Blue House: ”Uppbyggnaden kan vara komplicerad men målet är att det ska låta naturligt”

av | Jan 16, 2018 | Intervjuer

Blue House är en duo från Göteborg som består av Ida Kjellberg och Christopher Håkansson. De har precis släppt sin tredje EP Something New och jag gjorde en intervju med båda två, på olika håll. Deras vänskap är slående och jag blir varm i hela själen när jag får höra deras ord om varandra.

Beskriv er musik för oss på Popmani?
Ida: – Någon sa häromdagen att den var rolig och mysig. En annan har sagt konstig men att vi måste fortsätta spela musik på vårt sätt. HYMN skrev att titelspåret på EP:n Something New “andas harmoni och framtidstro”. Det gillade jag! Själv skulle jag säga indie-folk.

Christopher: – Vår musik är oftast ganska lugn men händelserik. Uppbyggnaden kan vara komplicerad men målet är att det ska låta naturligt. EP:n har nya influenser, bland annat kubansk basgång med mysigt nintendo-inspirerat mellanspel.

Hur länge har ni spelat tillsammans och vem skriver musiken?
Ida: – Länge! I typ tio år, räknat från spela ”på hemmafest tiden”. Men det är först på de senare två-tre åren som vi har spelat in, gett ut och spelat upp för folk. Nytt för i år är att vi jobbar ihop med skivbolaget Black Valley Records som hjälper oss att hitta nya vägar. Chris skriver oftast melodierna, jag skriver orden och han rättar min engelska. Sedan börjar pusslandet att få ihop text till musik. Kan bli riktigt skevt, men roligt! Det blir självaste stommen sen får resten av musikerna sätta sin prägel på bas, trumma etc.

Christopher: – Jag tror att vi sjöng (skrek) ihop första gången i 16–17 årsåldern på en fest. Come what may eller Your song från Moulin Rouge filmen. Vi gjorde vår första låt ihop i något år senare. Det var en riktig pop-hit, men vi spelar den aldrig. Vi borde sälja den. Vi ska också nämna att vår basist Johan Bengtsson har kommit med mycket idéer. En av låtarna gjorde han basgången till innan någon gitarrmelodi fanns.

Varifrån kommer er inspiration?
Ida: – Relationer. Och flygplan. Jag skriver bäst när jag är ofrivilligt instängd och orolig över det.

Christopher: – Svår fråga. Man inspireras lite här och där. Det kan vara från filmer eller samtal. Vi har inte alltid gemensamma inspirationskällor vilket gör samarbetet intressant. Låtarna brukar inte bli som någon av oss tänkt tror jag, utan en mix. Det är också väldigt skönt för ofta har man bara en halv idé. Man får ofta inspiration när man går på lokala spelningar också. Det finns många duktiga musiker i Göteborg.

Berätta om EP:n. Har den en röd tråd?
Ida: – Kanske att den är lite mer drivande än den förra. Och att Chris har utvecklat sitt trumpetande i tre av fyra låtar. Sedan att jag som vanligt skriver om relationer som gått åt helvete. Eller är på väg.

Christopher: – Det är både nya och gamla låtar dessutom. En skrev vi för säkert 5 år sedan. Den röda tråden är väl våra röster och vårt spelsätt.

Spelar ni in allting själva eller har ni andra musiker med er i studion?
Ida
: – Vi har andra med oss. Det är bland det bästa med musiken, att få spela med och lära känna alla goingar i denna stad. På kontrabas har vi allas vår Johan ”Bengan” Bengtsson, Anton Davidsson Norén spelar de puttrigt svängiga trummorna, Lars Hanzén ger oss mjuk lapsteel. Och självklart guldproducenten Kim Ruiz (Nacksving Studios) på pluggar och nerpitchade pålägg.

Berätta om ett fint minne tillsammans med Christopher?
Ida: – När vi sjöng Come What May – du vet den där maffiga balladen i Moulin Rouge? – på en brygga vid en sjö i Lerum, 16 år och fulla på folköl. Vi tog varsin stämma och han tog i som fan i crescendot av låten. Jag blev chockad och tänkte att japp, detta borde vi göra igen.

Är Christopher stad eller land? Varför?
Ida: – Stad! För att han bor i en 100 kvm stor ungkarlslägenhet på Avenyn. Fast filosofiskt är han nog mer land. Lugn och frisk.

Vad gör Christopher unik?
Ida: – Hans sätt att skriva meddelanden på. De är sådär subtilt komiska och perfekt tajmade. Jag skrattar högt typ varje gång vi skriver till varandra. Sedan blir han aldrig nöjd, men vem blir det i dag?

Berätta om dagen då du och Ida träffades för första gången?
Christopher: – Jag minns den inte. Vi gick samma grundskola, kanske möttes vi där någon gång. Men det var i slutet av högstadiet som vi började umgås. En av mina bästa vänner var skittaskig mot Ida hela tiden och jag tänkte, shit hon måste hata honom. Sedan blev de tillsammans. Det var ett mysterium för mig. Mitt gäng och hennes gäng blev ett. Jag var intresserad av en jämnårig tjej och tyckte det kändes fel att umgås med yngre tjejer så jag drog mig ofta undan när Ida och hennes vänner var med under första åren. Men jag minns att Ida var cool. Hon hade pösiga byxor och mössa inomhus. Och hon var bitsk.

Vilka är Idas finaste sidor?
Christopher: – Hon anstränger sig oftast för att förstå andra och utveckla sig själv och hon gör framsteg hela tiden, det är verkligen en fin sida. Det är också fint att hon alltid vill bidra och vara delaktig. Hon har en förmåga att lyfta stämningen där hon är delaktig.

Om du fick placera Ida i en stad, vilken skulle det bli och varför?
Christopher: – Göteborg, för där bor jag. Och för att det är tillräckligt stort för att hon inte ska bli uttråkad och tillräckligt litet för att hon ska känna att hon har koll på vad som försiggår.

”En mindre och lite närmre dröm är att få spela i Annedalskyrkan”

Vilka band lyssnar ni på just nu?
Ida: – Just nu lyssnar jag mycket på en hemlig EP av Caroline Wickberg – en superfin sångerska och låtskrivare här från Göteborg. Jag ska spela på hennes release nu på lördag och kan avslöja att det är helt otroligt fina låtar.

Christopher: – Frekvent spelade på den senaste tiden är This is how we walk on the moon med José Gonzales, ___45___ med Bon Iver, Dern Kala med Khruangbin och Yoshu Fukushu av Maiximum The Hormone.

Vilken scen skulle ni helst vilja spela på, vart som helst i världen?
Ida: – Dalhalla. Eller i trädkojan på Pickathonfestivalen i Oregon, mitt i en stor och varm skog. En mindre och lite närmre dröm är att få spela i Annedalskyrkan, Linné. Så vi börjar där.

Christopher: – Helst någon väldigt liten scen, jag föredrar små spelningar. Men en scen på Vinjerockfestivalen i norska fjällen hade vart coolt. Gärna någon japansk scen också.

Författare och fotograf:
Tilde Hjelm

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This