talets indierörelse som kändes betydelsefull, även om de inte kan sätta fingret på vad den stod för. Kanske var det att musiken kom närmare, som Christian föreslår.

– Det gick från typ Slash-orkestrar, till att det blev att någon nere på hörnet kunde spela. Jag är ju lite generationen under, jag stod i publiken när det här spelades. Och det var just den känslan, att plötsligt blev det nånting som var i närheten av en. Det klev liksom bort från det här att man såg någonting på TV, utan mer spännande att faktiskt gå och titta på en spelning. Men det klumpar jag inte ihop med indiepop, utan nästan all live musik då. Också med skivbolag, man såg inte det som ett palats i storstan, utan att det var någon som kunde driva det som bodde på samma gata som en själv, svarar Christian.

Conny och Mats instämmer, DIY-rörelsen som fanns på både på punk – och proggtiden är den röda tråden. Mats berättar också att bandet hade tur; när de började fanns det nästan inga spelställen, men de fick hjälp av band som Stone Roses och Nirvana.

– Vi har spelat så många konserter inför tomma läktare. Men just när vi höll på ett år eller så, slog Nirvana igenom med Feels Like Teen spirit. Då började folk bli sugna på att se liveband, då öppnades scener.

”Det dyker upp referenser när man hör vad någon annan har gjort, men det blir mer som bara kommentarer och reflektioner.”

Vi börjar diskutera musikaliska referenser, efter att jag frågat om Bob Hund har haft några sådana till det senaste albumet. Bandet tvekar, det är sällan de nu för tiden lyssnar på musik tillsammans, dessutom har samtliga i bandet olika musikaliska ingångar. Senast de “gjorde vågen” för samma musik var 1996, berättar Conny.

Vad hände då?
– Det var Brimful of Asha, haha. Sedan får vi alla någon kick av vissa nya grejer, men det är inte givet att det blir en musikalisk referens. Om jag lyssnar på någon amerikansk hiphop som jag tycker är bra blir det inte så att jag vill spela hiphop, svarar Conny.

– Den skillnaden tycker jag är stor från när man var yngre, och det man lyssnade på låg närmare det man vill göra. Nu känner jag nästan att det är helt olika saker på något sätt. Man hittar inspiration eller idéer på något annat ställe, det har inte göra med att man hör musik och vill göra något likadant. Om man skulle uttrycka det väldigt tråkigt, så är det är jobb på ett sätt där man går in i . […] Det dyker upp referenser när man hör vad någon annan har gjort, men det blir mer som bara kommentarer och reflektioner.

Kaffet är uppdrucket, och vår tid har gått mot sitt slut. Ute skiner solen, och våren känns hoppfull – då turnerar Bob Hund runt i Norden och som Bob Hunds sångare Thomas Öberg själv har uttryckt det i en intervju börjar samhället “mer och mer likna en Bob Hund-text”, kanske är det också då, nu, som Bob Hund behövs som allra mest.

 

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Liam Warton

Pin It on Pinterest

Share This